Jonas Kullhammar, jazzmusiker och saxofonist som driver skivbolag och musikskola, har alltid fokuserat helt på musiken — utan ”ett riktigt arbete att falla tillbaka på”.
— Vadå falla tillbaka? Om du inte satsar allt på musiken så kommer du knappast ha något att falla tillbaka från.
Att leva på musiken
— Jag har hållit på så länge, började jobba redan i tonåren, så jag har haft ett antal år där jag hade väldigt bra STIM-intäkter. Det var en del konserter som sändes i radio och tv, och som gick i repris flera gånger. Då var det också mycket, mycket mer STIM-pengar man fick för radio och tv. Idag är det i första hand spelningar och turnéer som jag kan försörja mig på. Sedan har jag fått stipendier då och då, bland annat från STIM. Hade ett femårigt arbetsstipendium från Konstnärsnämnden också, det var 70 000 per år efter skatt. Det var jättebra, och gav mig en trygg grund under flera år, även om det inte räcker för att överleva.
— Moserobie, skivbolaget som jag startade 2000, det tjänar jag i stort sett ingenting på. Jag ger ut kompisar som gör fantastisk musik, som bara måste få höras. Jag lyckades etablera bolaget innan skivbranschen började skaka rejält kring 2005 (med Napster etc). Men det är nästan bara jag som jobbar med det, det tar tid och det drar knappt in några pengar. Dock upplever jag fortfarande att det kan generera spelningar att ha en färsk skiva i bagaget.
— Om jag bara gjorde min egna musik skulle jag aldrig klara mig. Det är ju det här att jag gör och kan göra tusen olika saker, jag kan spela en mängd olika instrument, skriva musik, spela in egna skivor, spela in andras, turnera, vara med på andras turnéer och skivor…
— Det är väl också tack vare att jag alltid satsat fullt ut på musik. Jag gick på Södra Latin, från pappas håll var det aldrig snack om nåt annat än att lägga hundra procent på musiken. Andra föräldrar var så här “jamen du behöver en stabil utbildning också, ett riktigt arbete att falla tillbaka på…”. Vadå “falla tillbaka”? Om du inte satsar allt på musiken så kommer du knappast ha något att falla tillbaka från.
Om Spotify, AI och mood music
— Jag vet många som gör musik som är helt anpassad för Spotify, du vet typen “cozy dinner at New York restaurant”. Vissa av dem tjänar massor, de där spellistorna kan ju ha många miljoner lyssningar. Men de flesta jobbar under pseudonym, det är uppenbarligen inte musik folk vill stå för, den har ingen verkshöjd.
— Folk pratar om AI som ett hot — mot vadå? Visst, de som gör spelliste-musik förlorar nog mot AI, de behövs snart inte. Men vi andra förlorar knappast någonting, varken vi musikskapare eller de som lyssnar. Jag gör musik som jag faktiskt vill att någon bryr sig om.
— Jag släpper ingenting på Spotify. Det finns förstås album jag gjort för andra bolag och där jag medverkar som musiker, andras verk. Men inte en ton ur min egen katalog. Varför skulle jag ge bort musik som kostat mig en massa pengar att producera, ibland hundra tusentals kronor, till dem? Direkt när det lanserades kände jag att det var en bättre affär att köpa trisslotter.
— Många aggregatorer har hört av sig genom åren, någon pratade om Veronica Maggio som argument för hur bra det var: “en av Sveriges största artister, och hon drog in en miljon kronor på Spotify förra året!”. Vafan, det är ju ett skämt. En miljon till en av Sveriges största artister. Vad skulle en jazzmusiker tjäna då? Nej, det är så korkat bara.
— Spotify som grej är ju genialiskt, det är bara det att det handlar om alldeles för lite pengar. Jag vill ha betalt, det är mitt jobb som jag ägnat hela mitt liv åt att bli bra på. Spotify och streaming-ekonomin devalverar musikens värde.
— Fast på iTunes var jag bland de första, det var ju en annan grej. Där fick jag betalt för min musik, och den som ville höra betalade. Jag har fortfarande avtal med Apple, de slutade rätt snabbt att teckna avtal med småbolag, men för mig som var tidigt ute så var det en rätt bra deal.
Om kulturklimatet och vägen in i musiken
— Det finns många i Sverige som verkligen värdesätter kulturen och förstår betydelsen. Men inte tillräckligt många. Och människor är ofta ”dumsnåla”! Vi vill att kultur ska finnas och accepterar att det krävs ekonomiskt stöd… men när vi ser vad något faktiskt kostar, då blir det tvärstopp, då vill vi inte ha det. Så klart, om man enbart tittar på vad det kostar, och inte tänker alls på vad det ger, vad det faktiskt är värt — ja, då ser det kanske dyrt ut. Men det handlar ju inte enbart om konstnärlig frihet och fina saker, det finns ett rent ekonomiskt värde.
— Bidrag och kulturstöd är en investering. Säg att ett band får 70 000 kronor för ett år. Det möjliggör ett ganska stort antal spelningar, och de där spelningarna i sin tur genererar en massa skattepengar. Inte främst till oss som spelar, utan allt runtomkring: publik som åker taxi, tar en drink eller tre, käkar på restaurang innan spelningen… plus skatten som vi betalar på våra gager, och publiken, och näringsidkarna. Stödet på sjuttiotusen kan i sin tur generera säkert femdubbelt tillbaka i skattepengar. Och utöver det möts en massa människor i kulturupplevelser, vilket i mina ögon är den största samhällsvinsten. Klar win-win-situation i mina ögon.
”Varenda liten håla i Norge har ett konserthus med en Steinwayflygel, egen kulturfestival, allt. De är otroligt stolta över sin kultur, de tar den på allvar på ett sätt som gör att man blir avundsjuk.”
— Vi har byggt upp väldigt mycket i Sverige tack vare en stark kulturpolitik, det finns verksamheter och nischer som inte hade existerat annars. Ta Portugal, där finns typ inga stöd alls, och mycket riktigt finns det väldigt få portugisiska jazzmusiker, till exempel. Men det går inte att jämföra oss med Norge. Varenda liten håla i Norge har ett konserthus med en Steinwayflygel, egen kulturfestival, allt. De är otroligt stolta över sin kultur, de tar den på allvar på ett sätt som gör att man blir avundsjuk. Det kanske beror på att de inte har haft samma tillgång som vi i Sverige, folkparker och dansbanor… Sen finns ju ingen jante överhuvudtaget, de är så stolta över allt norskt.
— När man jämför hur det såg ut förut, vilka vägar som fanns in i musiken, så är det mycket som försvunnit eller inte är tillgängligt på samma sätt. Alltså den här traditionella grunden, introduktionen till musik genom kommunala musikskolan, möjligheten för alla att lära sig spela… den är så långt ifrån självklar nu. Idag är det många som aldrig kommer i närheten av en blockflöjt, akustisk gitarr eller ett notblad.
— De flesta musikerkollegor kommer från välordnade medelklassfamiljer. Få pratar om tuffa uppväxter, inte “påriktigt”. Väldigt få var utan mat på bordet, det var aldrig problem att få skjuts till orkestern eller hjälp med att köpa instrument och så vidare.
— Musikania, musikskolan jag är med och driver sedan 17 år, ligger i Nacka. Vi har försökt få igång verksamheten i Fisksätra, ett av de fattigare områdena i kommunen. Vi försöker få in ungdomar därifrån, man kan få subventionerat att gå på skolan och så vidare. Men jag tror det är helt främmande för de flesta. Och sen att föräldrar måste skriva under intyg där man ber om hjälp och så vidare… det blir en jättetröskel. Vi får knappt några ansökningar från de här områdena och det är väldigt svårt att knäcka den grejen. ■