2025 → KRÖNIKA
Tekniken kommer aldrig få sista ordet
Skaps mål har sett likadant ut i hundra år: en musikindustri som tjänar upphovspersonerna i stället för tvärtom. Detta förändras inte när digitaliseringen ger alla som önskar oändliga möjligheter att grunda sitt skapande på industrins utvalda data i stället för på kreativa visioner.
Inget nytt under solen, helt enkelt. Musiken har alltid uppvaktats av charlataner som inte bara inspireras av utan imiterar det som ”fungerar”. Skillnaden nu är att streamingtjänsternas efterfrågan på musik som dessa med sin data kan visa ”fungerar” är oändligt – precis som charlatanernas möjligheter att förse dem med oinspirerat slop.
Det känns förstås snopet att kopieras, speciellt i höghastighet. Att ägna sitt liv åt kreativt sökande med målet att skapa egna unika uttryck; sound, melodier, texter – och detta ovanpå tiotusen timmar med sitt älsklingsinstrument eller sin röst. Att sen bygga upp en publik som uppskattar dessa estetiska val och kanske även ens berättelser om kärlek, livet, samhället och allt annat som gör oss mänskliga. För att bli tonsäkert kopierad av en oinspirerad härmapa på en eftermiddag.
Det är alltid bra att påminna sig om att det bara går bara att kopiera det vi redan tänkt och det vi redan spelat in – det går inte att kopiera oss. Det är därför det mellanmänskliga mötet med levande upphovspersoner av kött och blod aldrig har varit så viktigt för kulturen som nu. I detta möte bor det unika, det som inte går att kopiera.
Det fanns en period då det räckte med en påkostad studio, ett samplingsbibliotek och en förmåga att låta som andra för att försörja sig på en tunn form av skapande. Men för majoriteten av oss – vi som tycker musiken betyder precis allt – genererar mycket ny AI-teknik främst fler skojare att förhålla oss till.
Att streamingplattformar svämmar över av AI-genererad musik skadar dem allvarligt – dels eftersom musik har andra marknader men framför allt för att det är lyssnare som definierar vilka dessa är, inte AI- eller musiktjänsters önskelistor.
På Skap har vi lärt oss att fråga vem som tjänar pengar på nya tekniska lösningar och har under de senaste decennierna insett att svaret i princip aldrig är ”upphovspersonerna”. Ingen entreprenör kommer någonsin skapa snabb succé på sitt bankkonto genom att lösa musikskapares problem eftersom entreprenörer är kategoriskt ointresserade av dem.
Det är inte vi. Vi är snarare besatta av dem. Vi vet att musiken mår som bäst av den mångfald, de konstnärliga infall och kulturella ambitioner som bara uppstår när alla får plats: en värld där datorer förser oss med bleka kopior av något vi redan hört är en oerhört fattig värld.
Gamla krafter, nya verktyg
När musik blev filer i databaser kunde rättighetshandlare reducera låtar till datapunkter som skapar en mätbarhet vilket tjänar algoritmerna. Därför har handlarna blivit fler. Men det som digitaliseringen förändrat är inte viljan att lägga beslag på de pengar som borde gå till musikskapande, utan hur enkelt det har blivit att göra det.
Skap har länge varnat för hur extrem finansialisering av musikbranschen urholkar upphovsrätten eftersom bolag i dess gråzoner skapar vinster genom att kringskära etablerade förvaltningsorganisationer. Vi har hört allt förut. En av Skaps uppgifter i Stim är att kritiskt granska industrins löften genom att sätta dessa i relation till kärnuppdraget: att långsiktigt tjäna musikskapare på ett ansvarsfullt sätt. Enbart långsiktighet skapar hållbart musikskapande, men denna ifrågasätts konstant av aktieägare i bolag som vill ha avkastning igår.
Stim är alltjämt en garant för att pengar samlas in och delas ut korrekt. Och till skillnad från startups tjänar den kollektiva förvaltningens egna datapunkter rättighetshavarna. Vilken kraft inom Stimsfären som skapar sig mest fördelar av denna data är ingen självklarhet, utan resultat av ett aktivt påverkansarbete och kollektiv beslutsamhet.
Förenklat: tillsammans är vi starka – ibland till och med starkare än de på andra sidan bordet.
Opportunismens eviga säljpitch
Det går sällan en vecka utan att vi får höra om ny teknik som uppges lösa alla våra problem. Vid närmare inspektion håller de dock sällan, eftersom varje problemformulering är flerdimensionell:
- Vi vet att den ofta kritiserade pro rata-modellen för fördelning av streamingens pengar inte fungerar optimalt. Vi vet också att inga ersättningssystem ännu uppfyller våra höga krav på rättvis fördelning till en rimlig kostnad. Om en grupp upphovspersoner får mer får en annan mindre – hur dessa grupper ser ut betyder allt för fördelningsekvationen.
- Vi vet att det finns mycket ”black box”-pengar i sällskapens system – insamlade men ofördelbara royalties vars ägare inte hittats på grund av svag metadata eller andra felaktigheter. Vi vet även att en av Stims främsta uppgifter är just att spåra dessa ägare och fördela deras pengar – att behålla dem i systemet är bara en kostnad. Icke-vinstdrivna sällskap som vill prestera för sina anslutna vill aldrig sitta på kapital i onödan.
- Vi vet att det finns åtskilliga företag som berikar sig på musikskapares bekostnad. Vi har också träffat många eldsjälar som driver seriösa, ambitiösa musikbolag för att de älskar musiken exakt lika mycket som vi – och ibland lyckas tjäna stora pengar åt upphovspersoner.
Och så vidare.
Poäng: eftersom i princip alla musikskapare anser att de borde ha mer pengar på kontot – ofta en högst legitim åsikt – är gruppen en tacksam målgrupp för säljare av ormolja. Det är inte för inte branschen dignar av godtyckliga affärsidéer.
Kollektiv kunskap
Skaps vision: ett samhälle och en musikindustri som förstår musikskapares betydelse och ersätter dem rättvist är en stridslinje, inte en slogan. För att den ska betyda något i praktiken behöver vi ta del av medlemmarnas erfarenheter. Vi genomför därför regelbundet både undersökningar och samtal, vilket är guld värt: tillsammans tar vi reda på var skorna klämmer.
Vårt synliga arbete fokuserar ofta på juridisk hjälp, medlemsbostäder, priser och olika utbildningsinsatser. Vårt mindre synliga arbete pågår parallellt, förstås: vi påverkar makthavare, bygger allianser och är konstant närvarande i de rum där beslut fattas om hur musikens pengar ska fördelas.
Skap är en viktig komponent för Stims unika position i musikens ekosystem, och kombinationen av svensk musik och musikexport, teknisk infrastruktur och stark rättighetsförvaltning gör att vi kan påverka långt över vår ringa storlek. ICE – som Stim byggt upp tillsammans med PRS och GEMA – är ett av världens effektivaste bolag för digital rättighetshantering. Det är ingen slump.
För att maximera vad vi kan göra behöver vi dock hålla ihop. De som vill åt våra pengar försöker skapa splittringar i koalitionerna vi vårdar. Dessa splittringar förminskar vår förhandlingsstyrka och vi måste därför vara lyhörda för var de riskerar att uppstå. Detta kräver att vi alla är klarsyntare än någonsin.
Personligen har jag aldrig hört en AI-genererad låt som haft något som varit ens i närheten av konstnärlig kvalitet, men det är nog bara en tidsfråga. Det vi bör fundera på är vad som händer sen.
Vi behöver fråga oss: om någon är skicklig nog att med AI generera musik som folk lyssnar på: förtar det vår kärlek till att skapa musik? Minskar det vår vilja att hitta egna ord, melodier och bygga unika ljudvärldar? Förtar det vår dragning till studion eller scenen? Vår vilja att kommunicera med omvärlden via unik musik?
Knappast. Men de som enbart vill tjäna pengar på musik bryr sig allt mindre om musikskapare – och deras verktyg är kraftfullare än någonsin.
De kommer aldrig få det sista ordet.
Mathias Strömberg, kommunikationschef
Läs även: