”I decennier har han varit en av de viktigaste spelarna i bakgrunden av svensk rock. Nu träder äntligen Jonas Teglund själv fram i rampljuset. Hans arbete med Annika Norlin och i duon Weils visar med all önskvärd tydlighet det många av oss redan har vetat: Jonas Teglund är en gigant i det fördolda.” (Skappris 2024 motivering) 

Ditt samarbete med Annika Norlin, hur började det? 

”Vi kände varandra sedan tidigare, men på en fest för ett par år sedan pratade vi länge och insåg att vi just då var på samma plats i livet. Vi gick igenom varsin tuff period och vi ville uttrycka det på samma sätt genom ljus musik. Och inte som någon form av eskapism, vi tog avstamp i det jobbiga men byggde vidare med hoppfullhet. Man pratar ju med många om att ’vi borde göra något tillsammans!’, men nu blev det faktiskt. Det handlade väl om tid — båda kunde just då, så vi bara drog igång — och att vi hade så mycket gemensamt i hur vi skriver, jobbar och tänker… eller övertänker.”

Apropå samarbeten: hur tänker du kring fördelningen i olika samarbeten? Vem som äger vad, hur man enas om fördelning av intäkter… 

”Jag tror att alla tycker det är jobbigt och man drar sig för det, ’nej men usch, måste vi prata om pengar’”.’. Det har sett olika ut i olika projekt. Är man två personer som gör lika stora insatser så är det enkelt, bara dela rakt av. Men i en större grupp är det svårare. Visst, man kan tycka att ett band bara ska dela lika — men den som skrivit låten kanske har jobbat på den i tre år. När insatserna är olika stora så blir det svårt.”

”Om jag gör ett jobb som studiomusiker och det bara tar en timme eller två: då kanske det ändå präglar inspelningen massor genom min erfarenhet, kompetensen som byggts upp under många år. Men det blir bara den där timmen. Det är sjukt svåra ämnen, hur mäter man konst? Folk verkar tro att det är mätbart, men det är det ju inte. Jag önskar att det fanns en mall att följa, ’så här gör man’. Och att det fanns en större öppenhet i branschen, att vi pratade mer med varandra. Men ju bättre det går, desto mindre pratar folk.” 

Hur ser du på förutsättningarna för musikskapare överlag att försörja sig på musiken? Stella Lagnefors sa i den här intervjun: “Jag tror många mörkar hur svårt det är och vad man gör för att ens gå runt”.

”Det är ganska svårt överlag, jag tror Stella har rätt. De flesta kämpar med ekonomin och det är inte kopplat till hur mycket man syns och hörs. Det där är något som lever kvar, tron att det genererar något att synas i tidningar eller få bra recensioner. ’Du är ju känd, då går det väl bra ekonomiskt?’. Men det stämmer ju inte. Pengarna finns hos andra personer än de som syns, och det är hos dem den verkliga makten ligger. Det är en grav snedfördelning som blir större hela tiden, inte bara inom musiken.”

”Till stor del är det en politisk fråga, ideologisk: har konsten värde, vem tjänar på den? Jag är ju musiker, inte politiker, men det som vi alla kan göra är nog att prata mer med varandra. Dela med sig av erfarenheter och kunskap, skicka vidare, hjälpas åt. Ses och prata, organisera sig! Fast jag är själv en ensamvarg och ganska dålig på allt det där. Men det behövs.” 

Jonas pratade med Hannah Kirsebom, foto: Elvira Glänte