Idag lever hon på musiken. Men P3 Guld, Grammisnomineringar och utsålda spelningar innebär inte att pengarna regnar över en artist och musikskapare som Stella ”Explorer” Lagnefors.
— Jag tror många mörkar hur svårt det är, vad man gör för att ens gå runt.
— Det är ett stort steg trots allt, att satsa helt på någonting. Där finns det en förståelse för dem som signar med majorbolag, tryggheten i pengarna som finns där i början. För mig funkar det inte av andra anledningar. Jag behöver frihet. Visst att det hänger mycket på en själv, man måste driva på och få saker att hända. Men det passar mig, jag ser det som en utmaning att ta det ansvaret.
Money or not, here I come
— Jag minns hur jag kollade igenom deklarationen och insåg att jag hade 11 olika arbetsgivare som kunde ringa in mig eller som jag hade jobbat för under ett år. Det här var några år sedan. Jag har alltid jobbat vid sidan av för att det aldrig skulle gått annars, men för tre år sedan sa jag upp mig från allt annat. Då hade lite Stim-pengar börjat rulla in, och jag fick ett arbetsstipendium från Konstnärsnämnden och krisstöd under pandemin… det var flera bäckar små som gjorde att det gick att ta steget.
— De flesta kulturarbetare kämpar hårt för att få ihop ekonomin. Jag tror många mörkar hur svårt det är och vad man gör för att ens gå runt. Som företagsgig, det kan vara absurda tillställningar och rätt förnedrande, men det är väldigt svårt att tacka nej. Kör man tre låtar för en publik som inte lyssnar så kan pengarna hålla en flytande i månader. Eller de som säljer till Epidemic för att kunna betala räkningarna… det är inget man gärna pratar om. Jag tror att det finns en skam i den här kampen angående ”making ends meet”. Men det är ju inte vi kulturarbetare som misslyckats, det är förutsättningarna som är fel. Och ändå vågar människor ta klivet och satsa allt på sitt konstnärskap. Det är stort. Att lägga skuld och ansvar på dem som har modet och verkligen försöker är helt missriktat.
”Det du gör är så värdefullt!” (men ska helst vara gratis)
— Jag har varit mycket i LA, det är en konstig plats. Dystopisk. Men min upplevelse är att människor där värdesätter kulturen mer, eller åtminstone vikten av att ha kvar den. Det är lugnt att det kostar, man är beredd att betala för att gå på en spelning, det verkar mer självklart. Kanske för att så många där jobbar med kultur, de förväntar sig inte att det ska vara gratis och de vill ofta stötta en, även om man knappt känner varandra. Nu är jag dock rädd att det ändrats efter pandemin, det återstår att se.
— Man får alltid utrymme i intervjuer att prata om musiken och det kreativa, det är förstås poängen. Men jag har nog aldrig fått några frågor om ekonomi eller hur förutsättningarna ser ut för att faktiskt kunna göra det. Folk kanske tänker att en artist som syns en del eller någorlunda mycket per automatik tjänar bra. Men det är ett extremt ojämnt flöde med Stim-intäkter, spelningar och stipendier… om man har tur eller är bra på och organiserad nog att skriva dem.
Jag kan till exempel inte ta bostadslån. När jag skulle signera kontraktet för min hyresrätt fick min mamma gå i god för mig. De vars morsor inte kan det då?
— Det räcker sällan att ”bara” göra musik, det genererar inte tillräckligt med pengar. Då hamnar ansvaret på en själv att klara sig ändå samt hitta ett eller flera sätt att uppa intäkterna — men hur? Genom merch, som kostar mycket att göra? Eller höja biljettpriserna ännu mer och riskera att publiken försvinner när det blir för dyrt? Trycka cd-skivor? Människor förväntar sig att musik ska vara gratis. Man säger ”det du gör är så värdefullt!”, men är inte beredd att betala. Äran borde räcka, “du får ju göra det du älskar, ska du ha betalt också”. Det är bisarrt. Enter företagsgig och Epidemic sound.
— Jag vet att en del trivs med att dela tiden mellan musiken och ett fast jobb, mycket för den ekonomiska tryggheten men också för att det kan hjälpa en att fokusera när det väl gäller. Men frågorna kvarstår.
Helhetsupplevelser och illusioner
— Jag är och har alltid varit mycket DIY, alltid velat göra allt själv och det vill jag till stor del fortfarande. Kontrollbehovet gör sig påmint på flera olika sätt, ibland överraskas man. På gott och ont. Min vän har ett konstgalleri under en gammal kyrka, och där nere byggde vi en barrskog inför en spelning häromåret. Vi var några stycken som sågade ner granar från hans föräldrars trädgård, släpade kvistarna i ett släp från Söderort till Stureplan, ner i källaren under kyrkan. På speldagen hade jag fortfarande ingen bra plan för en outfit, så jag tog en plastpåse och drog på mig den, med handtagen som axelband. Som att jag var skräpet i naturen. Jag tror jag lever för såna stunder och att släppa dem skulle vara som att skita i allt. Det är helhetsupplevelsen jag vill åt, med förhöjande element. Det handlar alltid om känslan.
— Jag bryr mig inte om konst om den inte känns helt geniun. Unpopular opinion, men jag har svårt att ta till mig när musiker ska bli skådisar och tvärtom. Det är så inpräntat i mig att man verkar i en gren. Är man musiker så är man musiker, är man skådespelare så är man skådespelare. Alltid när jag upplever det känns det lika pinsamt och förlegat som det känns sant. Jag tror det kommer från idolerna jag haft under min uppväxt, det är en bild som är svår att sudda ut även om jag tror att det skulle vara trevligare. Om du är konstnär skapar du en illusion, en bild av dig själv och ett universum där du drar in mig; då vill jag inte se dig i en annan roll. Man jobbar så hårt på den där illusionen, klart man inte vill att den ska brytas. Men som det ser ut nu så kommer alla illusioner fortsätta att brytas. Eller så är det bara en projicering för att jag själv inte kan gråta på kommando. ■