Visst kan det vara svårt att leva på musiken. Men hur svårt? Film- och spelmusikskaparen Karzan Mahmood ställer förutsättningarna i Sverige mot dem i Kurdistan. ”Vi har det så bra ordnat, det är så mycket som rullar på automatiskt utan att vi musikskapare behöver tänka på det.”
— Jag tänker ibland att jag absolut skulle kunna ha ett jobb utöver musiken — men i så fall någonting helt annat. Snickare kanske? För jag gillar kontrasten, att arbeta i en helt annan kontext och sedan komma tillbaka till musiken med ny inspiration. Sitter man i samma bassäng hela tiden så får man ju inga nya intryck, man blir hemmablind. Så är det för mig i alla fall.
— Ärligt talat: jag är sämst på avtalsfrågor och upphovsrätt. Jag kom hit från en annan kultur där det inte finns den här strukturen, inget Stim, inga tydliga avtal. Jag frågar mina kollegor, ”låter det där rimligt” eller ”ser det här avtalet okej ut?”, för jag fattar att mycket som står i avtalet inte är skrivet för min skull eller till min fördel… Men jag vill inte vara misstänksam eller försöka kontrollera allt, det brukar ändå fungera bra. Samtidigt förstår jag att det är viktigt att inte ta för lite betalt bara för att något verkar kul och jag har råd att ta en mindre ersättning. ”Du får göra som du vill — men tänk på alla andra också” var det någon som sa. Om jag prisar ner mig så drabbar det andra musikskapare.
— I Kurdistan är förutsättningarna så annorlunda mot dem vi har i Sverige. När jag var sexton riskerade jag livet genom att ta mig till Iran för att få tag på en bok, en uppsättning noter … sådana omständigheter gör att det blir klart mindre fokus på paragrafer i avtal, upphovsrätt och ekonomisk fördelning. När jag jobbar med kurdiska musiker och artister så ordnar jag pappersarbetet och vi tecknar avtal, vilket många av dem tycker är märkligt. Men jag ser ju poängen med den där strukturen. Och när det handlar om gränsöverskridande samarbeten med musiker från både Sverige och Kurdistan blir det nödvändigt att ha allt det där i ordning.
När jag var sexton riskerade jag livet genom att ta mig till Iran för att få tag på en bok, en uppsättning noter … sådana omständigheter gör att det blir klart mindre fokus på paragrafer i avtal, upphovsrätt och ekonomisk fördelning.
”Ingen borde skämmas för att ta ett extrajobb”
— I början av karriären måste de flesta göra mycket gratisjobb, du är ju tvungen att bygga upp en lång lista med credits innan du kan börja ta betalt. Jag jobbade med annat i många år innan jag kunde försörja mig helt på musikskapandet, jag var kyrkomusiker, undervisade på Kulturskolan… De senaste tio åren har det inte behövts, jag kan ägna mig helt åt att komponera och producera. Men många fortsätter kämpa år efter år, trots att de har talang och arbetar hårt. Ibland hör vänner av sig och säger att ”nu är det riktigt svårt med uppdrag, jag får inte ihop det”. Och så finns det förstås de som gömmer sig bakom den där fasaden av att allt går så bra, fastän de egentligen kämpar och inte vill erkänna det. Jag tycker inte att någon borde skämmas för att ta ett extrajobb om det behövs för att gå runt; det är så den här branschen ser ut.
— Jag känner inte så mycket oro över min ekonomiska situation, kan alltid varva olika projekt. I perioder då jag har mindre att göra i Sverige så tar jag uppdrag utomlands. Jag förstår att många stressar och kämpar med ekonomin, inte kan ta ledigt för att de är rädda att missa uppdrag eller bli bortglömda… men själv känner jag mig lugn när jag avslutar ett projekt och tar lite semester, jag vet att det finns jobb när jag är tillbaka. Fast man får inte tacka nej till för mycket heller. Då försvinner man.
”Bättre att materialet sprids än ligger bortglömt i min dator”
— Film- och spelmusiken är min ekonomiska bas, och producentuppdragen utomlands. Jag fokuserar mycket mer på Stim-utbetalningar än streaminintäkter från Spotify, där jag oftast bara har några hundra lyssnare. Fast det har hänt att spår från Insurgency: Sandstorm hamnat på någon spellista, och plötsligt ökar de där trehundra lyssnarna till tre eller fyra tusen på någon vecka.
— Påverkar det mig? Jo, men det gör det kanske. Jag har inte full koll på hur algoritmerna fungerar, och jag skapar inte musik för att den ska passa Spotify. Men när det här från Insurgency blev så populärt så blev jag nyfiken. Varför just detta spår, vad gjorde det attraktivt? En vän föreslog att jag skulle leta fram gammalt outgivet material och lägga upp det på Spotify som ett fristående album, Insurgency Sandstorm: Flashback. Så att det skulle dyka upp som rekommendation för dem som hört och gillat det där första spåret. Det kändes smart; finns det färdigt material så är det ju bättre att det sprids och får göra nytta, än att det ligger bortglömt i min dator. Däremot kommer jag aldrig skapa ny musik enbart för att tilltala streamingtjänsterna och deras algoritmer — jag vill inte göda Spotify. Men det är så här det är nu. Det finns inga alternativ, bara följa med och göra det bästa av läget.
”Förändring? Jag tycker inte om förändring”
— I Kurdistan är musik inte ett riktigt jobb för de flesta; det är inte något man försörjer sig på. Oftast när jag ringer en vän och frågar om han vill vara musiker på en inspelning: ”ja, jo det kan jag väl men det får bli efter jobbet, jag är i butiken nu…”. Nej, musik är snarare en hobby som man kan hålla på med på fritiden och det är jättesvårt att leva bara på musiken. Så där är det i många länder i Mellanöstern. Det börjar utvecklas lite nu, tror jag, men de musikskapare jag känner i Kurdistan har det tufft. Det finns absolut inte Stim eller royalties, inte så mycket avtal eller någonting riktigt organiserat som i Sverige. Vi har det så bra ordnat här, det är så mycket som rullar på automatiskt utan att vi musikskapare behöver tänka på det.
— Förändringar i musikbranschen? Jag tycker inte om förändring, jag försöker låta bli att tänka på det. Fast en sak: kvaliteten i ljudbiblioteken har utvecklats otroligt. Jag sitter med en hel symfoniorkester i datorn och det blir bara mer och mer realistiskt. Sedan undviker jag ändå samplingar så långt det går, jag gillar processen — komponera, arra, åka till Prag och spela in med riktiga instrument och musiker. Skillnaden i slutresultatet är minimal och de flesta märker den inte ens, särskilt inte när musiken är en del av en film. Men jag märker den där lilla, lilla skillnaden, och det är den jag är ute efter. ■