Att äga sitt skapande är en investering för framtiden, men betalar inga räkningar idag. Andreas Wendén:
— Sälj dig inte för billigt! Tänk på tiden det faktiskt tar att göra jobbet. Den ska du ha betalt för.
Om pengar, upphovsrätt och att ta betalt
De flesta medlemmar som tar hjälp av dig vill ha reda på om ett avtal de ska signa ser okej ut. I själva verket borde, enligt dig, den vanligaste frågan vara: ”vad innebär life of copyright?” Så. Vad innebär “life of copyright”?
— Det är en term som används i avtal mellan förlag och upphovsperson. Life of copyright handlar om hur länge förlaget äger rättigheterna till ett verk eller katalog. Standard är 70 år — efter upphovspersonens död… Gå inte med på det. Värna ditt verk. Det är sådant som jag och Skap kan hjälpa dig med, att få till rimliga villkor som inte berövar dig rättigheterna kring ditt verk för resten av livet.
Andreas Wendén anser ändå att immaterialrätten utvecklats åt rätt håll under hans tid i musikbranschen. Delvis tack vare ny lagstiftning, delvis genom att upphovspersoner generellt blivit mer medvetna. Finns det något generationstypiskt i inställningen till rättigheter och avtal? Förmodligen. Andreas Wendén beskriver 90- och 00-talister som mer pålästa än sina äldre branschkollegor. De yngre utbildar sig, kollar upp saker med “ett hälsosamt mått av misstänksamhet” och googlar fram information som tidigare var svår att hitta.
— Förlagens inställning har också förändrats. Det är inte nödvändigtvis attraktivt för dem att sitta på rättigheter under en längre period (70 år efter upphovspersonens död, se ovan). Det är ju ett åtagande från förlagets sida, och då vill man hellre lägga resurser på mer aktuella och inkomstbringande verk.
Samtidigt har så kallat tvångsförläggeri blivit mer aktuellt under de senaste två-tre åren:
— Tvångsförläggeri är vanligt i USA, där tv-bolag sitter som förlag till musikverk som tagits fram till deras tv-serier och liknande. Det finns många Skap-medlemmar som gör beställningsverk för film och tv, och under pandemin blev de ännu fler. Det var ett av få sätt att tjäna pengar när ingen kunde spela, turnera eller släppa nytt material. Alla hade inte koll på vad detta med tvångsförläggeri innebär, som exempelvis att tv-bolaget blev ens förlag.
— Dessutom vill ofta de stora tv-bolagen kunna använda musiken i andra produktioner, utan någon ytterligare ersättning. Kompositören kanske skapar 50 minuter musik på beställning för en summa som verkar rimlig — och så visar det sig att tv-bolaget sitter på alla rättigheter och återanvänder musiken i en eller flera andra produktioner. Då är ju den där rimliga summan inte alls rimlig längre. Så sälj dig inte för billigt. Tänk på tiden det faktiskt tar att göra jobbet, inklusive kontakten med beställare, planering, administration. Det ska du ha betalt för. Om ditt verk dessutom återanvänds, då blir din ersättning ännu mindre.
— Försök tänka långsiktigt. Det är knepigt, för man förstår ju att folk behöver pengar och väljer att sälja verk till Epidemic Sound eller liknande. Men all sådan musik kommer förmodligen snart produceras med hjälp av AI. Så man ska nog inte betrakta det som en långsiktig inkomstkälla. Mitt råd är att behålla så mycket rättigheter som möjligt och betrakta det som en investering för framtiden.
Så att skriva julsånger och hoppas att någon av dem blir en modern klassiker i stil med All I Want For Christmas … är det passé?
— Nej då, jag står fast vid att julmusik fortfarande är den bästa kassakossan, om du har tur och lyckas skapa en riktig hit. Men oavsett vilket skapande du ägnar dig åt ska du värna dina rättigheter. Och om du säljer dem: ta inte för lite betalt.
Du stänger dörren till alla insikter och lärdomar som bara kommer om du vågar säga ”nä det där vet jag inte” eller ”jag kan inte det här, jag har aldrig testat”. Öppna den där dörren istället.
Om musikbranschen
Du har varit dj, konsert- och och klubbarrangör, ansvarig utgivare och skribent för klubbmusiktidningen Brus, jobbat med artister och låtskrivare som Adrian Lux och Noonie Bao under din tid som label manager på skivbolaget La Vida Locash, undervisat på DMG Education och idag arbetar du med juridik med fokus på upphovsrätt och avtalsrätt. En både gedigen och brokig bakgrund, så: Vilken är den största förändringen under din tid i musikbranschen?
— Spotify. När det lanserades 2008 hade jag just börjat jobba med musikjuridik. Att plötsligt ha tillgång till enorma mängder musik, överallt och hela tiden — det var ju fullständigt revolutionerande. Nedladdningar var förstås stort då också, och vi köpte cd-skivor… en cd kostade 150 kronor, att gå på konsert kostade kanske 300. Men Spotify satte för första gången ett pris på musik. Inte på ett specifikt album, eller på en spelning; nästan all musik hade samlats i ett paket och fått ett pris. Det priset var 99 kronor i månaden.
— Youtube har givetvis också varit banbrytande. När det gäller streaming har Youtube länge varit absolut störst, men utan att det alls har speglats i ersättning till upphovspersoner. Hela plattformen bygger ju på att människor laddar upp material som de inte har rättigheter till, och Youtube lyckades komma undan ansvaret i den frågan länge.
Andreas Wendén understryker att teknik och timing varit helt avgörande för Spotifys och Youtubes globala segertåg. För ska vi ha någon glädje av att ha all världens musik konstant tillgänglig så gäller det ju att musiken finns just där vi befinner oss.
— Ja, framgångarna för både Spotify och Youtube var förstås beroende av att smartphones och sociala medier uppstod och populariserades under samma tid. Synergieffekterna och samspelet mellan de här aktörerna gör det svårt att dra skarpa gränser och säga “just det här har varit viktigast för musikbranschens utveckling”. Sociala medier har format hur vi upptäcker ny musik och hur vi delar den, och för artister har det inneburit nya möjligheter att sprida och marknadsföra sin musik. När Iphone kom, och kort därefter fri surf som var legio i flera år, vande vi oss vid att ha all musik tillgänglig dygnet runt, överallt, via Spotify och Youtube. Om det finns någon negativ aspekt så är det väl just omfattningen, mängden av musik: med obegränsad tillgång riskerar vi att missa saker. Bra musik, nyskapande artister och nya släpp kan försvinna i mängden.
— Att Spotify och andra streamingtjänster tillgängliggör all musik från alla tider — det innebär att gammal och ny musik för första gången samexisterar och konkurrerar. Nytt material slåss mot annat nytt, men också mot allt som redan finns. Det kanske gör att “ny musik” inte har samma innebörd eller dragningskraft som förr. Och att äldre musik får nytt liv, att kataloger blir intressanta igen.
Om musikskapares arbetsliv och DIY-kulturen
Att omfamna DIY-kulturen och göra allt själv, från bokföring till utgivning till marknadsföring och turnéplanering — är det ens ett val idag, eller är det nödvändigt att jobba så även för den som egentligen vill vara “bara” artist?
— Visst finns det de som bara vill jobba med musiken, som inte vill eller tror sig klara av marknadsföring, planering, styra upp en turné, lansera material och så vidare. Självklart kan det vara utmärkt att få ett förskott som låter dig sitta i lugn och ro och skapa. Men även om man har avtal med ett bolag så går det inte att luta sig tillbaka och ta det lugnt. Du kommer behöva ligga på och se till att saker händer, visa vad du vill och bygga upp ditt namn.
— Det är heller inte troligt att man får till ett sådant avtal utan att först göra allt det där: ta plats, få till spelningar, promota sig själv i sociala medier, knyta kontakter… Så till en början måste du ändå ha DIY-attityden, göra jobbet, ut och exponera dig. Om ditt mål är att bli en stor artist, vill säga.
Om kulturpolitik och kulturklimat
Hur har kulturutövares/musikskapares förutsättningar förändrats under din tid i musikbranschen? Är vi på väg mot bättre eller sämre villkor?
— Jag tycker nog att det blir bättre för varje år. Ny EU-lagstiftning kring upphovsrätten, större kunskap och medvetenhet hos såväl upphovspersoner som förlag och bolag, inom EU ska man nu titta på AI ur ett immaterialrätts-perspektiv… jo, det går åt rätt håll. Fast det går inte att komma ifrån att lagstiftning är en ganska seg och långdragen process som har svårt att hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen.
— Under pandemin blev det väldigt tydligt: kultur är ju allt det roliga! Bio, konserter, restauranger, dans, teater, festivaler, utställningar… när det försvinner blir livet ganska torftigt. Och vi behöver blandningen av nivåer och uttryck: det smala och udda konkurrerar inte med det kommersiella, lättillgängliga. Båda spelar sin roll, men de smalare konstformerna behöver ju i mycket större utsträckning ekonomiskt stöd.
Är det stödet hotat?
— Alltså, det är ju känsligt, eftersom en liten nischad verksamhet kanske inte kan existera utan stöd. Och det är ju möjligt att de styrande politikernas egen inställning till kultur ibland påverkar, trots principen om armlängds avstånd. Kulturpolitik är svårt. Stöd och bidrag till kulturen hamnar lätt i skottgluggen och ifrågasätts, “ska våra skattepengar verkligen gå till det här…”. Man ska komma ihåg att kulturstöd inte handlar om några jättesummor, jämfört med många andra budgetposter — men det som kommer ut är fantastiskt.
— Vi kanske borde prata mindre om vad kulturen kostar, och mer om hur oerhört mycket pengar branschen omsätter. Kulturen sysselsätter ju tiotusentals människor. En större spelning på Ullevi, vad är den värd när vi räknar med hotellnätter, restaurangmåltider, taxiresor och alla andra små och stora näringsidkare som involveras? Jag tror att många missar den här breda bilden av kulturen som en ekonomisk kraft. Lägg därtill hur folkhälsan gynnas — vi mår bra av kultur!
Borde de styrande ta större ansvar för att höja kulturens status, få fler att förstå värdet?
— Politiken ska definitivt ta kulturen på allvar, bland annat genom ekonomiskt stöd och att värna principen om armlängds avstånd mellan politik och kultur.
— Vi svenskar har en tendens att ta väldigt mycket för givet, inklusive tillgången till ett stort och fritt kulturliv. Tack vare att vi inte har någon direkt nutidshistoria av censur och begränsningar så är vi en smula bortskämda och förstår kanske inte riktigt kulturens värde. Det handlar om mycket mer än nöje och underhållning; det är ekonomi, demokrati, historia, folkhälsa och samhällsutveckling. ■