Sjutton års arbete ger stoff åt många historier. Ska bara en av dem berättas är valet ändå självklart: historien om hur musiken frigjorde sig från piraternas och plattformarnas grepp och tog plats och sikte mot en ny, rättvis spelplan. Alfons Karabudas ordförandeskap blev en David och Goliat-epok där konstnärer och musikskapare klev in i maktens korridorer och vann över internets giganter.
Om du fick prata en stund med den Alfons som 2007 just axlat rollen som Skaps ordförande — vad skulle du säga?
— Lägg inte för mycket tid på det som varit, eller ens hur det är nu. Fokusera på vad som måste ske i framtiden, så går du inte vilse eller hamnar i ett tillstånd av irrelevans.
När Alfons Karabudas ordförandeskap inleddes var förändringens vindar på väg mot orkanstyrka. Fildelnings- och piratkulturen som utvecklades och spreds under 1990-och 2000-talen frodades i stora delar av världen, men kanske allra mest i Sverige. Den svenska PC-reformen, snabb internetuppkoppling i hela landet och digital mognad utgjorde en bördig jordmån för spridning och nedladdning av film och musik. ”Nu kommer ingen vilja betala för musik igen!” larmade oroliga röster. Rösterna dämpades 2008 när Spotify lanserades och därmed satte en prislapp på musik: 99 kronor i månaden. Där och då startade den streaming-era vi fortfarande lever i.
Hur minns du tiden då Spotify började växa till sig; vad tänkte du?
— Jag såg nog ganska nyktert på situationen. Upphovspersonerna behövde alternativ till den illegala fildelningen, men jag såg också att vi på ett sätt behövde krisen som pirateriet medförde för att resten av branschen på allvar skulle behöva tala och samarbeta med oss. Det var en chans som jag så här i efterhand tycker vi gjorde mesta möjliga av.
”Det är främst från oss upphovspersoner man tagit den ekonomiska vinsten, trots att det är just innehållet vi skapar som genererar deras inkomster”
Affärsidé: En svagare upphovsrätt
Streaming blev självklart och i takt med att Spotifys bibliotek växte visade sig allt fler villiga att betala för att lyssna. Kanske den blygsamma månadskostnaden borde fått varningsklockor att klämta hos fler. Om vi mot slutet av 1990-talet betalade runt 250 kronor för en cd-skiva, var det då rimligt att tjugo år senare få tillgång till massiva mängder musik för under hundralappen? Men huvudansvaret låg ändå hos näringsidkarna och deras affärsmodeller. Att rea ut musik med verkshöjd, ta lejonparten av intäkten själv och betala en struntsumma till upphovspersonen är inte vackert. Att ännu större internetjättar än Spotify, som Google och Meta, inte ens erkände vem som borde få betalt och obekymrat lät upphovsskyddat material flöda fritt på sina plattformar är minst lika fult. Och det var aldrig fråga om naiv okunskap kring upphovsrätt: några av världens starkaste aktörer har aktivt lobbat för en försvagad upphovsrätt, eftersom de byggt sina affärsmodeller på en urholkning av den enskilda skaparens rättigheter.
— Det är främst från oss upphovspersoner man tagit den ekonomiska vinsten, trots att det är just innehållet vi skapar som genererar deras inkomster, säger Alfons.
Piraterna tar taktpinnen
Någonting gott kom väl ändå ur tech-entreprenörernas bristande respekt för mitt och ditt. För till sist vaknade ju musikbranschen och insåg: upphovsrätten, denna relik från 1800-talet, måste skakas om och moderniseras. Eller hur startade egentligen resan som ledde fram till moderniseringen av upphovsrätten?
Faktum är att den började åt helt fel håll. Europas piratpartier tog taktpinnen och stakade ut vägen mot en nedmontering av upphovsrätten, bland annat genom att driva förslaget om fem års upphovsrätt (!).
— Vi började då att samla in bevis på missbruk av upphovsrätten i stället. Vi fick ihop ett utmärkt underlag från tolv länder som samtliga tydligt visade motsatsen till Piratpartisternas så kallade modernisering: ett stort behov av en förbättrad, stärkt upphovsrätt för oss som skapar musik och kultur. Detta gällde inte bara den ekonomiska rätten utan också den ideella rätten som ligger till grund för en säkrad yttrandefrihet. Som anlitad expert för FN i att ta fram den första rapporten om artistisk yttrandefrihet fick jag en helt annan legitimitet att tala om dessa frågor. Det öppnade i sin tur dörrar till våra politiker och lagstiftare, berättar Alfons.
Hur länge var ni en liten minoritet, ni som såg hotbilden och behoven? Vad var startskottet för att fler i branschen började engagera sig i nya ersättningsmodeller och en moderniserad upphovsrätt?
— Vi var en minoritet ända fram tills att vi lyckades knyta starka band till våra lyssnare och genom deras representanter i EU bilda en pakt som gjorde oss till de primära aktörerna och förvandlade resten till mellanhänder. Vi tog också initiativet att utvidga vår ”lobbygrupp” till författare, journalister, regissörer och dramatiker och formaliserade detta samarbete under namnet Authors Group. Med denna starka röst kunde vi göra oss hörda och lyfta fram fakta som visade en orättvis fördelning av intäkter, inte minst från streamingtjänsterna.
”Rules fit for the digital age”
”Artists and creators are our crown jewels. The creation of content is not a hobby. It is a profession. And it is part of our European culture.”
Det skulle dröja till 2016 innan EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker genom detta uttalande gav ett kristallklart bevis: åratal av hårt arbete bar äntligen frukt. Tre år senare gav kommissionen grönt ljus för direktivet, och samme Juncker kunde då yttra orden “With today’s agreement, we are making copyright rules fit for the digital age. Europe will now have clear rules that guarantee fair remuneration for creators, strong rights for users and responsibility for platforms”. Segern var ett faktum.
Den nya lagstiftningen innebär ett enormt inflytande över musikskapares framtid, då lagarna avgör hur avtal utformas och vilken ersättning upphovspersoner får för musiken de skapar. Arbetet som ledde fram till detta pågick under mer än femton år. Målbilden må ha varit tydlig — men hur behåller man fokus och tillförsikt under så lång tid, genom bakslag och svårforcerad terräng?
Tänkte du någonsin ”nej nu får det räcka, nu ger jag upp och börjar med biodling istället”?
— Det finns inget som stärker min övertygelse mer än att arbeta mot just orättvisa. Bakslagen, som för övrigt som ofta planteras av motparter, stärker ens skäl till att fortsätta kämpa. Sedan är jag övertygad om att de framgångar jag haft i mitt påverkansarbete, som till exempel gett mig ett hederpris som Sveriges bästa lobbyist, beror på att vi har haft rätt — inte på att vi agerat anmärkningsvärt professionellt. Men biodling kanske kan vara något när jag nu slutar som ordförande på Skap. Jag antar att det då är Länsstyrelsen jag skall försöka påverka för att skapa bästa förutsättningar för bisamhället, som ju skapar innehållet vi alla drar nytta av…
Ska tekniken trygga upphovsrätten?
Under Alfons Karabudas ordförandeskap har Skap krokat arm med IT-jättar (till exempel Microsoft som tog fram den “glasbit” som används som lagringsmedia i Global Music Vault) och music tech-bolag som Utopia Music och New Internet Media. Det verkar som att kultursektorn och teknikbranschen äntligen börjar mötas och insett vilka möjligheter som finns i samarbeten och synergier. Till stor del har Alfons och Skap varit motorn i dessa möten.
— Att bara acceptera eller ta del av utvecklingen räcker inte — det handlar om att driva den! Skap har blivit en organisation som teknikbolagen kommer till, en central aktör som man vänder sig till för samarbeten, rådgivning och utveckling. Det glädjer mig otroligt, för det är genom dessa samarbeten som vi kan påverka på riktigt, säger Alfons.
Tekniken som Skap är med och utvecklar både bevarar musiken som redan finns och framtidssäkrar den som ännu inte skapats, genom att ge upphovspersoner nya verktyg och minimera antalet mellanhänder. Till exempel ger New Internet Media säkrare registrering av upphovsrätt och gör det möjligt att få betalt direkt. Som upphovsperson ska du inte behöva vänta två år på utbetalning: i samma stund som din låt spelas ska pengarna in på kontot, helt enkelt.
Tror du att tekniken kan trygga upphovsrättens framtid? Att tekniska lösningar garanterar en stark och stabil upphovsrätt även på sikt?
— Vi kan aldrig lämna över ansvaret för teknikens utveckling och lagarna som skall reglera den helt och hållet till andra parter. Med det sagt så tror jag att tekniken verkligen kan lösa framtidens utmaningar på musikområdet. Det kommer dock inte ske automatiskt, vi behöver vara mer aktiva än någonsin för att säkerställa att tekniken skapar det vi behöver; inte som tidigare presentera något färdigt för oss att försöka passa in i.
Skapa förutsättningar — men på vilken nivå?
Skaps arbete med att bygga förutsättningar för musikskapare att leva på sin musik sker på många olika nivåer: politiskt och internationellt genom påverkansarbete, kollektivt och individuellt genom rådgivning, nätverkande med mera. Men är greppet för brett?
Borde Skap bry sig mindre om exakt hur skaparna ska lyckas leva på musiken, och istället fokusera på politik, påverkan och avveckling av eventuellt trubbiga hjälpmedel som exempelvis kollektiv förvaltning?
— Den kollektiva förvaltningen är en bra sak som fötts ur en god tanke. En gång i tiden saknade den konkurrens och var i stort sett ett monopol, vilket påverkade utvecklingen. Nu rör sig allt snabbare och snabbare och kampen om vår musik och de rättigheter som alltid behöver skyddas intensifieras ytterligare. Är vi inte på alerten kan det bli så att enskilda musikskapare inte heller denna gång går hem med vinsten som hens musik inbringar. Den kollektiva förvaltningen kan fortsättningsvis vara en viktig del i det musikaliska ekosystemet… men då måste den verka för sina rättighetshavare och ingen annan.
Hur skulle ett alternativ se ut?
— Vi kommer att se fler alternativ när tekniken skapar förutsättningar för decentraliserade streamingtjänster. Ett exempel där vi snart får chans att testa detta är i det EU-finansierade projektet Fair Music, som samlar en mångfald av skapare med olika sorters repertoarer på en mängd olika plattformar. Skaps medlemmar kommer ligga i framkant här på så vis att de först av alla får vara med och bidra till en ny plattforms utformning.
När du nu blickar bakåt på det här kapitlet i ditt yrkesliv, vad såg du som Skaps största utmaning när du inledde ordförandeskapet? Vilka utmaningar står din efterträdare inför?
— Helt ärligt var jag då inte alls säker på vad jag som ordförande skulle bidra med. Viljan att göra mitt yttersta fanns redan då, liksom vetskapen om att de som gett mig förtroendet var i behov av en stark och enad röst för att kunna göra reell skillnad. Den rösten är idag starkare än någonsin och en ny ordförande för Skap kommer att kunna använda den för att möta alla de utmaningar vi inte ser idag, men som helt säkert finns där imorgon.