INNEHÅLL
0. FÖRORD
1. INLEDNING
2. SAMMANFATTNING
3. TEORETISK INRAMNING OCH VIKTIGA BEGREPP
4. TIDIGARE FORSKNING
5. METODER
6. RESULTAT OCH ANALYS
7. REKOMMENDATIONER
8. YTTERLIGARE RESURSER

FÖRORD

Att musikindustrin lider av samma sjukdomar som samhället i övrigt är kanske inte en överraskning för någon, men att denna förhållandevis progressiva bransch – byggd på och beroende av inkluderande kultur, yttrandefrihet och tolerans – så sent som 2022 fortfarande innehåller så mycket sunkiga åsikter är minst sagt förvånande. Åsikter som många trott för länge sedan förpassats till historiens skräphögar lever och frodas fortfarande. De finns i de strukturer som i musikbranschens skuggsida håller uppe stora delar av det ekosystem som musikskapare är beroende av för sitt värv.

På Skap vet vi av erfarenhet att vårt arbete mot rasism och för inkludering och mångfald aldrig tar slut, men vi ville ha en ordentlig belysning av villkoren som de ser ut idag. Ingenting är viktigare än musikskaparnas egna röster i detta arbete, utan dessa är allting hypotetiska antaganden eller anekdoter. Vi är därför väldigt glada att vi kan presentera denna rapport, författad av Jasmine Kelekay, i samarbete med CEMFOR. För även om vi blir ganska nedslagna av dess innehåll vet vi också att den enda vägen framåt är att lyssna på vittnesmål och fortsätta belysa de exceptionellt viktiga frågorna om likvärdiga möjligheter och skapa en positiv syn av branschens sätt att besvara dem med styrka och emfas.

Alfons Karabuda
Ordförande

1. INLEDNING

Sedan #MeToo-rörelsen skakade om nöjesindustrin år 2018 har engagemanget kring jämställdhet inom den svenska musikindustrin ökat. Som en del av den efterföljande diskussionen har vikten av att lyfta andra dimensioner av (o)jämlikhet inom branschen betonats, inte minst frågan om rasism som i Sverige fått förnyad uppmärksamhet i samband med Black Lives Matter-rörelsens globala spridning. Enskilda svenska artister, samt organisationer och kollektiv av och för musikskapare, har dock länge använt deras plattformar för att lyfta rasism, både i det bredare samhället och inom musikindustrin. 

Bland dessa ingår initiativet Musiker Mot Rasism som sedan 2012 engagerat musiker för att ta ställning mot rasismen i samhället (2018), samt Musiksupporten som är en plattform som drivs av organisationerna Fanzingo och Mångkulturellt centrum för att ”skapa fysiska och digitala möten mellan professionella aktörer från musikbranschen och unga talanger från socioekonomiskt utsatta områden.”(2022). I kölvattnet av Black Lives Matter-protesterna under sommaren 2020 deltog flera aktörer inom den svenska musikindustrin i Black Out Tuesday-kampanjen för att uppmärksamma rörelsen och ”lära, lyssna och samtala om hur (de) nu och för all framtid ska vara en del i kampen mot rasism.” (Africanet Sweden, 2020). Några månader senare arrangerade Musiksupporten konferensen ”The Woke Up Call,” vars syfte var att uppmärksamma frågor om inkludering och representation i musikbranschen (Valsigner, 2021).

Denna rapport syftar till att bidra till det viktiga arbetet som påbörjats av enskilda artister och organisationer för att uppmärksamma rasismen inom musikbranschen, och inte minst Skaps pågående arbete kring jämlikhet och jämställdhet inom musikbranschen. Rapporten utgör avrapporteringen för uppdraget Strukturell rasism i musikbranschen som författaren fick under våren 2021. Mot bakgrund av den år 2019 publicerade rapporten Jämlikt
Skapande (Ingler, 2019) som utforskade jämställdhet inom musikbranschen var syftet med detta uppdrag att utforska hur den strukturella rasismen påverkar och tar sig uttryck inom den svenska musikbranschen utifrån musikskapares perspektiv och erfarenheter. För detta ändamål gjordes en empirisk undersökning bestående av en enkätstudie och intervjustudie, resultaten av vilka redovisas i denna rapport. Eftersom inga tidigare studier direkt har utforskat rasismen inom den svenska musikindustrin utgör denna rapport även den första studien med rasifierade musikskapares erfarenheter av rasism i dagens Sverige som fokus.

Författaren vill särskilt tacka rasismforskarna Irene Molina och Mattias Gardell, grundare av Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet (CEMFOR) och dess första vetenskapliga ledare, samt musikforskaren Kim Ramstedt för deras givande kommentarer på en tidigare version av rapporten.

Föreliggande rapport introduceras med en sammanfattning av resultaten, en genomgång av studiens teoretiska inramning och viktiga begrepp, en kort diskussion av relevant tidigare forskning och en beskrivning av studiens metodik och det empiriska materialet. Därefter presenteras resultaten efter tematisk organisering med hänvisning till både enkät- och intervjustudierna. Slutligen presenteras en serie rekommendationer med grund i studieresultaten. Förhoppningen är att det utifrån de mönster som denna studie synliggör kan utvecklas konkreta åtgärder och direktiv för både Skaps och den övriga musikbranschens fortsatta arbete mot rasism. 

Jasmine Kelekay, Santa Barbara, USA, juni 2022

Jasmine Kelekay, Fil. dr. i sociologi (University of California, Santa Barbara) och affilierad forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet.

Illustrationer: Karin Z. Sunvisson 

2. SAMMANFATTNING

Föreliggande rapport har tagits fram på uppdrag av Skap och presenterar resultaten av en studie om rasism inom den svenska musikindustrin utifrån musikskapares perspektiv och erfarenheter. Studien är teoretiskt inramad inom rasismforskningen, vilket utgår ifrån rasism som samhällelig struktur som producerar och reproducerar ojämlikhet i samhället. Studien utgår därmed från musikskapares och andra yrkesverksammas perspektiv på och erfarenheter av rasism inom den svenska musikbranschen. 

Studien är en blandning av enkätstudie och intervjustudie, vilka ägde rum mellan oktober och december 2021. Resultaten som presenteras i denna rapport är baserade på synpunkter från 74 enkätrespondenter och 16 intervjudeltagare. Studiedeltagarna representerar en bred sektion av musikskapare inom den svenska musikindustrin, med varierande yrkeserfarenheter och yrkesroller, från olika genrer och branschområden, med olika bakgrunder, identiteter och erfarenheter av rasifiering. Enkäten utfördes via plattformen SurveyMonkey och var öppen för samtliga musikskapare aktiva inom den svenska musikindustrin. Enkätdeltagare rekryterades via Skaps medlemsnätverk och sociala medier. Intervjudeltagare rekryterades också via Skaps medlemsnätverk samt via enkäten. Intervjuerna riktade sig framför allt till musikskapare som rasifieras som icke-vita och utgjordes av en blandning fokusgruppssamtal och individuella intervjuer. Intervjuerna var semi-strukturerade, det vill säga de grundade sig på en serie förhandsbestämda öppna frågor med rum för diskussion kring ytterligare teman intervjudeltagarna lyfte. Resultaten som presenteras är baserade på både enkätresultaten och en systematisk analys av intervjumaterialet. Resultaten organiseras enligt de mönster som framkom och presenteras därför med blandad hänvisning till enkät- och intervjumaterialen. 

”Rasismen pågår i alla led hela tiden”

Oavsett etnisk bakgrund var den överväldigande majoriteten av både enkätrespondenterna och intervjudeltagarna överens om att rasism är ett problem inom den svenska musikindustrin. I enkätstudien svarade 89% av respondenterna att de tror att rasism och diskriminering förekommer inom musikbranschen. Dock observerades skillnader mellan vita och rasifierade respondenters synpunkter i form av att rasifierade musikskapare i högre grad upplevt, hört om och uttryckte oro över rasism i musikbranschen jämfört med vita musikskapare. 

  • 97% av rasifierade enkätrespondenter tror att rasism förekommer inom musikbranschen (jämfört med 81% av vita respondenter).
  • 72% av rasifierade enkätrespondenter har upplevt eller bevittnat rasism i arbetslivet inom de senaste 24 månaderna (jämfört med 33% av vita respondenter).
  • 75% av alla rasifierade respondenter har hört om ytterligare rasistiska incidenter i arbetslivet inom de senaste 24 månaderna (jämfört med 49% av vita respondenter).

Detta tyder föga överraskande på att personer som rasifieras, eftersom de utsätts för rasism, har en högre medvetenhet kring rasism än vita personer. Som en respondent beskrev det pågår rasismen ”i alla led hela tiden.”

”Subtil men ändå tydlig”
Vardagsrasismens manifestationer

Musikskapare upplever rasismen som ofta subtil men ändå tydligt närvarande i vardagssammanhang. Upplevelser av vardagsrasism märks av bland annat avfärdande, nedvärderande och osynliggörande, men även explicit aggressivt och nedsättande beteende. Enkätdeltagarna som indikerat att de upplevt eller bevittnat rasism inom branschen rapporterade en rad olika sorters upplevelser av rasism. 

Bland rasifierade enkätrespondenter rapporterade över hälften
att de upplevt:

  • att bli avfärdad eller behandlad som mindre kompetent (82%)
  • att bli avbruten eller ignorerad under möten (71%)
  • att ens idéer eller expertis ifrågasätts (71%)
  • att inte få erkännande eller cred för sitt arbete (64%)
  • aggressivt eller ovänligt bemötande (57%)
  • att stigmatiseras som ”besvärlig” (57%)

Över en tredjedel av rasifierade respondenter rapporterade även
att de upplevt:

  • nedsättande kommentarer om grupper/länder/världsdelar (46%)
  • negativa/avfärdande/nedsättande attityder och beteenden (46%)
  • exkludering ur särskilda utrymmen (46%)
  • rasistiska skämt (46%)
  • att inte bli bjuden till möten/evenemang (43%)
  • att andra har mindre förväntningar på vad de kan göra (36%)
  • att få bära en ojämlik arbetsbörda (36%)

Medan vita respondenter i mindre utsträckning än rasifierade rapporterade att de också bevittnat dessa former av negativ särbehandling rapporterade de i högre utsträckning än rasifierade att de bevittnat explicita former av rasism som rasistiska skämt (79%) och nedsättande kommentarer om grupper, länder, eller världsdelar (57%). Att vita respondenter oftare bevittnat mera explicita former av rasism tyder på en kultur där man i vita rum känner att man mera fritt kan uttrycka rasism verbalt, medan detta inte sker i lika hög utsträckning inom blandade rum. Å andra sidan tyder rasifierade respondenters större erfarenheter av subtila former av rasism på en skillnad i vilka former av vardagsrasism som rasifierade kontra vita lägger märke till. 

Intervjudeltagarnas erfarenheter av rasism karaktäriserades i stort sett av liknande former av vardagsrasism som enkätrespondenterna pekat på, inklusive ifrågasättande av kompetens. Dessutom belyste intervjumaterialet hur rasifierade musikskapare möts av mikroaggressioner, det vill säga subtila kommentarer som i sig själva möjligen ter sig som oskyldiga, men som efter talrika upprepningar tillsammans skapar tydliga andrafierande mönster. Intervjumaterialet påvisade även hur rasismen uttrycks intersektionellt, det vill säga hur upplevelser av rasism påverkas av samspelet mellan olika maktstrukturer som förtrycker olikt rasifierade, könade och klassade individer på olika sätt. Exempelvis framkommer svarta musikskapare och rasifierade kvinnliga musikskapare som särskilt utsatta bland rasifierade musikskapare. 

”Var är alla?”
Exkluderande praktiker och strukturer

Både enkätresultaten och intervjumaterialet visade att rasismen utspelar sig inom olika delar av branschen och inom olika professionella och sociala sammanhang. Enkätrespondenterna identifierade porträttering i media (71%), studiosammanhang (41%), fotograferingar och inspelningar (41%), liveuppträdanden (41%), möten med skivbolag (37%) och möten med management (32%) som särskilda problemområden. Intervjumaterialet belyste även hur olika strukturer och praktiker inom och i relation till musikbranschen exkluderar rasifierade musikskapare och skapar ojämlika förutsättningar för deras inkludering. Ur intervjudeltagarnas berättelser framkom bristen på representation, rasifieringen av professionella relationer, och exploatering som särskilda problempunkter. 

 Ur intervjudeltagarnas egna analyser framkom hur bredare samhällsstrukturer skapar ojämlika förutsättningar för rasifierade svenskar att ta sig in i musikbranschen. Däribland lyftes tillgång till musikundervisning och musikutbildning som en viktig faktor, samt hur negativa erfarenheter av musikutbildningen agerar som en bortsorterande mekanism. Avsaknaden av representation inom maktpositioner i musikindustrin kopplades även till avsaknaden av mångfald bland professionella musikskapare. Intervjudeltagarnas berättelser illustrerade även hur exkluderingen av rasifierade musikskapare institutionaliseras genom homogena nätverk och praktiker som upprätthåller vithetsnormen i branschen. Samtliga rasifierade intervjudeltagare upplevde att dessa former av exkludering negativt påverkar rasifierade musikskapares möjligheter att vara framgångsrika i branschen. Även om de omdiskuterade industripraktikerna inte exklusivt missgynnar rasifierade musikskapare uttryckte flera intervjudeltagare en oro över att rasifierade musikskapare, som redan utsatta inom branschen, även i högre grad riskerar att utsättas för exploatering.

”Det postkoloniala lever kvar”
Rasifierad industrikultur

Ur intervjuerna framkom att rasifierade musikskapares vardag även präglas av rasifierade och rasifierande kulturella normer, vilka i sin tur påverkar villkoren rasifierade musikskapare arbetar under. Intervjumaterialet påvisade de olika sätt som vithetsnormen genomsyrar musikindustrin, från musikutbildningen till samarbeten mellan musiker till hur musiker och artister bedöms och vilket stöd de får. Denna vithetsnorm tar exempelvis formen av eurocentrism, vilket intervjudeltagarna särskilt lyfte med referens till musikutbildningen. Detta kunde uttrycka sig genom vilken kulturell kunskap som behandlas som viktigast, men även genom vilka kulturella normer som privilegieras eller anses mest meriterande. Musikskapare med erfarenheter av musikutbildningens alla led, från förberedande utbildningar till Kungliga Musikhögskolan, betonade hur denna vithetsnorm skapar ett klimat där rasifierade musikstuderande nedvärderas och isoleras. Vithetsnormen framträder även genom hur rasifierade musikskapares kunskaper och talanger bedöms, och särskilt för rasifierade kvinnliga artister även genom hur deras utseende bedöms. Samtidigt som rasifierade musikskapare upplever att de nedvärderas på grund av att de inte passar in i eurocentriska normer, upplever de också att vita musikskapare som utövar samma musik anses vara mera meriterade, får mera cred och får mera backning. 

Exotifiering och tokenisering lyftes också som en del av de kulturella normer genom vilka musikskapares inkludering villkoras och deras arbete nedvärderas. Rasifieringen av genrer har även en betydande påverkan på spelrummet rasifierade musikskapare får, både genom uteslutningen av rasifierade musikskapare ur genrer som associeras med vithetsnormen och genom att boxa in rasifierade musikskapare i nischar utifrån hur de rasifieras och de kulturer de förknippas med. Tillsammans skapar dessa kulturella industrinormer ett klimat där rasifierade musikskapare marginaliseras och missgynnas. Branschens förhållningssätt till hiphop och rappare, samt marginaliseringen av musiker från ”globala syd,” lyftes som särskilda problemområden. 

Rasismens konsekvenser

Rasismen innebär otaliga konsekvenser för rasifierade musikskapare. Både enkätrespondenter och intervjudeltagare betonade hur rasismen inom branschen negativt påverkat deras personliga liv och deras välmående, men också deras arbete och karriärmöjligheter. Bland rasifierade enkätrespondenter uppgav 74% att deras mående påverkats negativt till följd av rasism inom arbetslivet. Flera intervjudeltagare berättade att de mått oerhört dåligt som en konsekvens av rasismen de mött inom utbildningsinstitutioner och arbetssammanhang. Intervjudeltagarna beskrev hur rasismen internaliseras och leder till stress, alienering och känslan av att ständigt behöva antingen anpassa eller hävda sig. Flera uppgav att de lidit av depression och ångest till följd av att ständigt behöva navigera rasismen.

Intervjudeltagarna betonade även vikten av att förstå musikbranschen som en arbetsplats inom ramen av vilken rasismen påverkar deras arbetsförhållanden och möjligheter. Av rasifierade enkätdeltagare rapporterade

  • 78% att deras arbete påverkats negativt till följd av rasism
  • 70% att de tror deras karriärer har påverkats negativt till följd av rasism
  • 41% att de övervägt att byta bransch på grund av rasism 

Intervjudeltagarna beskrev hur påfrestande det är att ständigt behöva balansera sitt kreativa arbete med det emotionella arbetet rasismen utkräver. Flera intervjudeltagare beskrev hur deras erfarenheter av rasism lett till professionell isolering, antingen till följd av exkludering, eller för att de känt behovet att självisolera sig som en skyddsmekanism för att värna om såväl sin konst som sitt välmående. Detta har exempelvis inneburit att hoppa av musikutbildningar, att lämna arbetssammanhang, att undvika sociala sammanhang, och till och med att lämna musikskapandet. 

Upplevelser av rasism har därmed en stor påverkan på musikskapares arbetsvillkor och karriärmöjligheter, som en följd av vilket vissa har lämnat sina huvudsakliga passioner som musiker eller artister för att ta sig an mindre utsatta roller inom musikindustrin, eller lämnat musikbranschen helt och hållet. På detta sätt agerar rasismen som en bortsorterande mekanism genom vilken de som inte anpassar sig till den rasifierade industristrukturen antingen trycks ut ur branschen eller begränsas till marginaliserade positioner inom den. Intervjudeltagarna betonade att detta även har konsekvenser för branschen, som går miste om den kompetens rasifierade musikskapare och andra industriverksamma besitter.

”Tystnaden är värst”
Barriärer och förhoppningar för förändring

Samtliga deltagare uttryckte förhoppningar om positiv förändring inom musikbranschen. Samtidigt uttryckte både intervjudeltagarna och enkätrespondenterna olika grader av skepticism mot mångfaldsinitiativ inom branschen. Av enkätrespondenterna angav exempelvis 77% att de aldrig rapporterat en rasistisk händelse till någon, vilket de flesta förklarade med att de antingen inte visste vem de kunde vända sig til (67%), eller att de inte trodde det skulle leda till någonting gott (61%). Intervjudeltagarna speglade samma mönster och identifierade både strukturella och kulturella barriärer för förändring. De mest framträdande barriärerna identifierades som följande:

  • Avsaknaden av institutionaliserat ansvarstagande
  • Avsaknaden av kompetens kring rasism
  • Mångfaldsarbetet upplevs som ytligt och halvhjärtat
  • Erfarenheter av att det emotionella arbetet och bördan att utbilda läggs på dem som utsätts för rasism

För att åstadkomma faktisk förändring inom branschen efterfrågade studiedeltagarna ett genuint, konsekvent och reflexivt arbete inom branschens alla sektorer och led. Studiedeltagarna betonade Skaps viktiga roll och potential att agera som både förebild och drivkraft för det fortsatta antirasistiska arbetet inom branschen. Eftersom Skap som organisation tagit initiativ till denna utredning uppmanade deltagarna även organisationen (och andra liknande organisationer) att fortsätta använda sin position i branschen för att främja förändringsarbetet. Exempelvis tyckte både enkätrespondenter och intervjudeltagare att Skap kunde använda sin synlighet för att ta ställning, lyfta fram, opinionsbilda och utbilda andra i branschen kring rasism.

Strukturell rasism i musikbranschen

Om vi förstår rasism som en teknologi som producerar och reproducerar ojämlikhet i samhället, så kan vi förstå rasismen inom musikbranschen som en kraft som producerar och reproducerar ojämlika förutsättningar, möjligheter och villkor för rasifierade musikskapare. 

Den strukturella rasismen i samhället påverkar vem som kommer in i musikbranschen genom att skapa ojämlika förutsättningar för rasifierade att ta sig in. För dem som tar sig in väntar ett klimat som präglas av mikroaggressioner, isolering och nedvärdering. Som flera intervjudeltagare beskrivit bidrar detta klimat till att musikutbildningsinstitutioner agerar som bortsorterande krafter i stället för att främja musikskapares inkludering i musikbranschen. Även när man väl tar sig in i musikindustrin påverkar dess interna kultur och praktiker rasifierade musikskapares möjligheter att avancera och överleva i branschen. Vithetsnormer, exkludering och vardagsrasism missgynnar rasifierade musikskapare ytterligare, vars överlevnad i branschen ständigt upplevs som villkorad. Att ständigt behöva utstå, navigera och förhålla sig till rasism har då en stor påverkan på inte bara individers mående, utan även deras arbetsförhållanden och karriärer. Rasismen inom branschen påverkar därmed även vem som stannar i branschen och vem som trycks ut eller begränsas till prekära och marginaliserade positioner. 

I analysen av studieresultaten har flera olika former och dimensioner av rasism aktualiserats därför att rasismen uttrycker sig och upplevs på mångfacetterade och nyanserade sätt. Rasismens uttryck varierar från de ytterst subtila till de gediget solklara, från mikroaggressioner till exkluderande samhällsstrukturer, från rasifierade relationer till kulturella normer. Att rasismen är strukturell betecknas av de sätt på vilka dessa samspelar för att privilegiera vithet och vita musikskapare på bekostnad av rasifierade musikskapare. Förutom den skada rasismen utgör för rasifierade musikskapare har även musikbranschen – och därmed svenska kulturvärlden – mycket att förlora. 

Rekommendationer

Mot bakgrund av de resultat som framkommit avslutas rapporten med en rad rekommendationer för förändringsarbetets potentiella riktningar, med fokus på:

  • Tillgängliggörande av musikutbildningen
  • Utredning av och åtgärder för att bryta ner barriärer för karriärutveckling
  • Aktiva åtgärder för att öka mångfald och representation
  • Stödresurser för rasifierade musikskapare
  • Institutionalisering av mekanismer för ansvarsutkrävande och -tagande
  • Konsekvent kompetensutveckling
  • Regelbunden kunskapsinhämtning

Dessa åtgärder bör vidtas med hänvisning till beprövade metoder utvecklade av experter på jämlikhets-, mångfalds-, och antirasistiskt arbete (se resurslistan i slutet av rapporten).

3. Teoretisk inramning och viktiga begrepp

Studien är teoretiskt inramad inom rasismforskningen, vilket utgår ifrån rasism som en social struktur. Enligt rasismforskarna Mattias Gardell och Irene Molina kan rasismen anses som en teknologi som producerar och reproducerar ojämlikhet i samhället (Wolgast et al., 2018). Rasismforskare betonar att ’ras’ är en social konstruktion utan faktiskt biologiskt underlag, men som tack vare rasism har verkliga materiella konsekvenser och därmed utgör en social verklighet. Med andra ord är ’ras’ som social kategori en produkt av rasism, snarare än tvärtom. 

Rasifiering

Begreppet rasifiering utvecklades av forskare för att beskriva processerna genom vilka olika grupper av människor tilldelas inbillade egenskaper på basen av fysiska och sociala gemenskaper. Således är även ’vithet’ en produkt av rasifiering. I svenskt vardagsspråk har dock begreppet ”rasifierad” övervägande tagits i bruk som en beskrivning för rasifierade personer, eller de som är ”synligt rasifierade”. Begreppet används ofta omväxlande med begreppet icke-vit samt de engelska akronymerna POC eller BIPOC. Samtliga begrepp har sina för- och nackdelar. 

Å ena sidan betonar begreppet rasifiering hur diverse grupper inom samhället (exempelvis invandrare eller arbetare) aktivt rasifieras, samtidigt som det möjliggör analyser av samhällsinstitutioner och -strukturer (exempelvis arbetsmarknaden eller staden) som rasifierade. Å andra sidan bevarar dess användning som synonym för rasifierade den regerande vithetsnormen i det svenska samhället. Även benämningen ’icke-vit’ förstärker denna vithetsnorm, eftersom det primärt definierar en grupp baserat på dess avvikelse från vitheten. Begreppet people of color (POC) är däremot en import från USA som grundar sig i ett särskilt historiskt och sociopolitiskt sammanhang, samtidigt som dess transnationella användning gjort begreppet användbart även i det svenska sammanhanget. 

Deltagarna i denna studie använder dessa olika begrepp mera eller mindre omväxlande. Eftersom begreppet ”rasifierad” allra vanligast används av intervjudeltagarna och även brukas av rasismforskare kommer jag allmänt att använda begreppet för att hänvisa till dem som i det svenska sammanhanget rasifieras som rasifierade. Jag använder även begreppet för att beskriva kulturella normer och praktiker inom branschen som rasifierade, det vill säga som påverkats eller formats av rasifiering. När det är relevant hänvisar jag till olikt rasifierade grupper enligt det sätt som är brukligt inom rasismforskningsfältet, eller alternativt enligt hur studiens informanter identifierat sig själva.

Rasismens former och uttryck

Förutom allmänna erfarenheter av rasifiering och rasism framkallar intervjumaterialet en analys av rasismens olika former och ofta komplexa uttryck. Inom rasismforskningen talas det ofta om olika rasismer för att särskilja de specifika sätt som olikt rasifierade grupper utsätts för rasism, exempelvis anti-muslimsk rasism
(Gardell, 2014), anti-svart rasism (Habel, 2018; Wolgast et al., 2018), eller anti-asiatisk rasism (Hübinette 2022). Begreppet intersektionalitet beskriver ett sätt att analysera hur olika former av förtryck (exempelvis rasism, sexism och klassbaserat förtryck) överlappar och samverkar i skapandet av olika livsförutsättningar för olika grupper i samhället. Genom en intersektionell analys kan vi exempelvis särskilja hur rasifierade kvinnor upplever diskriminering utifrån både rasism och sexism, eller hur svarta muslimer upplever diskriminering för att de är svarta, för att de är muslimer, eller för att de är svarta muslimer. 

I enighet med tidigare forskning kring rasism och diskriminering i Sverige (De los Reyes & Kamali, 2005; Kamali, 2005) aktualiseras även olika dimensioner av rasism i analysen: strukturell, institutionell, interpersonell och kulturell. Strukturell rasism syftar på hur samhället genom sin sociala organisering skapar och reproducerar ojämlikhet på basen av rasifiering. Studiens fokus på strukturell rasism inom musikindustrin betonar då de sätt som olika former och dimensioner av rasism samspelar för att privilegiera vithet och vita musikskapare på bekostnad av svarta och bruna musikskapare. Institutionell rasism syftar på det sätt som rasism påverkar hur olika samhälleliga institutioner (re)producerar rasism, bland annat genom diskriminering, det vill säga särbehandling på basen av rasifiering, etnicitet, ursprung, religion osv. Interpersonell rasism, i sin tur, syftar på den rasism som upplevs i personliga relationer och således utövas av individer. Med kulturell rasism syftar jag på hur föreställningar om olika rasifierade grupper förmedlas och upprätthålls genom kulturen, exempelvis genom kulturella och mediala representationer. 

Även om man analytiskt kan särskilja dessa olika dimensioner av rasism så upplevs och uttrycks de på överlappande sätt i vardagen. Begreppet vardagsrasism (Essed, 2008) utvecklades för att förklara de otaliga sätt som rasismen upplevs i vardagssammanhang. Enligt perspektivet bör vår förståelse av rasism intebegränsas till explicita eller avsiktligt rasistiska händelser, utan även synliggöra hur rasismen ofta uttrycks på subtila och ibland rätt så banala sätt. Dessutom betonas att vardagsrasismen sker och därmed också måste förstås inom bredare institutionella, kulturella, och strukturella ramverk. Även om en stor del av vardagsrasism sker inom interpersonella relationer betyder det då inte att problemförklaringen lokaliseras till individuella rasister, utan snarare flyttas fokuset till det bredare sammanhanget inom vilket individer agerar. 

I relation till vardagsrasismen används även analytiska begrepp från socialpsykologin, som mikroaggressioner, mikroinvalideringar och minoritetsstress i denna studie. Dessa begrepp utvecklades för att identifiera och analysera de sätt på vilka rasismen i dess moderna form ofta uttrycks, och som upplevs som subtila men ändå har en betydande påverkan (Levchak, 2018). Att dessa begrepp spontant användes av studiens deltagare tyder på deras inflytande på svenska populärkulturella förståelser och vokabulär. I studien lyfts även andra teoretiska begrepp som genomträngt populärkulturen och spontant används av intervjudeltagare. Ett exempel är begreppet ”kulturell appropriering,” som utvecklats för att hänvisa till den kulturella ojämlikheten som uppstår när ett kulturellt uttryck eller en kulturell praktik som kommer från eller associeras med en kulturell minoritet anammas av personer från den makthavande majoriteten på ett respektlöst eller nedvärderande sätt. Att flera intervjudeltagare kunde artikulera denna typ av nyanserade analyser av deras erfarenheter tyder på utvecklingen av en slags kollektiv medvetenhet och delad jargong kring rasism bland rasifierade musikskapare inom branschen.

4. Tidigare forskning

Rasismforskningen har visat hur rasifierade svenskar möter och navigerar rasism i vardagen, samt hur rasism uttrycker sig inom både sociala relationer och samhällsinstitutioner (De los Reyes, 2006; Kamali, 2005; Mattsson & Tesfahuney, 2008; Neergaard, 2006; Schclarek Mulinari, 2017). År 2019 publicerade Stockholms länsstyrelse rapporten Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden (Wolgast, Gardell och Molina 2019) vilket etablerade den anti-svarta rasismen som strukturerande för afrosvenskars materiella levnadsvillkor. Enligt rapporten råder både en horisontell och vertikal segregation inom arbetsmarknaden, inom ramen för vilken afrosvenskar begränsas till särskilda lågavlönade och mindre prestigefyllda yrken, men också möter hinder för karriärframsteg inom de yrken de befinner sig. Rapporten belyste därmed både afrosvenskars särskilda utsatthet inom den svenska arbetsmarknaden och vikten av att utforska de exkluderande och diskriminerande mekanismer genom vilka arbetsmarknadssegregationen etableras och upprätthålls. Även om rasismforskningen i Sverige inte tidigare har vänt sig mot musikindustrin ger den användbara insikter för denna rapport. 

En annan referenspunkt är rapporten Being Black in the UK Music Industry  som släpptes av den brittiska organisationen Black Lives in Music (BLiM) (2021). Rapporten, som undersökte svarta britters erfarenheter av musikindustrin baserad på en enkätstudie av musiker och musikbranschanställda, kom fram till att den överväldigande majoriteten (88%) av svarta musikbranschanställda upplever att de har stött på hinder för framgång och 75% ansåg att musikbranschen inte gör tillräckligt för att stötta svarta musiker. Majoriteten av enkätdeltagarna hade även upplevt antingen indirekt eller direkt rasism (73%) och ännu flera (80%) har upplevt mikroaggressioner. Över 40% upplevde att de behövt anpassa sitt utseende på grund av sin ras/etnicitet, framför allt svarta kvinnor. Studien fann även meningsfulla materiella ojämlikheter mellan vita och svarta inom branschen; vita industri-
verksamma tjänar i allmänhet mera än svarta industriverksamma, och samma trend gäller mellan vita och svarta kvinnor. Medan 69% av vita musikskapare tjänar 100% av sin inkomst på musik kan endast 38% av svarta musikskapare göra det. Majoriteten (56%) rapporterade dessutom att deras inkomst primärt baseras på arbete utanför musikindustrin. Detta är särskilt angeläget då svarta musikskapare lyfte ekonomisk stabilitet som den största markören av framgång, tillsammans med att lämna ett avtryck. Studien belyste även att 36% av svarta yrkesverksamma inom musikindustrin upplevt att deras psykiska hälsa har påverkats negativt. 

Denna studie bygger på dessa insikter från tidigare musikforskning, rasismforskning och engagemang från yrkesverksamma inom musikindustrin. I länder som USA, Kanada och Storbritannien där insamlingen av jämlikhetsdata har institutionaliserats kan socialvetenskapliga studier kvantitativt kartlägga representation och identifiera mönster av diskriminering. På grund av avsaknaden av jämlikhetsdata i Sverige är det svårare att visa på numerisk representation och därmed ojämlikhetens utsträckning (Wikström & Hübinette, 2021). Därför blir det även svårare att med tydlighet identifiera de exakta punkterna där diskriminering sker och i vilken utsträckning det sker. Däremot kan kvalitativa studier som denna ge oss insikter om vilka sorts strukturer, praktiker och sammanhang som upplevs som exkluderande och diskriminerande, genom vilka vi kan börja urskilja rasismens uttryck och mönster.

5. Metoder

Under förhoppningen att kunna nå både bredd och djup är denna studiebaserad på en blandning av enkätstudie och intervjustudie. Datainsamlingen ägde rum mellan oktober och december 2021. En enkät skapades via plattformen SurveyMonkey och spreds sedan inom musikbranschen via både e-post och sociala medier. Enkäten skickades ut till Skaps medlemmar via Skaps nyhetsbrev och spreds även via Skaps sociala medier där den delades av bland annat Din Musikbusiness. Enkäten, som ifylldes anonymt, tog ungefär 15 minuter om respondenten svarade på alla frågor. Respondenter rekryterades i ungefär en månad, mellan oktober och november 2021. 

Baserat på enkätresultaten skapades sedan ett semi-strukturerat intervjuprotokoll för att utforska enkätens teman på djupare nivå. Intervjudeltagare rekryterades främst via enkäten och Skaps medlemsnätverk. Vid slutet av enkäten hade respondenterna möjlighet att indikera intresse för att delta i fokusgruppsintervjuerna, i vilket fall de sedan skickades ett separat formulär för intresseanmälan. Deltagare rekryterades även via Skaps medlemsbrev. Avsikten var att hålla en serie fokusgruppsdiskussioner för att möjliggöra samtal mellan intervjudeltagarna. På grund av schemaläggningskonflikter skapades även möjligheter för individuella intervjuer så att alla som ville komma till tals fick chansen. Intervjustudien är därför baserad på både fokusgruppsdiskussioner och individuella intervjuer; två fokusgruppsdiskussioner och nio individuella intervjuer. 

Enkätstudien

Enkäten var uppdelad i tre delar: bakgrundsinformation, synpunkter på och erfarenheter av rasism i musikbranschen, och synpunkter på och erfarenheter av rasism inom Skap. Frågorna i den första delen fokuserade på respondentens demografiska bakgrund samt deras relation till musikbranschen. Frågorna i den andra delen behandlade respondentens synpunkter på förekomsten av rasism inom musikbranschen, erfarenheter av rasism, rasismens påverkan, och erfarenheter av att rapportera rasism och diskriminering. Frågorna om synpunkter och erfarenheter av rasism inom musikbranschen var uppdelade så att alla fick besvara frågor om sina synpunkter på rasism i musikbranschen, medan endast de som uppgav att de själva upplevt eller direkt bevittnat rasism fick besvara följdfrågor. Denna uppdelning gjordes för att bäst kunna dra nytta av både vita och rasifierade respondenters perspektiv på rasism. Den sista delen, som behandlade synpunkter på Skap, besvarades endast av de respondenter som uppgav att de var medlemmar i Skap. Om respondenten uppgav att hen inte var Skapmedlem, fick de möjligheten att berätta varför de inte var det. Till sist fick respondenterna möjligheten att tillägga kommentarer, samt att anmäla intresse för deltagande i intervjustudien. 

Allt som allt besvarades enkäten av 96 respondenter. Resultaten som rapporteras i denna studie är dock baserade endast på de respondenter som svarat på majoriteten av frågorna, vilket utgör sammanlagt 74 respondenter. Utav dessa var 45% mellan 18–29, 38% mellan 30–45, 11% mellan 45–65 och 6% över 65 år gamla. Respondenterna representerade en bred räckvidd av erfarenhet, varav 22% varit verksamma under 5 år, 34% mellan 5–10 år, 29% mellan 11–30 år och 16% över 31 år. Den överväldigande majoriteten (82%) angav Stockholm som deras huvudsakliga arbetsort, varefter 3% av respondenterna arbetar i Göteborg, 7% i Malmö och 8% på annan ort i Sverige. Yrkesmässigt identifierade sig majoriteten av respondenterna som låtskrivare/kompositörer (70%), samt som sångare (49%), producenter (43%), musiker (37%), textförfattare (24%), arrangörer (21%) och rappare (7%) (figur 1). Respondenterna arbetade även med ljud- och mixteknik, musikpedagogik, musikjournalism, dans, DJing och management.

Figur 1: De intervjuades yrkesidentitet

Respondenterna arbetade inom alla möjliga genrer, inklusive pop/indiepop (63%), hip hop/R&B (33%), elektronisk musik (32%), jazz (23%), visa/singer-songwriter (21%), film- och teatermusik (20%), folkmusik (14%), konstmusik (11%), och rock/hårdrock (11%) (figur 2). Ytterligare 19% rapporterade att de arbetar inom övriga genrer inklusive afrobeats, dancehall, latin, gospel, blues, klassisk, country, k-pop, punk, kör och barnmusik. 

Figur 2. Respondenternas genretillhörighet

Majoriteten (59%) av respondenterna identifierade sig som kvinnor, 37% som män, och 6% som trans och/eller icke-binära. Avseende migrationsbakgrund rapporterade 44% av respondenterna att de är födda i Sverige med 2 föräldrar födda i Sverige, 15% att de är födda i Sverige med 1 utlandsfödd och 1 svenskfödd förälder och 13% att de är födda i Sverige med 2 utlandsfödda föräldrar. Av de utlandsfödda är 16% uppvuxna i Sverige medan 6% flyttat till Sverige som vuxna. Utav de respondenter som inte är födda i Sverige är 45% födda annanstans i Norden, 10% i övriga Europa, 14% i Afrika söder om Sahara, 14% i Latinamerika, 10% i MENA-regionen, 3% i öst- och Sydasien och 3% i Nordamerika. Majoriteten av respondenterna (60%) identifierade endast europeiskt ursprung. Drygt 20% av respondenterna hade rötter i Afrika söder om Sahara eller den afrikanska diasporan, 11% i MENA-regionen, ytterligare 10% i Latinamerika och 6% i syd- och Ostasien (figur 3). 

Figur 3. Respondenternas etniska bakgrund

De flesta (53%) rapporterade att de inte är religiösa, medan 34% identifierade sig som kristna, 6% som muslimer och 7% med andra religioner. Ungefär 25% identifierade sig som HBTQI och 17% rapporterade att de lever med någon form av funtionsvariation. 

Intervjustudien

Intervjuerna utgjordes av fokusgruppssamtal och individuella intervjuer med musikskapare som upplevt rasism inom musikbranschen. Både de individuella och fokusgruppsintervjuerna utfördes via Zoom och varade mellan 1–3 timmar. Intervjuerna var semi-strukturerade, dvs de grundade sig på en serie förhandsbestämda öppna frågor med rum för diskussion kring ytterligare teman intervjudeltagarna ansåg vara relevanta. Med deltagarnas samtycke spelades samtalen in för att möjliggöra intervjuernas transkribering och analysering. Utav sekretesskäl sparades samtliga inspelningar på en krypterad server utan referenser till deltagarnas namn. De transkriberade intervjuerna analyserades sedan systematiskt enligt tematisk analysmetod, vilket innebär att genom kodning skapa teman och subteman. För att räknas som ett preliminärt tema krävdes åtminstone tre instanser av ett fenomen, på basis av vilket den tematiska organiseringen sedan finslipades utifrån studiens syfte, resultatens helhet och tidigare forskning. 

Sammanlagt intervjuades 16 musikskapare mellan 18–50 år, majoriteten arbetade huvudsakligen i Stockholm. Några arbetade dock främst på annan ort i Sverige och flera hade erfarenheter av att arbeta utomlands. De allra flesta har varit verksamma i musikbranschen i mellan 5–20 år, medan ett mindre antal varit verksamma i mer än 20 år. Yrkesmässigt identifierade sig intervjudeltagarna främst som låtskrivare/kompositörer, musiker, sångare och producenter, textförfattare, rappare, arrangörer och dansare. Några arbetade även inom A&R och musikpedagogik. De flesta av deltagarna har arbetat inom olika sektorer i branschen. De intervjuade arbetar inom alla olika genrer, inklusive hip hop/R&B, singer-songwriter, jazz, elektronisk musik, konstmusik, film- och teatermusik, folkmusik och rock. 

Sju av intervjudeltagarna identifierade sig som män, 8 som kvinnor, och en som icke-binär. En av de intervjuade självidentifierade sig som vit med etnisk svensk härkomst medan de övriga 15 identifierade sig som rasifierade. Utav dessa hade 9 rötter i den afrikanska diasporan, 2 i Sydasien, 2 i MENA-regionen och 2 i Latinamerika. Några av dessa hade även en etnisk svensk förälder. Bland de intervjuade var de flesta födda i Sverige, men några var antingen uppvuxna i Sverige eller hade flyttat till Sverige som vuxna. Fyra identifierade sig som HBTQI och tre lever med funktionsvariationer. De intervjuade rapporterade även en blandning av religiösa identiteter, inklusive kristen, muslim och buddhist. Sammanlagt representerar de intervjuade en bred sektion av den svenska musikindustrin samt olika erfarenheter av rasifiering. Afrosvenskar var överrepresenterade i studien, vilket möjligtvis beror på deras överrepresentation bland dem som drabbas av rasism inom musikindustrin.

6. Resultat och analys

Oavsett etnisk bakgrund var den överväldigande majoriteten av både enkätrespondenterna och intervjudeltagarna överens om att rasism är ett problem inom den svenska musikindustrin. I enkätstudien svarade 89% av respondenterna att de tror att rasism och diskriminering förekommer inom musikbranschen. Däremot observeras skillnader mellan vita och rasifierade respondenters synpunkter; medan 81% av vita respondenter tror att rasism förekommer inom branschen, stiger siffran till 97% för rasifierade respondenter. Av alla respondenter angav 49% att de själva upplevt eller bevittnat rasism eller diskriminering på basen av etnicitet, ursprung eller religion i arbetslivet inom de senaste 24 månaderna. Även här observeras en skillnad på vita och rasifierade respondenters erfarenheter; medan 33% av vita respondenter anger att de tagit del av rasism inom de senaste två åren stiger siffran till 72% för rasifierade respondenter. Samma trend gäller frågan om man hört om ytterligare incidenter av rasism inom de senaste två åren. I genomsnitt har 61% hört om ytterligare rasistiska eller diskriminerande incidenter, inklusive 49% av vita och 75% av rasifierade respondenter. 

Eftersom respondenterna valt att delta i en enkät om rasism kan man utgå ifrån att de representerar gruppen musikskapare som särskilt bryr sig om och har erfarit eller bevittnat rasism i branschen. Därmed representerar dessa resultat säkerligen inte hela branschen. Dock kan vi tolka dessa resultat som ett tecken på att det finns ett intresse för rasismfrågan inom musikbranschen och att musikskapare, oavsett hur de rasifieras, håller med om att rasism förekommer och att det är ett problem. Att dessa siffror är högre bland rasifierade respondenter tyder dessutom på viktiga skillnader i kunskap om och förståelse för rasism inom branschen (en fråga jag återkommer till senare). 

Generellt speglade både enkätresultaten och intervjumaterialet samma övergripande teman. Enkätstudien var talande för rasismens förekomst, diverse manifestationer och påverkan. Intervjustudien förtydligade dessa resultat och visade dessutom på nyanserna i var och hur rasismen förekommer och upplevs, samt dess påverkan för både individuella musikskapare och musikindustrin. Därför presenteras resultaten tematiskt med integrerad hänvisning till både enkätstudien och intervjustudien. Resultaten är analytiskt organiserade och presenteras i följande ordning: 1) vardagsrasismens manifestationer; 2) exkluderande praktiker och strukturer; 3) rasifierade industrinormer; 4) rasismens påverkan; 5) barriärer och förhoppningar för förändringsarbetet.

6.1 ”Subtil men ändå tydlig”:
Vardagsrasismens många uttryck

Enkätresultaten såväl som intervjuerna belyste de olika sätt på vilka musikskapare upplever rasism i vardagen. Enkätresultaten illustrerade vardagsrasismens bredd av uttryck, samt diverse sammanhang inom musikbranschen där den förekommer. Intervjumaterialet gav nyans till hur vardagsrasismen utspelar sig och påvisade dess ofta subtila men ständiga uttryck. Enkätdeltagarna som indikerat att de upplevt eller bevittnat rasism inom branschen rapporterade en rad olika sorters upplevelser av rasism. Bland enkätresultaten framkom även mindre skillnader i vilka former av rasism som mest vanligt upplevts eller bevittnats på basis av rasifiering. 

Bland rasifierade respondenter (figur 4) upplevdes negativ särbehandling framför allt i form av att bli avfärdad eller behandlad som mindre kompetent (82%), att bli avbruten eller ignorerad under möten (71%), att ens idéer eller expertis ifrågasätts (71%), att inte få erkännande eller cred för sitt arbete (64%), aggressivt eller ovänligt bemötande (57%) och att stigmatiseras som ”besvärlig” (57%). Minst vanligt var mobbning, vilket rapporterades av 14% av respondenter. I linje med rasifierade respondenters erfarenheter rapporterade majoriteten av vita respondenter också att de bevittnat avfärdande/behandling som mindre kompetent (71%) och ifrågasättande av idéer eller expertis (71%), medan hälften bevittnat aggressivt eller ovänligt bemötande (50%) och nekande av erkännande eller cred för arbete (50%). Intressant nog rapporterade vita respondenter i högre utsträckning än rasifierade att de bevittnat rasistiska skämt (79%) och nedsättande kommentarer om grupper, länder, eller världsdelar (57%). 

Tillsammans målar dessa erfarenheter en bild av de olika sätt som rasism utspelar sig i personliga relationer och inom olika gruppdynamiker, ofta men inte alltid på subtila sätt. Att vita respondenter bevittnat mera explicita former av rasism tyder på en kultur där man i vita rum känner att man mera fritt kan uttrycka rasism verbalt, medan detta inte sker i lika hög utsträckning inom blandade rum. Å andra sidan identifierade rasifierade respondenter i högre grad än vita att rasifierade musik skapare blir avbrutna eller ignorerade under möten (71% jämfört med 43%) och stigmatiseras som besvärliga (57% jämfört med 36%), vilket i sin tur indikerar en skillnad i vilka former av vardagsrasism som rasifierade kontra vita lägger märke till. Ett mönster som uppstår bland dessa är att vardagsrasism primärt upplevs genom en blandning av exkludering, nedvärdering och explicit aggression.

Figur 4. Vilka former av rasism har du upplevt/bevittnat/hört om?

Få intervjudeltagare rapporterade att de mött explicit rasism eller diskriminering inom arbetslivet. Deras erfarenheter av rasism karaktäriserades i stället av liknande vardagsrasism som enkätrespondenterna pekat på. En av de mest kommenterade aspekterna av rasismens uttryck var hur subtil den ofta kan kännas. 

»Det är inte någon som spottar en i ansiktet och bara kallar dig svartskalle … Men det är alltid … Alltså helt ärligt, hellre att det händer, då vet man … Men det är mycket att det är de här extremt små subtila grejerna av att man ifrågasätts lite extra, lite mer. Man får inte de jobben som någon annan får. Det är de grejerna.«

»Det är väldigt subtilt och det handlar nästan mer om fördomar eller att man inte ens kommer in i rummet eller att man inte blir förstådd eller sedd eller att det alltid kommer med premisser att villkora din plats på vissa ställen.«

Som dessa intervjudeltagare beskriver betyder dock inte rasismens subtilitet att den orsakar mindre skada eller att den är utan konsekvenser; tvärtom betonade intervjudeltagarna att rasismens subtilitet gör den svårare att navigera. Ur intervjumaterialet framkom tre särskilda problempunkter: andrafierande mikroaggressioner, ifrågasättande av professionell kompetens och intersektionell utsatthet. 

Mikroaggressioner

Majoriteten intervjudeltagare delade erfarenheter av hur de inom olika professionella sammanhang fått utstå kommentarer och beteenden som de upplevt som rasifierande och andrafierande, det vill säga att de markerat dem som ”den andra” och därmed icke-tillhörande. En intervjudeltagare beskrev det på följande sätt:

»Alltså alla mina [jobb], vartenda ställe. Det är alltid någonting… men det är mycket att man blir exotifierad och utfrågad vart man kommer ifrån. Så har det varit på alla ställen jag har jobbat. Första dan där, då är det någon som undrar: vart är du ifrån? Vad har du för bakgrund? Någon som tar i ens hår, någon som använder n- eller m-ordet.«

Som i ovanstående exempel beklagade flera intervjudeltagare att de upplevt nonchalant användning av n-ordet och andra rasistiska skällsord. Flera rasifierade musikskapare delade även erfarenheter av exotifiering genom exempelvis att kollegor och andra tagit på deras hår utan lov. Det vanligaste klagomålet var dock att ständigt behöva besvara den vardagliga frågan ”var kommer du ifrån?” Som en intervjudeltagare beskrev det upplevs sådana frågor som stötande även om de ställs på ”ett fint sätt”:

»Man snackar liksom skit om varann, fast på ett fint sätt. ‹Jaha, är du därifrån? Jaha, men det är klart, man ser det på dina kläder› eller ‹det är klart man hör det på hur du pratar› eller den här: ‹Du pratar så bra svenska, var kommer du ifrån? Är du adopterad?›«

Dessa är exempel på mikroaggressioner, det vill säga subtila kommentarer som i sig själva möjligtvis ter sig som oskyldiga, men som efter talrika upprepningar tillsammans skapar tydliga andrafierande mönster. Mikroaggressioner som dessa har som syfte att markera personens icke-tillhörighet – antingen i branschen eller samhället över lag. Dessa exempel lyfter även olika former av social gränsdragning. I det andra exemplet hänvisar den intervjuade till sätt som kollegor gjort sig lustiga över honom för att han är från förorten och därmed markerat att han inte hör hemma i innerstadens rum. Det lyfter också sätten som man bemöts av förvåning när man är rasifierad och talar flytande svenska. Att fråga ”var kommer du ifrån?” markerar personen i fråga som nödvändigtvis icke-svensk, medan följdfrågan ”är du adopterad?” representerar en logik enligt vilken endast rasifierade som är adopterade talar flytande svenska. Denna sorts frågor, ibland i samband med kränkning av ens kroppsliga autonomi, skapar en slags exotifiering genom vilket personen rasifieras och andrafieras. 

Ifrågasättande av kompetens

En av de vanligaste formerna av rasism intervjudeltagarna beskrev var erfarenheter av att deras kunskaper och talanger ifrågasatts i form av att bli nervärderad, ignorerad eller på andra sätt behandlad som mindre kompetent. Flera intervjuade hade upplevt att deras expertis ifrågasatts som bland annat producenter, musiker, låtskrivare och tekniker. Dessa erfarenheter utspelade sig inom musikutbildningen, i studio- och produktionssammanhang, i samband med gigs och turnéer, inom musiktävlingar och andra sammanhang där man är föremål för professionell bedömning. Även de som arbetar på skivbolag och inom A&R delade erfarenheter av att ifrågasättas av både klienter och kollegor. Många beskrev att de i nya sammanhang ofta måste hävda sig för att bevisa sin kompetens. Som i exemplet nedan kopplade intervjudeltagarna ofta detta ifrågasättande till sin rasifiering:

»Men de kan inte se oss som vanliga människor och då har det liksom alltid funnits i bakhuvudet att jag måste kanske alltid hävda mig. Eller är det bara på grund av hur jag ser ut så tror folk att jag inte kan saker och ting som de kanske kan.«

Intervjudeltagarna beskrev också olika former av ifrågasättande de upplevt inom olika sammanhang. Flera hade exempelvis upplevt ifrågasättande inom musikutbildningen:

»Sen så var det flera gånger som folk blev överraskade för att jag kunde musikteori, för att jag kunde skalor, för att jag kunde saker och ting medan andra i min klass inte kunde det. Och varför är det så? Då började jag ta tillbaka det för att jag inte ville dela med mig av det till folk för jag märkte att många blev ibland avundsjuka och svartsjuka …«

Andra lyfte hur deras kompetenser och expertis ifrågasatts av kollegor i studio- och spelningssammanhang:

»Jag har jobbat med många som har studerat musik som har varit på musikskolor och hur de bemöter de musiker som jag, som har kommit från andra sidan världen… Bemötandet blir inte alltid trevligt… Jag har varit med musiker som har tagit sig rätten att vilja arrangera min musik och kanske till och med tycka att de vet bättre… Det är respektlöst mot min musik och mot mitt jobb som jag har gjort. Det är min musik som jag har gjort sedan barndomen. Som jag har gjort och spelat, och där jag förstår språket och rytmen. Men ändå kan jag möta sådana som vill ändra och göra om min musik.«

Flera rasifierade hiphopare beskrev hur deras kompetens och åsikter nedvärderats av ljud- och mixtekniker i förberedelse för och under livespelningar:

»Jag har varit ute och spelat mycket … och då är det de här ljudteknikerna som faktiskt har den riktiga makten över hur bajs det kan låta eller hur bra det kan låta … Som det var en gång jag sa så här ‹jag hör inte beatet i monitorn, kan du höja det lite?› Och han bara: ‹varför ska du ha beatet i monitorn?› Haha  … Den spelningen gick åt helvete, för vi hör ju ingenting och du är min enda guide, typ. Jag kan inte göra någonting med det så det blir så konstigt … Det var en liten stad, jag var liten – alltså dels i ålder, men också en liten artist – och jag kände att jag behöver det här giget för att det här kanske kunde leda någonstans liksom. Men de har så stor makt … Jag ser vita rappare som inte är rasifierade, men som också är män, som behandlas annorlunda… För vi har kört på lite olika festivaler och så frågar man ‹hade du problem med ljudet?› Nej, det hade de inte … Så det är flera lager liksom.«

Dessa erfarenheter upplevdes ofta i samband med fientlighet, negativa attityder eller nedlåtande kommentarer. Intervjudeltagarna drog ofta slutsatsen att det var fråga om rasism efter att ha jämfört sina erfarenheter med sina vita kollegors erfarenheter. Upprepade erfarenheter av att ett gig förstörts av en motsträvig ljudtekniker ledde till att vissa valt att antingen anlita egna tekniker eller att i värsta fall själva försöka sköta tekniken under gigs. 

Rasifierade musikskapare möter därmed ifrågasättande av kompetens inom både olika sammananhang och från olika håll, inklusive från kollegor, A&R representanter, tekniker och lärare. Dessa dynamiker är inte unika för musikbranschen utan är snarare rätt vardagliga upplevelser för rasifierade svenskar. Att de förekommer så ofta i arbetslivet inom den svenska musikbranschen visar dock på den rådande vithetsnormen inom branschen, inom ramen för vilken dessa former av ifrågasättande markerar för rasifierade musikskapare att de inte riktigt tillhör den svenska musikindustrin. 

Intersektionell utsatthet

Vardagsrasismen uttrycker sig även på olika sätt för olikt rasifierade och könade människor. Två särskilt tydliga mönster som framkom i intervjumaterialet var rasifierade kvinnors särskilda utsatthet liksom svarta musikskapares särskilda utsatthet. Rasifierade kvinnor upplever diskriminering och förtryck baserat på både rasism och sexism,, och för rasifierade HBTQ-personer blir homo- och transfobin ytterligare element som strukturerar deras erfarenheter. Många intervjudeltagare beskrev hur svårt det ibland kan vara att urskilja vad exakt som ligger bakom hur man blir behandlad:

»Och sen typ den här grejen också att folk tar sig friheten att ha väldigt starka åsikter om ens utseende eller om musiken som man spelar eller … Ja, att man har varit i många sådana situationer, särskilt i studiemiljö … Jag har jobbat mycket med män och då har det varit att man har blivit väldigt mycket överkörd och tillrättavisad och så har det varit på det sättet. Men det är svårt att säga vad det är. Jag är ju kvinna också så det är svårt att veta vad det beror på.«

»Jag håller på att försöka förstå det som har hänt där för mig också, men [när jag var med på Idol] var det väldigt mycket typ att den kritik som jag fick handlar om att jag tar för mycket plats eller att jag är för övertydlig. Och i det avsnittet som jag åker ut så säger [en av domarna] att jag är politisk i min framtoning och jag har tänkt jättemycket på det där och funderat på om… Alltså om jag hade varit en vit kvinna, hade de använt sig av det uttrycket då? Och jag känner att allt som jag har gått igenom i livet har ofta varit så här att du inte får ta plats, du får inte synas, du får inte höras, vilket har gjort att när jag väl tar plats så skäms jag över mig själv nästan och tycker det är jättejobbigt.«

Som exemplen ovan illustrerar kan sammanhang där man exempelvis är föremål för professionell bedömning skapa extra ångest för att det kan vara svårt att urskilja vad kommentarerna man får är baserade på; är de verkligen neutrala eller är de könade, rasifierade eller en kombination av båda två? Att rasifierade kvinnor upplever att de bedöms utifrån både könade och rasifierade normer är ett exempel på intersektionell utsatthet, det vill säga att deras utsatthet är baserad på både sexism och rasism. 

Rasifierade män bemöter även särskilda former av rasism utifrån rasistiska stereotyper baserade på idéer om både ras och kön. Speciellt påtagligt var att svarta män beskrev erfarenheter av att bli misstänkliggjorda i professionella sammanhang. Dessa erfarenheter beskrevs ha börjat från tidig ålder, exempelvis inom musikutbildningen, men framkom även på högsta professionella nivå. Flera svarta män berättade om att misstänkliggöras inom utbildningsinstitutioner, i studiosammanhang och under livespelningar, turnéer och festivaler. 

»Det har ju varit någon såndär incident också där man har känt sig misstänkliggjord för att det har försvunnit sprit från något ställe som en loge, som inte har varit vi. Och liksom det kommer sådana antydningar från arrangörer som inte har varit skönt, liksom som förmodligen kan ha varit popbandet bredvid, liksom. Så det skulle jag säga är en ganska solklar form av rasism. Subtil men ändå tydlig.

Dessa exempel tydliggör vikten av att ta i beaktande hur olika förtryckande strukturer och logiker samspelar för att skapa diskriminerande erfarenheter inom musikbranschen. Med andra ord krävs en genomgående intersektionell analys med ett öga mot hur olikt rasifierade musikskapare utsätts på särskilda sätt. 

”Dålig stämning”

Ett återkommande tema bland intervjudeltagarnas berättelser var hur rasifierade musikskapare och andra yrkesverksamma i musikbranschen antingen blir avfärdade eller problemförklarade när de försöker påpeka vardagsrasismen de utsatts för. Flera intervjudeltagare beskrev hur försök att påpeka mikroaggressioner och andra överträdelser ofta leder till att de som utsatta anklagas för att vara otrevliga:

»Så ibland har man, typ, kept it real too much. Och för att man är för ärlig eller för rakt fram, säger vad man tycker… Eller att man bara säger ”nej, jag tycker inte om att du tog på mitt hår” till exempel, eller »jag tycker inte om att du kommenterade mitt hår”. Så blir det ”oj vad otrevlig du är? Jag tycker ju bara om ditt hår.” Ah men jag tycker också om ditt hår, får jag ta på det? Eller får jag inte ta på dig? Det är lite sådana där grejer som man har fått uppleva eller gå igenom när man jobbar på scen.«

»Jag har bråkat med ganska många vita män i jazzbranschen och jag vet ju att det har lett till saker, men det har också slagit tillbaks… Alltså att jag blir problematisk, jag är bråkmakaren, jag är liksom…tjatar bara om rasism. Jag blir jobbig. Skapar dålig stämning.«

Flera intervjudeltagare beskrev den svåra balansgången mellan att behöva hävda sig när ens kompetens ifrågasätts eller ignoreras samtidigt som man vill försöka undvika att framkalla negativa känslor:

»Samma sak nu inom jobbet, när man ska skriva en klient, när man märker redan på en gång att folk tror att du inte vet, att du inte kan, så man måste liksom vara mer bestämd i det man säger. Men då tas det samtidigt också som ”ah, men du kanske ska presentera det här på ett vänligare sätt.” Fast jag har inte den, jag har inte det där privilegiet. Jag kan inte vara vänlig, om jag är vänligt blir jag överkörd och då kommer jag vara här i tio år, på samma plats medan du liksom kan faila uppåt som vit man. Och så är det den där balansen av att antingen så är jag omtyckt och kvar här eller så liksom etablera sig och säga: det här är vad jag kan, det här är vad jag gör, och så bli omtyckt utanför jobbet, basically. Så det är väl lite det, att man bara lär sig the vibes på något sätt.«

Som exemplen ovan illustrerar upplevde flera av intervjudeltagarna att spelreglerna är annorlunda för vita och rasifierade inom sociala sammanhang inom branschen. Intervjudeltagare som var rasifierade kvinnor beskrev hur detta även påverkar dynamikerna mellan vita och rasifierade kvinnor inom sociala sammanhang:

»Jag tror att det är nog en liten kombo av det hela. Man märker ju visst att det finns hierarkier med män, men jag tror också att man märker att vita kvinnor inte har något emot att vara just vita kvinnor heller. Att ha den där lilla extra makten även om man är kvinna, och kunna säga ah men det här handlar liksom om gender equality. Men du har ju också vitt privilegium här och kanske utnyttjar det på ett sätt som inte är okej. Så jag tror att just med vita kvinnor så är det nästan lite svårare ibland, för det är liksom systerskap, allt det där… och sen du ska försöka påpeka ‹åh men som rasifierad …› då blir det ‹skapa inte dålig stämning, jag har inte gjort någonting, det är inte mitt fel, jag är också förtryckt.› Allt det där. Så jag tror att det nästan blir lite svårare och lite mer besvikelse nästan när man har att göra med det.«

Även om alla kvinnor kan utsättas för sexism inom musikbranschen finns det då en ytterligare dimension att navigera för rasifierade kvinnor, dels för att de upplever (minst) dubbelt förtryck på basen av kön och ras, dels för att vita kvinnor kan använda deras positioner som kvinnor för att neka hur de gynnas av och utsätter rasifierade kvinnor för rasism. 

Sammantaget visar dessa berättelser på balansgången rasifierade musikskapare navigerar; oavsett om det är fråga om rasistiska kommentarer eller andra former av mikroaggressioner sätts rasifierade musikskapare i en position där de ständigt måste balansera mellan att å ena sidan stå upp för sig själva och hävda sin värdighet som både människa och professionell, och å andra sidan att inte omvandlas till ”den otrevliga,” den som ”skapar dålig stämning.” Denna eviga balansgång beskrivs av afroamerikanska sociologen W.E.B. Du Bois (1901) som en slags dubbelmedvetande (från engelska ”double consciousness”) där rasifierade ständigt behöver ha i tankarna både sina egna erfarenheter av världen och hur andra ser dem och reagerar på dem. Detta har en stor påverkan på rasifierade människors vardag och välmående (vilket jag återkommer i det senare avsnittet om rasismens påverkan). 

Som berättelserna i detta avsnitt illustrerar varierar erfarenheter av vardagsrasism från subtila markeringar av icke-tillhörighet eller ifrågasättande av kompetens till mera explicit aggressiva erfarenheter av rasistisk språkanvändning och misstänkliggörande. Även om dessa former av vardagsrasism framför allt upplevs i interpersonella sammanhang så är dess påverkan inte begränsad till personliga relationer. Rasismen institutionaliseras genom dess uttryck inom olika professionella sammanhang och dess inkorporering i professionella praktiker och normer. Vad gäller hur rasismen institutionaliseras i musikindustrin är det behövligt att förstå både hur den utspelar sig inom olika professionella och sociala sammanhang och hur rasism blir en del av olika praktiker och normer. 

6.2 ”Var är alla?”:
Exkluderande praktiker och strukturer

Enkätresultaten visade på att rasismen utspelar sig inom olika delar av branschen och inom olika professionella och sociala sammanhang (figur 5). Den överväldigande majoriteten (71%) av enkätdeltagarna indikerade porträttering i media som ett problemområde. Flera intervjudeltagare lyfte också frågan om medierepresentationer, oftast med referens till den rådande debatten om så kallad gansterrap, vilket kanske även förklarar enkätresultatet. En annan potentiell orsak till att så många enkätrespondenter identifierade rasism i mediaporträtteringen är att det är offentligt och därför både mera synligt och identifierbart, medan formerna av rasism man möter inom andra professionella sammanhang kan vara mera subtila och därmed svårare att identifiera. Några intervjudeltagare lyfte dock också erfarenheter av rasism inom intervjusammanhang, vilket även 27% av enkätdeltagarna indikerade att de stött på. Bland de i övrigt vanligaste sammanhangen nämndes studion (41%), fotograferingar och inspelningar (41%) samt liveuppträdanden (41%). Ungefär en tredjedel av respondenterna hade även upplevt eller bevittnat rasism i möten med skivbolag (37%) eller management (32%). Drygt en fjärdedel rapporterade att de upplevt eller bevittnat rasism i samband med låtskrivande. 

Figur 5. I vilka sammanhang har du upplevt/bevittnat/hört att rasism förekommer?

Tillsammans visar dessa enkätresultat på hur vardagliga erfarenheter av rasism är inom musikbranschen. Dessa mönster bekräftades och nyanserades ytterligare i samtal med intervjudeltagarna. 

Förutom de påtagliga incidenter av rasism som rasifierade musiker möter i vardagen belyste intervjumaterialet hur olika strukturer och praktiker inom och i relation till musikbranschen exkluderar rasifierade musikskapare och skapar ojämlika förutsättningar för deras inkludering. Ur intervjumaterialet framkom tre särskilda problemområden: frågor om representation, rasifieringen av professionella relationer och oro över exploatering.  

Representation

Ett av de centrala teman som framkom ur intervjumaterialet var frågan om representation, det vill säga i vilken utsträckning rasifierade svenskar har och tar plats inom den svenska musikbranschen. Flera intervjudeltagare upplevde att rasifierade inte är tillräckligt representerade inom musikbranschen, både vad gäller rasifierade artister och musikers representation på olika plattformar och rasifierades representation bland beslutsfattare. Avsaknaden av representation lyftes ofta i musik- och scenkonstsammanhang, samt i samband med festivaler och spelningar. Intervjudeltagarna uttryckte frustration över att så ofta ha varit ”den enda” både inom utbildningssammanhang och inom professionella sammanhang:

»När jag kom till högre utbildning, folkhögskolor som var musikhögskoleförberedande, så var den helt vit. Det var bara vita lärare och väldigt mansdominerad. Jag var den andra.« 

»Varför är det inte fler mörkhyade musiker i min omgivning? … Jag skulle med nöd och näppe kunna plocka ihop ett kompband bakom en artist med bara mörkhyade musiker. Det finns ju naturligtvis de som håller på och jag tror att jag känner de flesta eller vet åtminstone vilka de flesta är. Men precis som duktiga kvinnor i musikeryrket så är de ofta upplockade och bortplockade ur de som jag har möjlighet att ringa till.«

Flera intervjudeltagare funderade på vilka mekanismer som kan ligga bakom problemet. En intervjudeltagare bidrog med följande analys:

»Var är alla …? Var någonstans slutar det finnas? Var slutar representationen överensstämma med befolkningen i stort? Är det in på musikhögskolan? Är det in till folkhögskolorna? Är det in till musikskolan på kommunnivå? Är det när folk först får instrumentet i händerna? Någonstans längs vägen så har vi tappat, eller åtminstone misslyckats med att hitta mörkhyade musiker. I Sverige finns de absolut, men det känns som att de inte … de är många färre sett till hur många de borde vara om man bara kollar på befolkningen i stort. Så någonstans där tror jag att rasismen existerar.«

En annan intervjudeltagare analyserade hur rasifierade klasstrukturer i samhället även påverkar vilka former av musikskapande unga rasifierade har tillgång till:

»Det är en sån klassfråga också. Vilka som får introduceras till musikinstrument eller den mesta musiken som folk får tillgång till eller att utöva själva är att sitta och prodda vid en dator. Och det är något helt annat än att spela i ett band.«

»Just den musiken, den vägen in i musiken som erbjuds just nu eller som ser ut att vara mest tillgänglig är att man ska sjunga eller producera beats, inte spela gitarr eller piano för att det är en klassfråga. Vem har tillgång till ett piano? Vem har tillgång till det till att hyra ett instrument även om inte det är särskilt dyrt för att man ska gå med sina barn till instrumentallektioner. Det finns liksom inte riktigt det utbudet i många av de kranskommunerna eller socioekonomiskt utsatta områdena. Det finns inte de resurserna… Och de få som gör det, vad hittar de för sammanhang? Finns det replokaler? Finns det, vilka vuxna finns i de områdena som kan stötta upp med att se till att de här banden kan hållas levande? Det är väl en sak som jag tänker på, hela den större organisationen. Kulturskolan är också ubervit. Det är bara vita chefer. Det är bara vita, majoriteten av lärare, instrumental lärare. Man behöver ju börja på alla nivåer.«

Som i exemplet ovan utpekades musikutbildningen som en viktig struktur med makten att öppna vägar för unga musikskapare att ta sig in i branschen, men som ofta förblir otillgänglig. Flera betonade även kopplingen mellan avsaknaden av representation och kvalitativa erfarenheter av musikutbildningen.

»Det finns många olika anledningar till att det finns många fler manliga musiker, men också att det, alltså den vita majoritetskulturen inte släpper in eller inte är inkluderande. Det var bara kyla och isolation i två år som jag försökte bara banka mig in och förhålla mig till och bara stå ut i stället för då jag egentligen bara borde ha dragit.« 

»I ettan blev jag nästan utbränd för att jag var enda tjejen och den enda som var rasifierad i hela min institution som var 60 pers. Till och med utbytesstudenterna var vita. Det här var i ettan. Jag känner mig ensammaste i världen, kommer från en separatistisk studio och har bara jobbat med icke-män producenter, och kommer in i det här, och bara ser mig själv skrika till min klass och till min lärare för att vi pratar om jazz och min lärare säger n-ordet och jag tappar det. Ja, och det här är (en elitinstitution) typ tre år sedan. Och han pratar om jazz och säger n-ordet.«

Nästan alla intervjudeltagare som gått musikutbildning delade liknande erfarenheter av att sättas i en position där de som de enda rasifierade studeranden i rummet måste ta kampen mot sin lärare och/eller sina klasskamrater när exempelvis rasistiskt språk används. Förutom den emotionella skadan som själva incidenten förorsakar förklarade intervjudeltagarna hur ensamheten blir en extra källa till smärta då det inte finns någon annan att vända sig till för stöd. Dessa exempel illustrerar hur erfarenheter av rasism och klimatet inom musikutbildningen även kan agera som en bortsorterande mekanism.

Utifrån professionella erfarenheter inom musikbranschen betonade både yrkesverksamma på bolagssidan och artister avsaknaden av representation bland dem i beslutsfattande roller och maktpositioner inom branschen. 

»Ja, men om man tänker organisatoriskt på maktpositioner, då ser man ju inte så himla många afrosvenskar eller persons of color, att vi skulle sitta på de posterna. Det kan ju vara alltifrån Sveriges Radio, de som ska spela min musik, till arrangörer ute på spelställen, producenter. Jag tänker liksom alla jag stöter på, som jag behöver jobba med och möta i musikbranschen.«

Som denna intervjudeltagare nämner är avsaknaden av representation inom maktpositioner inte bara viktigt för representations skull utan för att det påverkar rasifierade musikskapares förutsättningar för att navigera branschen. Som i exemplet nedan kopplades representation i maktpositioner ofta i sin tur till avsaknaden av stöd för rasifierade musikskapare.

»Jag tror att många rasifierade inte har fått hamna i beslutsfattande positioner förrän typ först de senaste åren, känns det som. Man har ju liksom vissa specifika som man känner igen och vet om. Och de har jobbat sig upp från artister till att få något A&R eller kreative jobb och sedan kunna signa på det sättet. Men det är mycket att de signas av oftast vita män, och ibland vita kvinnor också, och då ser man att det är familjariteten som leder väldigt ofta, liksom att det där är min kompis nästan. Vi går ut och tar fika, här får du ett förskott på 100K. Fast siffrorna finns inte där för att backa det här förskottet. Men om du liksom bara går utanför din cirkel och kollar på all musik som pågår och sånt, du hör artister, projekt och sånt som faktiskt kan göra bra ifrån sig mer siffermässigt. Men bara för att det inte känns som din next door neighbor så är det inte något som de känner det värt att investera i. Så jag tror det är många artister som inte får komma fram och inte får utvecklas på samma sätt och inte heller får faila på samma sätt som många vita artister får göra, på grund av att det just ser ut som det gör i maktpositioner inom branschen.«

»Nu har jag landat i att jag bryr mig inte längre. Det handlar inte om att det går bra eller går dåligt, nu gör jag bara det jag vill göra. Men det är sjukt att jag gått på en 5-årig omväg som jag kanske inte hade behövt göra om jag bara hade sett, eller om branschen sett annorlunda ut. Då hade jag bara kunnat göra det jag vill göra. Ganska säkert fått backning på det innan för att folk bara: ”ah men du gör din grej, nice”… och fått göra det i fred. Och sen om det hade gått bra eller inte, det vet man inte. Men jag hade i alla fall fått göra det och kunde bespara mig själv en depression och bespara mig utbrändhet. Kunde bespara mig själv ett halvt decennium av kamp för att komma till den punkt där jag ser sjuttonåriga personer som har fått kontrakt utan att ha gjort hälften av det man har gjort. Jag har gjort det själv och ni har backning av majorbolag, i faktiska siffror, i intäkter, i samarbeten. Och man bara: is it racism? I don’t fucking know, but it sure feels like it. Jag vet inte om det är rasism i sig, men det finns strukturer som gör att det blir svårare… Och det krävs flera flera gånger mer av mig.«

De flesta intervjuade lyfte även att det inte bara är fråga om att rasifierade artister och musiker får mindre spelrum inom musikbranschen utan också att det spelrummet de får är mera begränsat och villkorat. 

»I dag känner jag att vi har representation av artister i Sverige, men de får inte uttrycka sig på samma sätt … De får inte heller den bästa TV tiden på de här musikprogrammen.«

»Det finns massor som spelar typ jazz eller annan typ av hiphop som inte är typ trap eller grime, men som inte får synas. Och om de syns, då är det såhär skäggiga män som rappat sen 93, men ingenting däremellan.«

Även när det gäller branschpositioner uppgav bolagsanställda att de ofta upplevt att deras positioner var villkorade eller kom med särskilda förväntningar utifrån antaganden om deras identiteter och nätverk:

»När det kommer till bransch så är det ju mycket mer traditionell corporate bolagsstruktur som råder, även om det är musikbranschen. Det här skulle kunna vara Eriksson, de bara går på mer gigg liksom. Men det är ju samma setup och där tror jag att det handlar om mycket att man stänger ute folk och att man anställer kompisar och bekanta. Och om det väl inte är så, om det är någon som kommer in så är det också smärtsamt uppenbart att du är ensam. Att du förväntas antingen typ: åh perfekt, du kan ta in ortenrap, lös det. Och man bara: men jag är från Göteborg, typ från innerstan … Alltså typ jag vet inte mer än du, eller jo jag vet mer bara för att jag har mer koll än vad du har, men det är ju liksom inte så … låt mig bara ha ett jobb, låt mig göra vad det är … Så att man inte bara tar in folk som ska spika en grej. En som jag känner, som nu har börjat jobba på ett mediebolag, han sa till dem på första dagen: ah jag är från orten men ta inte in mig för att arbeta med ortenrap. Han bara: jag vill göra pop, jag vill inte vara eran token nyckel till orten, typ. Och det att man ska behöva säga det när man kommer in på en anställning, när man kommer in på ett jobb där du ska jobba med musik. Det är ju ingen annan som får höra ‹du får bara göra det här, du ska ta det här.› Låt människor vara människor i stället för att begränsa och nicha in.«

Frågan om representation handlar då inte endast om i vilken utsträckning rasifierade musikskapare och industriproffs får komma in i branschens olika rum, men även under vilka omständigheter de får göra det. Skillnader mellan olika rasifierade svenskars erfarenheter och intresseområden raderas och de förväntas agera som bolagens ”nyckel till orten” och att ägna sin kulturella kompetens åt att förvärva ortenrap. Intervjudeltagaren ovan beskrev detta som en form av tokenisering, vilket syftar på ett mönster där ett begränsat antal rasifierade individer inkluderas för att ytligt kunna visa utåt på att man har representation. Förutom att det oftast baseras på att bara en eller två ”tokens” inkluderas presenterar det även problem för hur representationen visar sig och upplevs.

Intervjudeltagarnas berättelser markerade avsaknaden av representation inom musikbranschen som ett problem. Ur intervjudeltagarnas egna analyser om orsaken till avsaknaden av representation framkom hur bredare samhällsstrukturer skapar ojämlika förutsättningar för rasifierade svenskar att ta sig in i musikbranschen. Däribland lyftes tillgång till musikundervisning och musikutbildning som en viktig faktor. Förutom frågan om tillgång lyftes även vikten av hur den kvalitativa erfarenheten av musikutbildningen agerar som en bortsorterande mekanism. Intervjudeltagarna diskuterade även problemet med avsaknaden av representation bland beslutsfattare inom musikbranschen, vilket de kopplade inte bara till vem som inkluderas utan också under vilka premisser. Den ofta villkorade inkluderingen som intervjudeltagarna beskrev inom både artist- och branschsammanhang är ett exempel på hur rasismen kryper in i olika industripraktiker och därmed skapar ojämlika förutsättningar för rasifierade inom musikbranschen. 

Rasifierade relationer

Relaterat till frågan om representation beskrev intervjudeltagarna olika sätt på vilka de upplevde att rasismen kryper in i professionella relationer och hur de upplevde att det har påverkat deras möjligheter att avancera inom branschen. En fråga som kontinuerligt lyftes var hur rasifierade nätverk påverkar vem som får tillgång till olika rum, plattformar och möjligheter.

»Det är mycket rasism inom musikbranschen men som ofta inte hörs eller syns. Den är väldigt dold och väldigt, väldigt organiserad… Man måste ha vissa kontakter för att kunna vara med i projekt inom musikbranschen, så om man inte har de kontakterna — oavsett hur bra man är ­— då är det lite svårt att vara med i de miljöerna. Och jag kan känna att kontakterna inte är transparenta. Det är min upplevelse.«

»Min bild av branschen är att det är inget problem att vara mörkhyad så länge du är jävligt bra. Och så länge du känner folk. Och det är just den där sista passen som jag tror är problemet för att du måste fortfarande känna folk.«

»Med rasismen kommer också vem betalar för vad och vart pengarna går till? Och vem får betalt och vilka kompisar till maktpersoner anställs och allt som … ah den här strukturen som vi alla är medvetna om. Jag vet inte vad jag vill säga med det, men att det är så extremt frustrerande.«

Snarare än att tillskriva avsaknaden av representation till explicit diskriminering på basen av ras eller etnicitet lyfte samtliga deltagare frågan om nepotism och saknaden av transparens kring vem som får vilka möjligheter. Detta beskrevs inte som en exklusivt rasifierad dynamik, utan som en bredare industrinorm, men som utgör ett extra hinder för rasifierade musikskapare. Vissa kopplade dessa praktiker mera explicit till upprätthållandet av vithetsnormer:

»Om det är en person — blond, svensk person – som har hand om alla, liksom alla scenjobb, om man säger så, Melodifestivalen och alla andra stora program … de jobbar endast med andra … som passar in i deras vardag.« 

Rasifierade musikskapare upplevde också att deras förmåga att bygga professionella nätverk och relationer påverkats av rasism genom att deras professionella kompetens ifrågasätts eller nedvärderas. Särskilt rasifierade kvinnor angav att de upplevt att de helt och hållet ignoreras eller förbises i sociala och professionella sammanhang. 

»Jag har jobbat på väldigt nära projekt med vita män eller vita kvinnor och att jag upplevt ibland annat det som till exempel att sådana saker som man inte kan. Jag kan inte säga att det beror på att jag inte är vit, men att man ofta riktar sig till den vita personen alltid när det handlar om frågor som handlar om teknik eller bara för övrigt förfrågningar om spelningar. Om jag haft projekt tillsammans med någon så hör de av sig till motparten i projektet och jag känner ibland att jag har varit i väldigt framgångsrika sammanhang, men att man ändå står på sidan av hela tiden. Och så ser man hur andra personer som man jobbar väldigt nära med bara flyter vidare och i väg och uppåt, typ. Och att det känns som att även om vi har jobbat tillsammans så har det ändå känts som att man alltid är den som blir vald sist.«

Nedvärderingen av rasifierade musikskapare bevittnas även inom bolagssammanhang:

»Jag tror att till vardags så är det mycket om hur det snackas om artister som gör bra ifrån sig rent när du kollar på deras metrics, om du kollar på deras streams, och deras försäljning och allt sånt här och fans så är de mycket bättre, eller de har bättre siffror än typ stora majorbolagakter som kör pop och har värsta backingen. Och det är ju väldigt mycket independent, du har inget label och du har kanske inte ens STIM associering, men det talas ändå liksom om ‹aah, den här texten är så enkel, ah, det här proddet är så enkelt, det är inget djup›. Och jag tänker bara på alla love me baby-låtar som kommer ut varannan vecka från Sony, Universal, alltså alla … Det är inte så djupt. Om det är bra musik så är det bara musik. Om folk gillar och streamar, då är vad det är. Men man märker på att liksom det är nån slags gatekeeping som bara kommer in, liksom som men det här är beneath us på något sätt.«

Särskilt rasifierade kvinnor hade liknande erfarenheter i olika mötessammanhang, antingen med kollegor, som artister i möten med skivbolag, eller exempelvis som låtskrivare i möten med artister och producenter. Relaterat till vilka musikskapare som värderas lyftes även vikten av hur mycket och på vilka sätt det investeras eller inte investeras i olika artisters utveckling och framgång. 

»Och sen så även om folk vill arbeta med hiphopartister och sånt, så sättet man talar om dom, det är inte samma safekeeping heller. Det är inte, liksom man slåss inte för dem på samma sätt. Man är inte mån om hur andra klienter kanske pratar om sina akter i den genren. Man är inte heller måna om att kanske connecta akterna. Typ ah men det här kan vara en bra writer, ska han kanske skriva med den här inom pop, nä utan man bara ser liksom nästan som en cash grab som går in, ta den som streamar mest, när de är slut, ta nästa typ. Så det är den… och sen också allmän säkerhet. Man pratar inte om dem som människor ofta. Det är inte mycket såhär hur mår de? Hur tas folk hand om? Man kan se folk tas på fika, fast inom pop och singer-songwriter och sånt där och pratar om hur det går. Men det känns som att det är en disconnect där som, just inom hiphop och R&B genren, som också skiljer mellan människor som är icke-rasifierade och rasifierade. Så det är väl mest det jag sett. Det är parallella världar, både inom musikbranschen och utanför musikbranschen.«

Denna avsaknad av både respekt och omsorg kopplade flera intervjudeltagare till att rasifierade musikskapare i större utsträckning riskerar bli utsatta för exploatering och inte har möjlighet i samma utsträckning som sina vita kollegor att bygga en hållbar karriär på lång sikt.

Dessa berättelser visar på hur frågan om vem som representeras i olika led inom branschen påverkas av rasifierade relationer och beslutsfattandeprocesser. Utan jämlikhetsdata kan det vara svårt att pricka in exakt var det är i beslutsfattandeprocessen skon klämmer som mest, men det intervjuerna tydliggjorde var att det både är fråga om hur industrinormer och -praktiker upprätthåller rasifierades exkludering samt hur rasifierade särbehandlas inom olika professionella sammanhang. Intervjudeltagarnas berättelser visar hur exkluderingen av rasifierade musikskapare institutionaliseras genom homogena nätverk och praktiker som upprätthåller vithetsnormen i branschen. Samtliga rasifierade intervjudeltagare upplevde att dessa former av exkludering negativt påverkar rasifierade musikskapares möjligheter att vara framgångsrika i branschen.

Exploatering

I samband med diskussionerna om exkluderande industripraktiker uttryckte flera intervjudeltagare också en oro över att rasifierade musikskapare utsätts för exploatering inom musikbranschen. 

»Jag är helt övertygad om att det finns en massa bolagsfolk som tänker att man är ett lätt byte och hustlar med våra kontrakt och komplicerade avtal och klausuler.«

»Men om man bara får 500 spänn eller det är såhär ‹ah men ni får ju synas› så det blir det som de får. Det funkar inte längre. Och det är ju det, många företag och tyvärr institutioner går på, att men vad då de får ju synas, de behöver inte få betalt … Det är ju typiskt i musikbranschen … men man behöver betala hyran också.« 

»Företag har alltid råd att betala, men de vill inte betala. Institutioner har också råd att betala, men de vill inte betala om de inte känner för det. Så det är liksom det. Det är en smygrasism, en institutionell smygrasism, där man inte ser värdet till hundra procent hos rasifierade dansare eller artister i allmänhet.«

Precis som med avsaknaden av transparens inom beslutsfattande och professionella relationer handlar frågan om exploatering främst om bredare industripraktiker och -normer. Likväl tyder intervjudeltagarnas berättelser på att rasifierade praktiker och relationer inom branschen också leder till rasifierade dimensioner av exploatering. Några intervjudeltagare delade exempelvis att de upplevt att deras arbete exploaterats i mångfaldens och antirasismens namn: 

»Ibland får jag förfrågan och de bara: vi vill göra en kampanj och vi vill jättegärna ha med dig för det är så himla viktigt för oss med mångfald bla bla… vi har 500 kronor på faktura i budgeten. Då har jag skrivit att jag tar absolut minimum detta. Framför allt när man pratar om jämställdhet eller mångfald, vad då ska man använda det som en ursäkt? Det har jag gjort några gånger, att jag mejlar bara: då får man också betala för det. ‹Jag vill ha mångfald och gratis arbete›. Eller hur? Var är din analys?«

Ett element som lyftes som specifikt utmanande inom musikbranschen var avsaknaden av stödresurser och -strukturer när man möter orättvisor:

»Jag har också jobbat i många andra branscher, dels inom IT och politiskt. Och en jättejättestor skillnad är ju det här att vi har inget skydd typ när det gäller allt som har med musikbranschen att göra. Speciellt om du är utövande musiker så finns väldigt, väldigt få ställen dit man kan vända sig för orättvisor.«

Förutom en allmän känsla av att de som är mindre etablerade lättare utnyttjas uttryckte flera intervjudeltagare även en oro över att musikskapare inom genrer som hiphop utsätts för en särskild systematisk exploatering:

»Kolla vad som har hänt i hip hop-Sverige och hur hip hop-artister behandlas och exploateras av storbolag och hur lite de egentligen bryr sig om deras faktiska artister… När de genererar miljarder åt topparna. Och att de här personerna är signade bara för att hip hop är en så stor genre just nu. Och det här handlar bara om, egentligen om verkshöjd och diversity inom genrer generellt. Jag som kommer från konstmusikhållet ser hur det inte finns en spänn i det.«

»Det blir så jävla ytligt när det är så här. Ja, det är inte svårt att signa massa rappare om det nu går bra för rap. Men vad har du för relation till dem? Hur investerar du i dem? Vad ger du dem för chans att bygga och lyckas långsiktigt? Eller är du bara och köper in dig på en hype? Liksom du backar en häst och sen bara ah men nu var det loppet slut. Hejdå, nästa.«

Hip-hopens särskilda position inom musikbranschen lyftes gång på gång av både musikskapare och andra verksamma i branschen, något som exemplifierar hur rasifierade maktdynamiker och -relationer inte bara påverkar individer och grupper utan även hela genrer av musik som förknippas med rasifierade grupper och kulturer. 

Rasifierade musikskapare ser avsaknaden av representation inom den svenska musikbranschen som ett problem till följd av de ojämlika förutsättningar som ett ojämlikt samhälle skapar. Den rasifierade klassegregationen utpekas som en orsak till att rasifierade ungdomar i mindre utsträckning får tillgång till musikundervisning, särskilt instrumentundervisning. Dessutom framkommer musikutbildningen som en avgörande institution med makten att antingen främja vägen till professionellt musikskapande eller agera som uteslutande eller bortsorterande mekanism. 

För de rasifierade musikskapare som väl tar sig in i branschen möts de av opaka relationer och processer för beslutsfattande, vilka skapar utrymme för diskriminering. Även om avsaknaden av transparens inte är unik för musikbranschen upplevs det som särskilt missgynnande inom en bransch som i stort sett baseras på personliga relationer. Detsamma gäller exploaterande dynamiker och praktiker, vilka är varken unika för musikbranschen eller exklusivt inriktade mot rasifierade musikskapare. Intervjudeltagarnas berättelser visar dock på hur rasifieringen av professionella relationer samt representationens villkor skapar en bredare rasifierad maktdynamik inom vilken rasifierade musikskapare upplever att de i högre grad missgynnas eller riskerar att bli utsatta för exploatering.  

6.3 ”Det postkoloniala lever kvar”:
Rasifierad industrikultur

Föregående avsnitt behandlade frågan om hur rasism kryper in i olika praktiker och skapar ojämlika förutsättningar för rasifierade musikskapare och industriverksamma. Det är dock värt att notera att praktiker som exotifiering och tokenisering inte enbart tar sig uttryck i enskilda incidenter eller utövas av individer. Ur intervjuerna framkom att rasifierade musikskapares vardag även präglas av rasifierade och rasifierande kulturella normer. Dessa faller i tre bredare kategorier: vithetsnormer, exotifiering och rasifierade genrer.

Vithetsnormer

De tidigare diskuterade formerna av vardagsrasism, som mikroaggressioner, är ett sätt rasifierade inom musikbranschen stöter på – och mot – den rådande vithetsnormen i samhället. Intervjudeltagarna lyfte även andra sätt de upplever att de bedöms utifrån vithetsnormen, så som fysiskt, socialt eller musikaliskt. Rasifierade kvinnliga artister beskrev hur vithetsnormen ofta påtvingas via industrins skönhetsideal:

»Till exempel när det gäller sångerskor så är det en viss ett visst skönhetsideal eller de vita skönhetsidealen som liksom skivbolag vill se. Det är smala, gärna lightskin om du ska vara person of color, kroppar. Det är det som är det mest tilltalande för att det är det som är normen, vitheten och att då tycker man det är snyggare för att man kan känna igen sig i det. Som med skivbolag känner jag att det definitivt är ett mönster som man ser. Och också vad det medför att få igenkänning och att komma in i tv rutan eller att få sitt namn spelat på radio eller headlinea på en konsert eller ett evenemang. Bokare som vill boka dig, det är väldigt mycket utseendet … Det är så det ser ut. Det postkoloniala lever kvar.«

Andra beskrev hur de upplever att deras närhet till vithetsnormen – antingen fysiskt eller kulturellt – agerar som ett slags privilegium:

»De flesta som frågar (var jag kommer ifrån) gör nog det utifrån att de inte vet, men de är nyfikna därför att jag tror att det presenterar en uppsättning sociala regler som man då kan förhålla sig till. ‹Adopterad, ah skönt, en av oss. Inga problem.› Då har vi samma fundament som vi står på. Jag har ju bara bott här.«

»Man har ju vissa saker också till sin fördel såklart. Jag har svenskt namn, liksom ingen brytning … jag har kunnat spela det spelet också. Jag har kunnat styra på ett sätt att ja … det har inte gett dem lika mycket ammunition för sina föreställningar kanske också. Och så lite charmigt dalmål också. Så har kunnat paketera det lite, kunnat spela det kortet också … Men det hänger löst. Tryggheten hänger löst.«

Förutom dessa estetiska och sociala former av rasifierad gränsdragning stöter musikskapare också på vithetsnormer förknippade till musikskapandet. Flera rasifierade musiker upplevde att de blivit nervärderade på grund av att de spelar icke-europeisk musik: 

»Vissa musiker har inte så stor respekt, för den musiken vi [svarta] gör. De tycker att det är väldigt enkel musik. Du ska bara hänga med och spela och det är inte bara det. Det är inte bara att hänga med. Det är inte bara att spela, det kräver mycket mer än så … många av dem har den här arrogansen, är nonchalanta. De tror att den är väldigt enkel. ‹Du håller bara groovet›. Men det stämmer inte alls. Jag som är född i det här, kan det här, tycker det är väldigt svårt. Om man inte lärt sig eller är nära folk som verkligen kan det, då är det alltid svårt oavsett vad det är för musik. Det är inte bara groovet som är den här musiken, det är större än groovet.«

Detta kan förstås som ett exempel på eurocentrism, dvs en världsbild som är partisk mot Europa och västvärlden och nedvärderar det som är från eller förknippas med icke-västerländska delar av världen. Eurocentrismen lyftes framför allt med referens till musikutbildningen. Ett exempel på hur intervjudeltagarna upplevde eurocentrismen inom musikutbildningen var genom att deras kunskap om icke-västerländsk kultur och musik inte ansågs meriterande, medan deras obekantskap med svensk musik behandlades som bristande kunskap:

»Det är också referenspunkten när man pratar om musik och de är sådär: men vadå, har du aldrig hört Lisa Nilsson typ? Och ingen diss till henne, eller sån typ av musik, men jag har inte det. Jag har en annan kulturell bakgrund och mina referenspunkter för vad som är najs är annorlunda. Det är liksom chilensk folkmusik och det värderas inte. Och då pallar inte jag vara där.«

Andra professionella musiker upplevde att fokus på europeisk musikutbildning som det högst meriterande lett till att deras expertis nedvärderats:

»De som kommer från musikskolan ser mig som ‹ah han är en bra musiker, men han har inte de kunskaperna …› Oftast sätter de fokus på sin utbildning i stället för den musik som jag gör … De glömmer bort de praktiska delarna och tänker mest på de teoretiska delarna. Och det har skapat en del diskussioner, även en del frustrationer.«

En intervjudeltagare kopplade vithetsnormen inom musikutbildningen till hur hen bemöttes som lärare och behövde hävda sig extra för att bli behandlad som legitim:

»Det var en annan upplevelse också att få undervisa trummor till musiker som redan går i skolan, som redan är professionella musiker. Men jag fick också lära mig mycket för att det var många i den gruppen som tyckte sig att de redan kan musiken för att de har gjort både det praktiska och teoretiska. Men jag kom in med en annan attityd … som en person som är född in i det här, kan det här redan. Jag kom dit som en ledare som kan redan. Ni ska bara följa och göra som jag säger och den attityden hjälpte mig mycket … Det krävdes en annan pondus, en annan attityd för att kunna få dem att lyssna och tro på mig.«

Intervjumaterialet skildrade även hur eurocentrism påverkar idéer om genretillhörighet. Till exempel lyfte flera musikskapare frågan om vems folkmusik som anses vara folkmusik. 

»Jag tycker att om man ofta pratar om folkmusik, så pratar man om svensk folkmusik. Men det finns många olika sorters folkmusik i Sverige. Klassificeringen kan leda till att man glömmer bort de andra slags folkmusiker, som den folkmusiken som jag gör. Många kanske inte klassar den som folkmusik. Det gör att vi som håller på med musikstilen, vi blir bara isolerade. Man kanske inte får de här möjligheter att komma ut och att visa sin musik. Där kan det vara lite svårt. Folkmusik är större än man tror. Det är inte bara svensk folkmusik som måste få plats i Sverige. Det finns många olika slags folkmusik och folkgrupper. De här folkgrupperna kanske måste också få höra sin musik och identifiera sig med sin folkmusikkultur.«

Andra kritiserade exempelvis att afrikanska musiker inte på allvar betraktas som jazzmusiker för att de inte passar inom de estetiska ramarna av svensk jazzmusik:

»För musik som betraktas som världsmusik, vilket är ett jättekonstigt begrepp, så blir det Selam istället för att låta bandet spela på jazz-festivalen, fast de improviserar också … Vem är det som har bestämt vad som ska ingå i den här vita jazzkultur festivalen, alltså mer än den här snäva bilden? Det är som om du gör konst så kan du hamna på Etnografiska museet i stället för på Moderna.«

Flera intervjudeltagare uttryckte en särskild frustration över att afro-diasporiska musikaliska element och praktiker som utgjort grunden för exempelvis jazzmusikens eller hiphopens utveckling nedvärderas medan dess europeiserade former ges företräde och anses vara de rätta och fina. 

»Jag hade spelat väldigt mycket mer afro-inspirerad musik … Och när jag kom till den här jazzutbildningen så var det en helt annan skola, liksom, där den nordiska jazzen var den som på något sätt var mest framträdande i utbildningen. Jag kunde inte riktigt relatera eller jag ifrågasatte en del av övningarna … Och då var responsen att jag var lat och att det var därför jag inte skulle komma vidare.«

»Mycket upplever jag är vita personer eller vitheten förstår inte … att saker kommer från antingen afroamerikaner eller afro brasilianer och man ger inte cred till det här och där speglas också vilket ljud man behöver. Så fort man har kanske en annan trumma eller en annan rytm så är där plötsligt jätteexotiskt, jättecoolt. Men det får inte bli för mycket, heller, utan det ska vara … det ska hållas på något sätt och det här gäller alla de här utbildningarna som jag har gått.«

»De har inte förståelse för musiken, men de ser sig att kunna den musikstilen. De ser sig att göra den bättre än mig, för att det ska kunna passa in i samhället. För att det ska låta accepterat här i samhället. Och det är inte det jag är efter. Jag vill spela min musik som jag är född i, uppväxt i, har alltid spelat. Sen klart man måste kunna komma på nya arrangemang, nya idéer, nya tonaliteter. Men den grunden vill jag alltid behålla. Det är det som ger den musiken sin valör.«

Flera rasifierade musiker uttryckte att de upplevt att deras deltagande i de musikaliska finrummen villkoras utifrån om de går med på att följa dess eurocentriska normer. Som exemplen ovan antyder uppfattades denna tendens som ett tämjande av svart kultur genom vilket vita musikutövare och europeiserade sidogrenar blir normen för historiskt svarta musikstilar. 

Dessa berättelser framkallade även diskussioner om kulturell appropriering, ett begrepp som utvecklats för att beskriva när en person från majoritetskulturen anammar eller tar sig an element av en minoritetskultur. 

»Det finns en massa låtar där nere som låter exakt likadant och är bättre. Men så fort det är en blond tjej och blåögd som sjunger det, då är det okej att göra det. Hon hade inte vita dansare runt sig, de hade bara svarta dansare runt sig. Men det var en tjej i mitten som sjöng och hon var blond och blåögd. Det är jättebra att hon tar fram det i ljuset, men för att en tjej har gjort det så kan inte flera göra det. Det är skittråkigt och synd.«

»Och om det råkar vara någon vit som är i samma genre, då är det åh men gud vad duktig du är! Jag tror någon till och med en hette Ghetto Barbie ett år? Det här är liksom inte okej, men ändå liksom primetime och normaliserat.«

Snarare än bara vem det är som utövar en kultur eller en musikstil handlar dock appropriering om maktdynamiken som uppstår när en person från majoritetskulturen tar sig an element av en minoritetskultur. Inom ramen av populärmusikvärlden lyftes detta med referens till sammanhang där rasifierade musikskapare upplevt att vita musiker eller artister okritiskt eller respektlöst tar sig an element av någon annans kultur, eller att en vit person anses mera duktig eller meriterad när den utövar en musikstil än när någon som har en kulturell koppling till musiken gör det. Ett annat exempel som lyftes var hur vita artister inom traditionellt svarta musikstilar kan få mera synlighet och backning. 

»Jag tänker alltid som när man bokar artister så märker man vilka som körs till framfronten, även i genrer som är ‹Black music› så att säga. Både i Sverige och utanför. Och att vita kvinnor inte har något problem att vara på den fronten. Det känns inte konstigt, känns inte som någonting att prata om, känns inte som någonting att slåss emot utan det känns så här ‹ja men jag är ju duktig på det jag gör›. Men samtidigt är könskvotering fortfarande något som är väldigt viktigt, att det ska vara 50/50, att det ska vara jämt och fint på riktigt. Det där ska vi alla stå bakom. Det är så det är. Jag tror det är just det där, att många inte vill förlora sitt privilegium och då är det mycket enklare att bara säga jag har inget privilegium.«

Exemplet ovan påvisar även hur kritik kring dessa dynamiker avfärdas med hänvisning till duktighet. På detta sätt etableras vithetsnormen även som en diskursiv norm enligt vilken det är vita som har tolkningsföreträde när det gäller rasism. Att kritiken om representation även avfärdas av människor som i andra sammanhang förespråkar aktiva åtgärder för att säkra representation baserat på kön är en ytterligare indikation av denna vithetsnorm.

Sammantaget visar intervjudeltagarnas berättelser på de olika sätt som vithetsnormen genomsyrar musikindustrin, från musikutbildningen till samarbeten mellan musiker till hur musiker och artister bedöms och vilket stöd de får. Denna vithetsnorm tar exempelvis formen av eurocentrism, vilket intervjudeltagarna särskilt lyfte med referens till musikutbildningen där de upplevde att svensk och europeisk musik behandlas som de mest utvecklade och sofistikerade, och därmed även de mest meriterande. Eurocentrismen framträder även genom hur rasifierade musikskapares kunskaper och talanger bedöms, och särskilt för rasifierade kvinnliga artister även genom hur deras utseende bedöms. Samtidigt som rasifierade musikskapare upplever att de nedvärderas på grund av att de inte passar in i eurocentriska normer, upplever de också att vita musikskapare som utövar samma musik anses vara mera meriterade, får mera cred och får mera backning. Bortom frågan om vem som äger vilka kulturella uttryck betonar dessa berättelser att problemet ligger i det paradoxala nedvärderandet av historiskt rasifierade musikstilar och -former när de förknippas med rasifierade utövare samtidigt som de meriteras när de utövas av vita, och de rasifierade maktdynamiker dessa vithetsnormer skapar inom branschen. 

Exotifiering 

När intervjudeltagarna diskuterade frågan om representation lyftes ofta frågan om hur man får synas när man väl inkluderas. Relaterad till vithetsnormen lyftes ofta erfarenheter av exotifiering och tokenisering. Dessa framkom särskilt i uppträdandesammanhang där producenter har makt över hur ens deltagande ska få se ut, och lyftes framför allt av och relaterat till svarta musiker och artister.

»Under min tid här i Stockholm har jag fått upp ögonen för vad det är att vara svart scenkonstkulturarbetare därför att det är, man är ofta en token … Man kommer in på andra konton hela tiden. Det är andra bevekelsegrunder till varför man är där.« 

Som i exemplet ovan beskrev flera intervjudeltagare den ständiga oron över att man blivit anställd som en ”token” och därmed inte skulle behandlas jämlikt. Tokenism hänvisar till det sätt genom vilket rasifierade personer exploateras för att godtyckliggöra sig samtidigt som de som inkluderats inte egentligen får tillhöra och delta i sammanhanget på jämlika villkor. Exempelvis berättade rasifierade artister hur de ofta upplevt att deras inkludering var villkorad på basis av om de passade in på en exotifierande stereotyp:

»Min upplevelse var att jag inte kunde göra någonting. Det spelar ingen roll vad jag gjorde. Antingen var det för mycket, eller så var det för lite, eller så var det liksom … så länge jag inte twerkar och sjunger Beyoncé så kommer jag inte vara välkommen i Idol, ungefär. Så det var min upplevelse, det är ju så fruktansvärt egentligen.« 

»Exotifiering sker hela tiden … En gång var det min polare som koreograferade. Sen så ändrade vi dem hela tiden för att de sa att det inte passade in i Melodifestivalens ram, om man säger så. Så då var det så här: ‹ah men den här dansen är lite för tuff, den här är lite för cool, eller den här passar inte låten så det blir ett annat budskap›. Och det bara … vad fan vill ni ha för budskap då, liksom? Vad är det som ska passa in? Det var ju några gånger som vi rörde på höfterna och så här, är det det här vi ska göra framför 60 000 pers? Okej, säger jag, det är inte så mycket jag kan mer än det här. Men det var det. Det var liksom det som de ville ha när vi gjorde det. Nu är det bra. Nu känns det bra. Jag vill ha fyra grabbar som rör på höfterna. Då är det bra. Men om vi gör andra coola saker så bara nej, det måste tonas ner lite och vara sexistiskt i stället.«

Både tokenisering och exotifiering kan förstås som en slags avhumanisering där de rasifierade personernas inkludering är baserad på huruvida de kan passa in på en särskild föreställning som det anses att vita majoritetsbefolkningen vill se. En musiker beskrev även hur exotifiering skapar en absurd konkurrens för professionella musiker som sätts i positionen att behöva tävla mot icke-musiker som tar mindre betalt och därför föredras av bokare som utgår ifrån att alla rasifierade kan spela lika väl:

»Många svenskar tror att alla som är från Afrika kan spela trummor… Och det skapar onödig konkurrens för många som är professionella musiker, trummisar. För att många som flyttade från Afrika hit … har aldrig spelat trummor. Men när de kommer till Sverige och ser att det är svårt att få jobb på grund av diskrimineringen och rasismen … då ser de också trummusiken som en lättnad, en dörr för att komma in i samhället. Och då blir de trummisar och skapar onödig konkurrens för de som verkligen är bra, de som verkligen är musiker … Och det är baserat på stereotyper.«

I detta fall ser vi blandningen på vithetsnormer och exotifierande stereotyper. Professionella musiker nedvärderas på basis av deras ursprung och för att musikstilen de spelar faller utanför vithetsnormen. I samma veva som professionell expertis nedvärderas så mobiliseras en rasifierad stereotyp om att alla afrikaner naturligt kan trumma, på basis av vilken icke-professionella musiker lika väl kan anlitas för att man inte ser skillnad på dem.

Flera artister diskuterade hur de hela tiden behöver förhålla sig till dessa normer för att vara framgångsrika:

»Det känns nästan som att man behöver typ exotifiera sig själv för att man ska ha en unik selling point. Jag känner typ att även om jag inte gör afrikansk musik så behöver jag sälja in mig som att jag, ah men jag kör mycket congas och liksom akustiska element och det gör jag, det har jag i min musik. Och jag är halvafrikan så det är klart att jag gör afrikansk musik. Fast det är inte world, jag gör inte world, jag gör popmusik och det tycker jag att blir ett problem. Den konsekvens som det får att man inte blir påtänkt eller vald är ju att man måste typ framhäva sig själv och hamnar då i ett fack där man inte ska vara egentligen. Och sen blir det ju, vi får ingen representation och det tror jag är jättefarligt.« 

Dessa exempel visar hur rasifierade musikskapare på olika sätt antingen exkluderas på basis av eller disciplineras in i rasifierade normer. Å ena sidan måste rasifierade musikskapare hela tiden förhålla sig till vithetsnormen i branschen och allt som detta medför. För att få ta del av musikaliska sammanhang och rum måste rasifierade antingen anpassa sig till vithetsnormerna eller spela med i deras egen exotifiering. Intervjudeltagarnas berättelser tyder på de olika sätt som rasifierade musikskapares tillgång till dessa rum villkoras under förutsättningen att de kan tillfredsställa den vita blicken. 

Rasifierade genrer

Ett ytterligare mönster som uppstår bland intervjudeltagarnas berättelser är att olika musikgenrer behandlas som rasifierade inom den svenska musikbranschen. Förutom att dessa genrer förknippas med olika folkgrupper och historier utifrån de sammanhang de kommer ifrån så kopplas de i praktiken till olikt rasifierade kroppar. På samma sätt råder normer om vilka musikskapare som anses kunna vara en del av olika genrer. Flera artister hade berättelser om att begränsas till en nisch baserat på hur de rasifieras, oavsett vilka genrer och musikstilar de arbetar med:

»Det finns ett stigma kring vad rasifierade musiker kan och bör skapa för sorts musik. Jag upplever att vi alltid tvingas in i samma begränsade musikaliska kategorier och att det endast finns ‹utrymme› för en viss sorts ‹svart musiker›«

»Om de tycker att det låter för Latino, då kan det vara okej men du ska vara inne på urban. Så jag tror att det är mycket typ sådana saker, att det är många som är andra eller första generationen som tar in sina influenser och då blir det lableat på det sättet, medan om man bara skulle se objektivt vad jag presterar, då är det kanske elektromusik och då borde jag bokas på en elektronisk (scen)«

Som exemplen ovan förklarar är detta inboxande inte bara frustrerande utan har även konsekvenser för vilka branschsammanhang man hamnar i och exempelvis vilka bokningar man får. För svarta kvinnliga artister hade detta inboxande ofta beteckningen av att de skulle passa in på ”souldivan-stereotypen” oavsett vilken sorts musik de egentligen arbetar med:

»Jag fick typ, alltså jag gjorde så mycket popmusik i början. Jag var såhär ‹jag gör inte soul,› ändå var alla såhär ‹soulartisten (X).› Och man bara men nej, kan jag inte bara få vara en popartist? Sen skrev ju, jag kommer ihåg intervjuer där de bara ‹ah hon vill inte kalla sig för soul, men vi tycker ändå att det är soul› … Man skapar och låser in folk inom vissa ramar, kategorier som inte de nödvändigtvis är i eller vill vara i och inte får samma möjligheter att göra, att bara vara människor som gör ett jobb eller gör musik … Det är draining.«

»Alla de programmen har ett problem med att se väldigt många, inte bara rasifierade, väldigt ofta svarta och mixed black people, utanför souldivan-stereotypen. Att liksom de här är sångerna, det här är det enda du får sjunga, det här är vad du ska vara liksom. Det går år efter år och det är ingen som känner någonting för att … den här personen kanske ville sjunga rock den här veckan? Men de kanske ville sjunga någon popsång? Men nej, här har du Aretha Franklin, varsågod.«

Rasifieringen av genrer kan då påverka rasifierade musikskapare och artisters karriärer genom att påverka hur de bedöms och vem de jämförs med, hur deras musik marknadsförs och framställs i medier, och därmed även vilka publiker de får.

Rasifieringen av genrer var kanske mest påtaglig i intervjudeltagarnas diskussioner om hiphopens läge i Sverige. Som exempel från tidigare avsnitt redan har påvisat vittnade både hiphopartister och andra som jobbar inom A&R eller ljudteknik om det särskilt dåliga bemötandet rappare får, vare sig det uttrycker sig som förminskande av kompetens eller en extra utsatthet för exploatering:

»Rasismen pågår i alla led hela tiden, inte minst med vilken musik som premieras och uppvärderas. I slutet av dagen upplever alla inblandade att det handlar om ”smak” och inte av rasismen präglade idéer… Dessutom vinner viss hiphop stor kommersiell framgång vilket gör frågan ännu svårare, det ser liksom bra ut. Men vi måste kolla på det gemensamt finansierade och hur fördelningen ser ut där. Vilken musik belönas och prisas? Vilken musik skapar vi bäst förutsättningar för i övrigt? Alla hiphopare som är äldre än 26 kan vittna om många skevheter, särskilt om vi rasifieras som icke-vita.«

Intressant nog beskrev rasifierade rappare att de i flera fall känt att diskrimineringen de mött riktats mot dem utifrån genretillhörighet snarare än deras egen identitet. En rappare beskrev hur han upplevt att han inte blivit tagen på allvar som musikskapare och analyserade hur detta förminskande är kopplat till genrens rasifiering:

»Jag har absolut kunnat känna i många år att man inte riktigt blir tagen på allvar i den musikformen. Och det är egentligen inte så många år som det har varit så mainstream som det är, i Sverige i alla fall … Man har varit i sammanhang där det har funnits en känsla av att, ah men typ det här rockbandet gör riktig musik liksom, de här är riktiga musiker för de är teoretiskt traditionellt musikskolade… De gör riktig musik, de håller inte på och samplar och beter sig … det finns ett fördömande i det och det är ett förminskande. Men det blir ju liksom kanske mer riktat mot genren eller musikformen än mig som person. Men samtidigt kan man ju inte förneka att det finns en sån stark koppling mellan hiphop och (svarthet) … Eftersom hiphop kommer från ett icke-vitt sammanhang så går det inte riktigt att separera ett fördömande på hiphop med ett fördömande av de som till största delen förknippas med det.«

Andra kopplade genrens fördömande till fördömandet av svarta genom analyser av hur rappare misstänkliggörs och behandlas som kriminella utav musikjournalister, A&R-representanter och klienter. 

»Jag hade en incident, det var en annan klient som bad om att få arbeta med en av våra hiphopartister, men att vi skulle liksom profilera dem och utreda dem så att de inte är kriminella. Och det här berättades för oss i ett kontorsmöte. Ingen annan reagerade på det, det var bara jag. Så går man då till sin linemanager, till chefen precis ovanför. Och berättar ah det här hände liksom. Jag var väldigt tydlig, jag visste redan från början – inga känslor. Så jag sade: nummer ett jag vill veta att ni förstår att det är fel, två varför det är fel, och tre hur det hanteras i framtiden. Så att när vi får sådana här kommentarer så sätter vi stopp väldigt snabbt. ‹Ah ja jo ja.› Det här fortsätter då till hans chef, till nästa chef, vidare och vidare. ‹Ja ja, vi ska ta det här› … Över ett år senare har jag inte fått svar på de tre frågorna. Jag har frågat dem, har frågat upp till CEO nivå, har frågat HR, alla. ‹Ja, ja men du vet vi måste också gå vidare från det här.›«

Den så kallade gangsta-rappens kommersiella popularitet problematiserades i samband med det flera intervjudeltagare upplevde som en rasistisk och kriminaliserande medierapportering. Samtidig kritiserade intervjudeltagarna musikindustrins tryck på artister att förhålla sig till subgenren för att den anses vara lukrativ. En rappare som rekryterats till en prestigefylld musikskola delade följande erfarenhet:

»Jag bjöds in till den skolan, för att jag (tidigare gått på) Adam Tenstas Framåt kurs, och då var det jag och flera andra som var rasifierade och vi skulle vara hiphop-blocket som de hade. Och då var det ju fett många som var här såhär: okej du rappar, bra, men kan inte du rappa mer om orten, kan du inte använda pistoler, kan du inte bara säga det här? Och det var såhär what the fuck? Alltså nä, jag gör inte sånt. Och de bara: ah vadå det blir lite mer coolt, blir mer coolt och sälja och såhär, vi kanske kan pitcha in det här och sånt. Och det var så att det var minst fem pers som fick uppleva den grejen.«

Att trycket att anpassa sig i detta exempel uttrycks genom att villkora möjligheter baserat på huruvida rasifierade män går med på att spela på stereotyper om förorten och kriminalitet visar på hur branschen förhåller sig till rappare och till och med kapitaliserar på mediediskurserna kring gangsta-rapp på bekostnad av hiphop-artister. 

Ur intervjudeltagarnas erfarenheter framkom ett mönster av rasifierade industridynamiker baserat på en kombination av vithetsnormer, exotifiering och rasifieringen av genrer. Vithetsnormen lyftes framför allt med referens till musikutbildningen. Majoriteten av intervjudeltagarna hade antingen gått eller undervisat på musikutbildningsinstitutioner i Sverige. Intervjudeltagarna hade erfarenheter av allt från musikgrundskolor och -gymnasium till Kungliga Musikhögskolan, från musikallinjer till jazzinstitut till rocklinjer. Oavsett vilken institution det var fråga om så hade de berättelser om vithetsnormen de mött inom musikutbildningen. Detta kunde uttrycka sig genom vilken kulturell kunskap som lyfts som viktigast, men även genom vilka kulturella normer som privilegieras eller anses mest meriterande. I sitt professionella engagemang behöver rasifierade musikskapare och industriverksamma å ena sidan konstant förhålla sig till vithetsnormen och å andra sidan till rasifierade föreställningar och förväntningar. Som exemplen i detta avsnitt illustrerat kan detta gälla allt från vilken musik de anses kunna skapa till vilken kultur de representerar och utövar, och även deras utseende. Dessa erfarenheter påvisar att rasismen inom branschen inte endast uttrycks genom vardagsrasism och exkluderande praktiker, men även genom en rasifierad industrikultur som villkorar rasifierade musikskapares inkludering. 

6.4 Rasismens konsekvenser
för musikskapare och musikindustrin

Rasismen har otaliga konsekvenser för rasifierade musikskapare. Både enkätrespondenter och intervjudeltagare betonade hur rasismen inom branschen negativt påverkat deras personliga liv och deras välmående, men också deras arbete och karriärmöjligheter. 

”Rasism är en folkhälsofråga”
Rasismens personliga konsekvenser

Bland rasifierade enkätrespondenter uppgav 74% att deras mående påverkats negativt till följd av rasism inom arbetslivet. Intervjudeltagarna betonade också rasismens psykologiska konsekvenser. Flera uppgav att de mått oerhört dåligt som en konsekvens av rasismen de mött inom utbildningsinstitutioner och arbetssammanhang. Detta kopplades bland annat till de olika sätt som rasismen internaliseras, oron över att utsättas för rasism, och även stressen som ständigt kämpande mot rasism medför. 

»Rasismen distraherar dig och tar dig bort från dina drömmar och från dina mål. Och den energin som du skulle kunna spara till det används till att kriga mot rasismen. Och det kan leda till att man påverkas både fysiskt och mentalt.«

»Det har definitivt påverkat mig professionellt och personligt. Det har nog präglat väldigt stor del av min identitet, på gott och ont. På gott för att jag har hittat ett ämne jag vill utforska och jobba med, och motverka rasism … Men sen har det ju påverkat mig negativt för att det kommer ju med den så kallade minoritetsstressen som en kan ha av att få uppleva rasism, speciellt när det gäller mikroaggressioner, alltså att ständigt få de här externa kommentarerna och situationerna som får en att känna sig utanför normen. Det bygger ju upp till en oro och en otrygghet som man liksom mer eller mindre kanske ständigt har.«

Som exemplet ovan illustrerar hade de flesta intervjudeltagare ägnat mycket tid åt att grubbla över hur rasismen påverkat dem och kunde beskriva sina erfarenheter genom akademiska begrepp som ”minoritetsstress,” vilket hänvisar till den kroniska stressen som minoriteter kan drabbas av som konsekvens av att ständigt behöva navigera orättvisor. Intervjudeltagarna beskrev också hur den ständiga oron över rasism leder till att de börjar tvivla på sig själva och sin egen bedömning:

»Vad ska man göra? Men jag tror det är det här att ifrågasätta sig själv hela tiden. Vilka val ska jag göra? Har jag gjort rätt? Var jag överdriven i det här sammanhanget? Var det här verkligen? Menar den personen verkligen så där? Eller var det av välvilja? Det blir det här hela tiden daltandet med sig själv och med sin egna hjärna som liksom tär på en så jävla mycket. Och sen behöva undra: fan missade jag den här opportunity för att jag sade emot? Hatar folk mig? Var jag otrevlig? Var jag för arg? För mig är det den största konsekvensen är att allt internaliseras så jävla mycket.«

Flera intervjudeltagare beskrev även hur denna internalisering, det vill säga hur rasismen införlivas, lett till att känna ett ständigt behov av att anpassa sig till vithetsnormen:

»För mig personligen har det gjort att jag har skiftat. Genom åren jag jobbat i musikbranschen har jag på något sätt lärt mig hur man ska bete sig och hur man ska prata och hur jag ska se ut för att jag märker små skiftningar i folk. Om jag snackar med min farsa på arabiska i telefon framför dem, hur de skiftar. Ni vet, de här små små grejerna har gjort att jag under lång tid … Jag ser på mig själv nu och kollar tillbaka … Vad fan hände? Och det är de här extremt subtila grejerna av hur man ändrar på sig själv för att passa in som är så svåra att sätta finger på.«

Rasifierade kvinnor, och svarta kvinnor i synnerhet, beskrev hur de känt att de behöver ändra på hur de talar och hur de ser ut för att kunna bli accepterade i professionella sammanhang.

»(För mig har det betytt) att prata mjukt och fint, att le. Att prata med en rik och bred vokabulär. Att inte klä sig så uttrycksfullt som man kanske skulle velat, eller ha en viss hårstil som man kanske skulle velat ha.«

»Och jag känner väl att jag inte ska ta plats och att … jag är väldigt medveten om min kropp och vart jag är, vart jag sitter, att jag ska vara väldigt snäll mot folk och bara civilkurage deluxe typ hela tiden … jag märker att jag blir utbränd av att försöka vara mitt bästa hela tiden.«

För rasifierade män, och svarta män i synnerhet, fick detta en extra dimension av att förhålla sig till stereotyper om hotfullhet och kriminalitet.

»Det finns en ingrediens av censur som är överdrivet sträng för att den förhåller sig till farlighet/ofarlighet grejen, liksom. Så jag tror att den ändå finns där i typ hur arg jag får se ut på skivomslaget utan att bli kastad i facket som arg och oseriös, eller outbildad. Och även i mina rader och vad jag säger och hur arg jag får vara i ord. Så det finns en faktor, även om jag vill ha den där edgen så finns det fortfarande en handbroms att förhålla sig till, en självcensur.«

Samtidigt beskrev också flera intervjudeltagare hur de känt att de behövt hävda sig för att inte verka sårbara:

»Jag har kanske samma, men tvärtom problem att jag har behövt ha en front. Det kan också bero på antingen ras eller att jag är kvinna… jag vet inte riktigt. Men att alla sammanhang jag är i är helt främmande för mig i och med min bakgrund, så jag har lärt mig tidigt att jag behöver ha en front av att jag kan det här och det har liksom skadat mig på det sättet att jag inte kan vara sårbar och be om hjälp, och därför hittar luckor i min kunskap.« 

Detta är ett exempel på hur flera intervjudeltagare upplevt att rasismen de mött påverkat deras utbildning och utvecklingsmöjligheter. Förutom att ständigt behöva ifrågasätta sig själv, anpassa sig, eller hävda sig själv berättade flera intervjudeltagare också hur de påverkats negativt av att jämt behöva ”ta kampen” om rasism i olika sammanhang:

»Det blir väldigt jobbigt … jag försöker på något sätt hantera det här emotionellt, så att jag inte går sönder och tar varenda fajt. Men samtidigt, så måste jag ta den, oavsett.«

»Och det finns något ansvar liksom som att du alltid ska vara den som call out när det är någonting som är fel. Du är den som ska checka folk eller så ska du inte göra det. Du ska passa in, men du vill också inte vara en sellout. Man vill liksom kunna lyfta in andra människor och öppna upp dörrar. Det blir liksom hela tiden rätt så stort ansvar som går ut över ditt jobb. Jag tror att det finns en anledning till att folk lider i högre grad av psykisk ohälsa och så vidare för att det blir så tungt.« 

Som dessa citat förklarar så är ställningstagande varken riskfritt eller utan konsekvenser, varken socialt eller för ens psykiska hälsa. I värsta fall bestraffas man och stämplas som den som ”skapar dålig stämning” – en fras som de flesta intervjudeltagare fått höra flera gånger. Och även om man befinner sig i en position där man kan påverka och få folk att lyssna, så kan det skapa en stor mental börda. 

Flera intervjudeltagare uppgav att de mått väldigt dåligt som konsekvens av att ständigt behöva navigera rasismen inom sina arbetssammanhang.

»Det har verkligen påverkat mig jättemycket. Jag känner att det har påverkat min psykiska hälsa jättemycket. Jag har aldrig tidigare haft ångest, nedstämdhet, utmattningssyndrom och bara att det finns tillfällen man funderar på om man ens vill hålla på med musik, fast det är det jag har älskat mest sedan jag var tre år gammal och alltid vetat att jag vill göra. Och det är ju sjukt att det blir så psykiskt påfrestande att navigera alla de här grejerna.«

»Det har ju tärt på mig jättemycket. Jag har mått jättedåligt och gjorde ingenting i typ ett och ett halvt års tid och fick gå i terapi bara för att jag fick jättemycket ångest och mådde jättedåligt och pallade inte mer. Och det blir så när man … När det blir för mycket.«

»Det har varit en lång väg. Jag kände mig nedbruten … Jag blev institutionsskadad under två år där och jag försökte tänka att det är jag som gjort fel, att det är mig som det är fel på. Jag kom dit och var en livfull människa och kom därifrån och var deprimerad. Det kostade det och jag behövde bara komma tillbaka till mig själv och hitta tillbaka till mitt egna liv. Jag ska inte vara där. Det här är själadöden … Det är sorgligt, men det är så.«

Som dessa exempel påvisat har rasismen inom musikbranschen omfattande konsekvenser för rasifierade musikskapares välmående. Förutom den personliga kostnaden det innebär för deras hälsa har det även påtagliga konsekvenser för deras arbete. 

”Musikindustrin är ju en arbetsplats”
Rasismens konsekvenser för arbetet

Av rasifierade enkätdeltagare uppgav 78% att deras arbete påverkats negativt till följd av rasism och 70% rapporterade att de tror deras karriärer har påverkats negativt till följd av rasism. Ytterligare 41% uppgav att de till och med övervägt att byta bransch på grund av rasism. Detta mönster bekräftades av intervjudeltagarna, av vilka flera uppgav att rasismen påverkat hur de engagerar sig i musikbranschen. Många musikskapare beskrev hur deras erfarenheter av rasism lett till att de blivit professionellt isolerade, antingen till följd av exkludering, eller för att de själv isolerat sig som en skyddsmekanism:

»Det kan skapa vissa konsekvenser inom min karriär… att stå emot har påverkat mig. Det har påverkat att få vissa kontakter, att få vissa möjligheter. För att som sagt, för att få vissa möjligheter kräver att man är inom en viss grupp.«

»Jag har också suttit vid ett middagsbord med en musikkollega där vi satt och åt middag efter ett gig och hennes mormor använder n-ordet och jag reagerar och säger från dem att det inte är okej. Och varpå pappan säger ”ja, men jag säger vad jag vill i mitt hus.” Jag är den enda icke vita vid bordet och … alltså hon ställer sig inte upp, säger ingenting. Ingen står upp för mig, liksom, vilket … det var ju bra att jag fick veta att hon inte gjorde det, men hon var ju min närmsta musikkollega som jag frilansat med i många år. Och det har väl gjort att jag känt att det är lättare att jobba själv med saker … Många av mina vänner är vita och många kollegor är vita och jag känner ibland att om det är ingen som backar när det väl gäller, då är det bättre att bara vara själv, typ.«

Att bli stämplad som den som ”skapar dålig stämning” leder inte enbart till en social isolering, utan kan även påverka rasifierade musikers karriärmöjligheter genom att skada deras professionella relationer och nätverk. Intervjudeltagarna beskrev dock självisoleringen som nödvändig för att värna om såväl sitt välmående som sin konst:

»Ja, och det blev också till slut som att jag bara kände att jag går bara runt som ett åskmoln här, jag är bara arg. Och jag kommer bara måla in mig själv i ett litet hörn här och till slut så kommer ingen att vilja befatta sig med mig, för jag är bara the angry bitch … jag kommer inte kunna njuta eller spela och vara med öppet hjärta i de här sammanhangen. För jag är så förbannad. Också den här sårbarheten som gör att det inte går. Jag kan inte skapa konst om jag inte kan känna en värme eller en kontakt med dem som jag spelar med … det är ju bara de som jag vet att här kan jag ha ett rakt samtal om rasism, de personerna kan jag spela med.«

»Jag har som sagt jobbat väldigt mycket själv och jobbar nu med en skiva och har haft jätte struggle med att bli klar för det finns luckor i mina kunskaper som producent och jag har inte vetat hur jag ska kunna knyta ihop säcken. Men jag har inte kunnat jobba med de enda producenterna som jag har tänkt haft en bra match med mig… Det har antingen varit att när jag har jobbat med dem så har de objektifierat mig typ eller att det bara har känts jättedåligt och jag inte kunnat, jag har inte hittat rätt personer. Men det har väl lett till att man har mått väldigt dåligt och att saker och ting har dragit ut på tiden, vilket gör att man blir stressad och det påverkar ju ens ekonomi, så det är en massa saker.«

Som dessa exempel belyser är det en svår balansgång mellan att värna om sin psykiska hälsa genom att undvika sammanhang där man riskerar utsättas för rasism, medan den resulterande isoleringen även leder till att man har mindre resurser och stöd i sitt musikskapande. 

För många musikskapare blir då lösningen att försöka arbeta separatistiskt för att eliminera rasism som en ångestskapande faktor och skapa trygga rum för kreativitet och samarbete:

»Från och med det här projektet har jag vart så här att jag ska bara jobba med rasifierade. Okej om jag verkligen inte hittar det jag behöver då tar jag in någon som jag litar på, som jag har skannat av innan. Jag måste ha den där i bakhuvudet, för jag orkar inte. Det tar tid. Det tar tid att läxa upp, och efter att man har läxat upp så blir det konstig stämning. Det tar tid när de har gått därifrån och så ska man höra om de sjunger in eller deras instrument och så börjar man tänka på det också. Också såhär, vad är det? Hur värderar du mitt liv egentligen? Hur värderar de andras, medmänniskors liv? Kan jag vara med sådana? Så jag har ju cuttat många relationer på grund av sånt liksom.« 

Dock reflekterade intervjudeltagarna på hur även detta i dagsläge inte riktigt är möjligt på grund av underrepresentationen av rasifierade inom branschen, och framför allt på maktpositioner:

»Kan man, om man vill ta sig till en yrkesverksam nivå eller få jobb överhuvudtaget, kan man då välja bort att jobba med vita män? För jag tror inte det. Alltså jag har börjat tvivla på att det går överhuvudtaget för att det är de som har alla jobb och alla resurser … men jag tycker också det är svårt att veta hur jag ska förhålla mig till dem. Jag är i en sån sits nu med en producent … han har mycket erkända samarbeten och väldigt creddiga vänner och är en creddig person. Och jag vet att det skulle vara jättebra för mig att samarbeta med honom. Men vi har skrivit ihop två gånger innan och han har … vad ska man säga? Han vill ha mina åsikter om saker, men han vill inte höra och beter sig bara idiotiskt i studion. Och jag känner bara att det här kommer jag inte palla … Och så pratar han bara till min vita kollega och bara riktar samtalet mot henne och pratar om teknik och försöker exkludera mig från samtalet. Men jag vet också att jag inte kan tillrättavisa honom för vi har så många gemensamma vänner och kollegor … Jag måste typ hålla en god ton och det jag tycker är svårt är hur ska man kunna jobba i en sådan arbetsmiljö? Det är ju omöjligt? Det känns mer som en omöjlig uppgift utan att förinta sig själv. Men samtidigt så vet jag att det kan leda till saker genom att jobba med sådana idioter, för att det är de som får alla jobben.« 

Denna paradox beskrevs av flera musikskapare som en styrande fråga i deras karriärer, men även som en fråga om överlevnad. Att ständigt behöva överväga ens professionella överlevnad med ens välmående ledde till att flera musikskapare lämnat deras arbetssammanhang, hoppat av utbildningar, bytt genrer eller till och med lämnat musikskapandet helt och hållet. Detta beskrevs som en stor sorg:

»Men det finns en extremt stor, det är fortfarande en stor sorg. För musiken har verkligen varit den del som har öppnat upp mitt hjärta för skapande med andra och samtidigt är det som att den vägen är för blockad eller för snårig. Jag kommer inte kunna behålla mig själv i det här …«

»Det är ändå erfarenheter som verkligen har präglat mina val … jag är inte en aktiv musiker idag på grund av de här grejerna.«

Även om samtliga intervjudeltagare fortfarande arbetar med någon form av musikskapande var de som kunde säga att de är musikskapare på heltid väldigt få. De flesta försörjde sig på olika jobb inom branschen, som låtskrivare, tekniker eller inom skivbolag och A&R. Andra berättade att de lämnat sina egna artistkarriärer för att ta sig an roller inom andra delar av branschen där de upplevde att de får bredare spelrum, kan ha mera inflytande, eller helt enkelt upplever mindre rasism. En betydelsefull andel arbetade dock utanför musikbranschen, om än med musik i någon form som till exempel med musikundervisning eller som dansare. Intervjudeltagarnas berättelser klargör därmed hur vardagliga erfarenheter av rasism inte bara påverkar rasifierade musikskapares välmående, utan även har konsekvenser för deras arbets- och karriärmöjligheter.

”Det är en kompetens som branschen inte riktigt förstår”
Konsekvenser för musikindustrin

Förutom den påverkan rasismen har för rasifierade musikskapare som försökt ta sig in i eller befinner sig inom branschen poängterade intervjudeltagarna att rasismen även har konsekvenser för musikindustrin. Flera intervjudeltagare beklagade exempelvis den musik som skulle kunna skapas och den kultur som skulle växa fram om rasifierade musikskapare inte så aggressivt begränsades till stereotypiserade, exotifierande och rasifierade fack. Om rasifierades mångkulturella och mångfacetterade kunskap togs på allvar, hävdade intervjudeltagarna, skulle det berika det svenska musiklandskapet såväl som den svenska musikindustrin. För att stödja den senare punkten lyfte intervjudeltagarna vilken påverkan positiv och nyanserad representation skulle ha för unga rasifierade svenskar med musikskapande potential, men även vilken kvalitativ skillnad det skulle kunna göra att ha rasifierade i beslutsfattarpositioner som med sin kulturella kompetens kunde ha en positiv påverkan på utbildningsinstitutioner och -insatser, musikprogram och -media, samt bolagskulturen. 

Flera intervjudeltagare betonade även hur den svenska musikindustrin går miste om publiker och marknader för att den inte tar rasifierade musikskapares kulturella sammanhang på allvar. Till exempel hänvisade en intervjudeltagare till hur artisten Tusses melodifestivalvinst drog in nya publiker i Sverige. En annan förklarade hur kulturell kompetens inom skivbolag också kan öppna upp för internationella marknader:

»Det är en sak jag tänker mycket på på jobbet, med att diasporan, både globalt liksom i Europa och Norden och sådant. Att när det är så homogent i Sverige, folk ser inte längre än typ deras, deras grannar, så när man försöker säga: ah men den här artisten har den här bakgrunden och det kan connecta till liksom det här klientelet, vare sig det är grime i UK eller om det är i Brasilien eller i Atlanta. Att det finns vissa connections som många rasifierade, speciellt om de är andra generationen eller första generationen, är vana vid att se för att man har familj och vänner, man har folk överallt, man har all den här musiken från alla olika årtal. För att allas föräldrar spelar dem från alla olika ställena, för att man har vänner från alla olika hörn på samma gård… liksom att det är kompetens som branschen inte riktigt förstår, även om man försöker säga det. Jag tror att det känns väldigt mycket, som att man liksom tickar en box för diversity. Men att man inte förstår att det är en specifik kompetens som du inte har, det är någonting som är värt att anställa någon för, för att du kan få otroligt bra och annorlunda resultat från det här och ett större perspektiv och liksom en bredare marknad. Men ja, nej.«

Denna analys understryker även hur arbetet för mångfald och mot rasism egentligen undermineras som konsekvens av den ofta ytliga förhållningen till antirasism många i branschen har. 

Majoriteten av intervjudeltagarna delade att deras arbete påverkats negativt till följd av erfarenheter av rasism, oro över att utsättas för rasism eller obehaget av att ständigt behöva förhålla sig till rasism. Många musikskapare angav att klimatet lett till att de blivit isolerade, antingen till följd av exkludering, eller för att de själva isolerat sig som en skyddsmekanism. Självisoleringen har tagit formen av att exempelvis hoppa av musikutbildningen, att lämna arbetssammanhang, att undvika sociala sammanhang, och till och med att lämna musikskapandet. Vissa lämnade sin huvudsakliga passion som musiker eller artister för att ta sig an mindre utsatta roller inom musikindustrin. Andra lämnade musikbranschen helt och hållet. I samband med de strukturer som stänger ut rasifierade musikskapare ur branschen så trycker branschkulturen även ut rasifierade musikskapare ur branschen. Detta skapar ett kretslopp genom vilket rasifierade musikskapare och andra industriverksamma behålls underrepresenterade och marginaliserade inom branschen.

6.5 ”Tystnaden är värst”:
Barriärer och förhoppningar för förändring

Samtliga deltagare uttryckte förhoppningar om positiv förändring inom musikbranschen. Samtidigt uttryckte både intervjudeltagarna och enkätrespondenterna olika grader av skepticism till förändringsarbetet och identifierade både strukturella och kulturella barriärer för förändring. Ändå bidrog de med synpunkter på hur förändringsarbetet skulle kunna se ut. Dessa omfattade förhoppningar både för musikindustrin i sin helhet och rollen Skap skulle kunna ha i det fortsatta förändringsarbetet. 

Barriärer

Ett av de största hindren för förändring som identifierades av enkätrespondenterna och intervjudeltagarna var avsaknaden av institutionaliserat ansvarstagande. Detta identifierades delvis genom diskussioner kring rapportering av rasistiska eller diskriminerande händelser. Av enkätrespondenterna indikerade 77% att de aldrig rapporterat en händelse till någon. Till frågan om varför de inte gjorde det (figur 6), svarade 67% att de inte visste hur eller till vem de kunde vända sig, medan 61% svarade att de inte trodde det skulle leda till någonting gott. Ytterligare 44% angav att de var rädda för konsekvenserna. Enkätrespondenterna betonade även hur tidigare erfarenheter av att försöka rapportera incidenter bemötts av motstånd, backlash eller avfärdats. 

Avsaknaden av strukturer för ansvarstagande lyftes även fram av intervjudeltagarna som ofta jämförde musikbranschen med andra branscher de jobbat inom.

»Jag jobbar på skola och jag har sett jävligt mycket institutionell rasism där också. Men åtminstone där har man en struktur för vad man ska göra. Det finns olika instanser som kan hjälpa till. Men vi bara är… och så får vi lösa det själva.«

Intervjudeltagarna betonade också hur ensamheten man ofta upplever inom olika sammanhang leder till att man till sist kanske inte längre orkar ta kampen och inte säger någonting alls för att man inte litar på att någon kommer att backa en. 

»Det är det där med tystnaden efteråt, att det nästan är värst. Det är inte själva incidenten utan det är det när man ser havet av folk som bara ‹jag vet inte vad jag ska göra åt det här.›«

Att inte kollegor, chefer eller andra vittnen till händelser antingen förstått innebörden av vad som hänt eller brytt sig om att göra någonting åt saken beskrevs både som en besvikelse och som avskräckande.

»Det känns ju som att det är vi som behöver utbilda dem här, men det är också såhär, hur ska man få dessa personer att börja tänka? Att själva börja agera? Bör jag liksom lägga alla svar i handen på dem? Men jag vet inte om det kommer att hända så mycket. Helt ärligt.«

Som i exemplet ovan beskrev flera intervjudeltagare avsaknaden av kompetens kring rasism bland kollegor och makthavare som en del av problemet och som något som placerar en obefogad börda på den utsatta att inte bara synliggöra problemet utan även att utbilda andra:

»Som ett kollektiv i det svenska samhället så vågar man inte prata så mycket öppet om rasism … Så man säger fula skämt och rasistiska skämt … Och så tänker man… Jag skulle ha sagt något jävla skit och så blir man arg på sig själv i stället för att man inte sa någonting. Och så tänker man nästa gång jag ser den här personen då jävlar ska jag säga till. Så gör man inte det heller för att man inte orkar ta den kampen. Och när man väl säger ifrån så kommer två andra bakom och säger ‹men vadå, det var väl bara på skoj›. Och det här ‹bara på skoj› och höra ‹bara på skoj› typ tusen gånger genom hela ens liv … Då vet man att man inte blir tagen seriöst och då tänker man att varför ska jag raise my voice i ett sånt här rum? När ingen bryr sig om vad jag säger ändå, ingen tar det seriöst, att man bara säger ‹det var bara på skoj›.«

Att det hänger på frågan om vare sig ens vita kollegor eller chefer själva uppfattar rasismen man pekat ut som rasism är ett exempel på hur vithetsnormen även definierar vad som kan synliggöras som rasism. Med andra ord, om inte det känns eller förstås som rasism ur den vita personens perspektiv så erkänns det inte som rasism. Förutom att detta är extremt påfrestande för rasifierade individer vars erfarenheter avfärdas så bidrar det även till en kultur där rasism normaliseras. 

En annan barriär som identifierades är hur mångfaldsarbetet upplevs som ytligt och halvhjärtat. Intervjudeltagare lyfte bland annat tokenism och godhetssignalering som ytliga och ouppriktiga sätt genom vilka mångfaldsdiskurser anammas utan att investera i det egentliga förändringsarbetet som krävs. 

»Jag har sett folk som försöker ta initiativ, men det blir också nån engångsgrej då. Inget aktivt och kontinuerligt arbete, utan det är mer att man vill plocka in folk för att det ser ut som att man har breddat sin rekrytering lite.«

»Jag tänker att det kan vara bra att folk ska förstå när man väl tar steget, att men nu ska vår organisation bli bättre på det här med mångfald och inkludering. Att de inte bara gör det halvhjärtat, en halvhjärtad insats. Det handlar ju om att verkligen inifrån göra ett gediget arbete som tar tid och att liksom inte bara anställa en person som är afrosvensk och sen bara ‹okej, we’re done›. Och så ska den personen ställa upp på bilder och vara ansiktet utåt så att de får ett bra rykte utåt. Men internt så är det ju fortfarande väldigt vitt och homogent. Så ja, inte halvhjärtade insatser.«

Intervjudeltagarna uttryckte frustration över att mångfaldsarbetet och antirasismen ofta förblir engångsinsatser. Detta lyftes särskilt i samband med rekrytering där anställningen av en ”token” används för att utåt signalera mångfald utan att egentligen investera i varken bredare representation eller en arbetsmiljö där rasifierade kan trivas:

»Så hur ser det ut för dem som jobbar hos er? Vad finns det för människor? Och vad är det för miljö? Hur behandlas de som är där? Arbetet slutar inte när du har 50/50 kvinnor och män. När det är folk från olika bakgrunder och olika etniciteter. Vi måste skapa en trygg och bra och framåttänkande arbetsmiljö, liksom arbetsplatser. Annars är det bara for show.«

I andra fall beskrev intervjudeltagare hur arbetsplatser även adopterar mångfaldsinitiativ men utan att egentligen verkställa dem i praktiken:

»Jag vet att nu när vi jobbar mycket på liksom adminsidan med initiativ, ska bli mer mångfald när vi anställer och så vidare, så kan vi jobba med det i typ över ett år. Men sen när det kommer till att anställa någon, då tar man fram sin telefon, kollar upp vem de har där, så kommer det in någon som ser ut exakt som alla andra, och så säger man ‹åh men vi hade inte mycket tid för den här anställningen. Men nästa gång!› Efter man har lagt ner typ ett år, kommit på ‹ah men så här ska man tänka›, går igenom HR och allt det där, och då känner man bara att det inte går att jobba inom de här strukturerna och förändra inifrån.«

»Vi har diversity/inclusion träningar som vi håller på med, allt det där. Allt det där var bokat innan på grund av BLM. Allt det där tar inte tag i det verkliga problemet av: när det händer på plats, när sånt här sägs, vad gör vi? Vart går gränsen? Vad är det rent praktiskt ska ske när sådana övertramp sker? … Jag tror många är rädda för konsekvenserna av att faktiskt säga nej till sina gamla kompisar inom branschen, man vill vara den som är med och ally men man vill inte vara den som är dålig stämning-killen. Men du kan inte ha samma kompisar som håller på så här om du ska göra bättre ifrån dig. Antingen så är du med oss eller inte.« 

Dessa exempel avslöjar hur institutionaliseringen av mångfaldsinitiativ ofta förblir ytliga och tomma. Flera intervjudeltagare uttryckte särskild frustration kring hur branschen förhöll sig till Black Lives Matter-rörelsen i kölvattnet av protesterna under sommaren 2020:

»Det blir så genomskinligt … de bara: vi har blackout Tuesday i dag, ingen får jobba idag. Men vad fan hjälper det någon att ni tar en ledig dag? Va?«

»Så jag känner mig typ triggad efter de senaste två åren av alla initiativ och alla kampanjer som gått ut från branschen. Och sedan ska man sitta i de här mötena och höra hur det faktiskt går till.«

Svarta intervjudeltagare berättade också att de känt sig utnyttjade då flera branschaktörer ville markera deras stöd utåt:

»Och sedan BLM och allt det där hände förra året så var det som en sorglig tragikomisk show att kolla på vad alla bolag skulle göra … och helt plötsligt att folk ringde och sa ‹hej, vi vill jättegärna ha ett möte med dig› … Och sen de bara: ‹kan inte du tipsa om alla svarta du känner som är låtskrivare och artister?› Okej så du vill ha hela mitt nätverk, som A&R typ. Vill du att jag ska berätta för dig alla som kan tjäna dig pengar och får dig att se bra ut, utan någon ersättning, utan något …? Och bara ‹och jag finns här för dig, om du vill skicka en låt när du vill, jag feedbackar gärna, du behöver inte ens signa hit.› Sen mejlar man och får inget svar, mejlar och får inget svar. Jag gjorde en grej av att mejla typ tre gånger och sen efter några månader så följde jag upp igen. Inte ett svar. De har ingen skam. Hur svårt är det att ens låtsas, typ svara på ett mejl? Jag tycker det är absurt … Vill ni ha min expertis? Fine. Vill ni ha min expertis och köpa in på min identitet? Det kostar ännu mer … I ain’t the one.«

Förutom att utnyttjas för sin expertis och sina nätverk lyfte även afrosvenska musikskapare hur vita kollegors intresse för frågan om rasism ofta leder till att de utkrävs extra emotionellt arbete:

»En sak jag kan känna är, något som också kommit nu med hela Black Lives Matter movement och sånt, är att många vill prata med dig om allt och allting, men inte på ett genuint sätt. Det är nästan som att man liksom bara: ‹jag vill bli bättre, så berätta om hela ditt liv och alla dina trauman så jag kan bli bättre.› Fast jag vill bara jobba i dag. Jag känner knappt dig, jag vill inte ha den här konversationen, jag vill inte göra det här. Men att på något sätt det finns ändå en separation som tillåter folk att liksom inte känna vad det är du känner när du pratar genom det här och berättar om det här. Så det känns mer som en skolövning än som att det faktiskt är någonting som faktiskt påverkar ditt liv konstant och allting som har med ditt liv att göra.«

Som i tidigare exempel placerar detta utbildningsbördan på dem som utsätts för rasism. Det är också ett påtagligt exempel på hur försök på godhetssignalering eller även att markera stöd egentligen kan skapa en påfrestande och sämre arbetsmiljö för rasifierade musikskapare och medarbetare. 

På grund av erfarenheter av dessa sorters tomma mångfaldsinitiativ uttryckte vissa musikskapare en stark skepticism angående möjligheter för förändring.

»Då känner man bara att det inte går att jobba inom de här strukturerna och förändra inifrån. Det går inte. Det är inget som, alltså jag tänker inte ta det på mig. Jag tänker göra mitt jobb och göra det jag kan, och sen gå hem och gå utanför och göra det som gör mig glad där… För här kommer jag bara bli galen. Jag kommer förlora tid, jag kommer förlora min själ. Jag kommer bara … nej, det går inte här. Jag tror att många tror att de är på rätt sida, men har inte riktigt förstått det hela med att vad det betyder. Du kanske inte är den som säger det, men du är den som backar det och då upprätthåller du de här strukturerna och då arbetar du inte emot det. Du måste antingen vara för eller emot, det går inte bara stå där. Då är du för det.«

Förutom avsaknaden av konkreta institutionaliserade procedurer för rapportering av rasistiska och diskriminerande händelser tyder studiedeltagarnas erfarenheter på att de kulturella normerna kring hur påståenden om rasism bemöts blir en betydelsefull barriär för ansvarstagande och därmed för förändring. Det som efterlyses av rasifierade musikskapare är en gedigen dedikation till det långvariga arbetet som krävs för att faktiskt skapa en förändring. Som det ovanstående exemplet föreslår kräver detta framför allt en konsekvent dedikation till det interna arbetet på individuell, institutionell och industrikulturell nivå. 

Förhoppningar

Även om de flesta intervjudeltagare var skeptiska till branschens potential för förändring identifierade de också områden vars utveckling skulle kunna bidra positivt till jämlikheten inom branschen. Förhoppningarna för förändring tog fyra olika former: kulturell förändring, representation, stödresurser och ansvarstagande. Diskussionerna betonade att ärliga och genuina samtal om rasism är en absolut nödvändig förutsättning för att kunna skapa några som helst förändringar inom branschkulturen.

»Allt börjar med ett erkännande av att saker inte är så jävla bra liksom. Och att äga det. Stå för det. Så det blir lite som en alkoholist som inte ser att den har problem kan inte sluta dricka. Det är lite så med branschen också, eller hela samhället tänker jag. Du kan inte sluta göra rasism så länge man förnekar att man gör rasism … Men utan den så spelar det ingen roll om man pumpar in tio miljarder i ett projekt.«

Intervjudeltagare lyfte även vikten av kompetensutveckling kring rasism för att detta kulturella skifte ska kunna ske:

»Utbildning. Det låter töntigt, men jag tror att många andra branscher som till exempel sjukvården går ju jämt på kurser och konferenser. Att man pratar om det, att man medvetliggör problemen … För jag tror det är det största problemet i Sverige, folk går runt och låtsas som att det inte regnar, typ. Eller de är helt omedvetna om att det händer just där, just där de är. Det är såhär ah men vi vet att det finns lite problem någonstans där borta, men folk är dåliga på att se vad som är precis framför dem.«

Flera betonade att eftersom problemet är systematiskt så behöver även kompetensutvecklingsarbetet systematiseras och behandlas som en obligatorisk och regelbunden del av att vara verksam i musikbranschen.

»Utbildning borde vara en obligatorisk verksamhet i alla organisationer och skolan och musikbranschkategorier. Att man har ett samtal så att man hela tiden påminns om vilka strukturer vi lever i och vad vi egentligen vill göra för att bryta dem. Så någonting som kommer in i systemet som är systematiskt. Som blir systematiskt.«

I samband med frågan om kompetens lyftes även vikten av representation och behovet att vidta aktiva åtgärder för att öka representation inom branschen. En åtgärd som deltagare obekvämt men ändå bestämt lyfte var kvotering, vilket de beskrev som en nödvändighet med referens till dess användning inom jämställdhetsarbetet. 

»Precis som Key Change som jag är med i, som är ett karriärsutvecklingsprogram för kvinnor i musikbranschen, de har ju något som heter ‹the pledge› som festivaler kan skriva under på att så här vi bokar 50 procent kvinnor eller icke-binära. Och det borde ju komma mer krav, ställas mer krav på bolagen och musikbranschen, liksom att hur vi jobbar.«

En annan intervjudeltagare beskrev hur de kände att kvotering skulle öka den kulturella kompetensen i maktens korridorer:

»Och jag tror det är någonting inom mig som säger att jag inte ska tycka att kvotering är bra. Men jag tycker att tills vi har kommit dit vi vill vara så tycker jag att kvotering är the only way to go. Att liksom kvotera in, att verkligen titta på procentuellt, nästan så matematiskt: okej vi har hälften vita, hälften persons of color, boom … Och det är också när vi kommer in i de rummen som samtalen förs mer organiskt också. Varför ska en massa nittioåtta procent vita sitta där i ett rum på ett kontor med one percent Black person? Och så ska den personen prata om rasism liksom och vara the alibi, the token. Utan det blir mer organiskt om hälften redan är, alltså om det är fler människor, procentuellt, i det rummet som sitter på en erfarenhet. Som man kan bolla med och också så att vi bara visar hur världen faktiskt ser ut på riktigt, eller hur Sverige ser ut på riktigt.«

Intervjudeltagarna betonade vikten av kvantitativ representation för att branschen skulle representera hur Sverige ”ser ut på riktigt” i stället för att förlita sig på tokenism. Ett annat sätt intervjudeltagarna uppmanade branschen till att främja representation var genom att etablera flera ingångar till branschen, exempelvis genom att öka utbildningsmöjligheter i resursbristande områden och att materiellt stödja gräsrotsinitiativ som redan har kompetensen och redan arbetar för att utvidga landskapet och öka representationen.

»En superlyckad grej som jag tycker har funkat jättebra för många är ju det här med gräsrotsorganisationer som Popkollo som är genuint underifrån, kommer ifrån att man vill förändra musikbranschen … Så lägg [era pengar] på saker som faktiskt funkar av människor som faktiskt bryr sig. Jag tror där kommer förändringen, vart pengar går till, vilka som får pengar. Det gör jättestor skillnad.«

Med tanke på rasismens konsekvenser för musikskapares välmående framhävde intervjudeltagarna att det behövs stödresurser för rasifierade musikskapare inom branschen, och att dessa initiativ behöver institutionaliseras och backas materiellt för att faktiskt möta det behov som finns. Ett förslag som lyftes var en slags stödlinje för rasifierade:

»Alltså att skulle man ha en nationell stödlinje för rasifierade så skulle det krävas mycket jobb och anställningar för att jag tror att det skulle börja ringas in som fan. Men jag tror att det handlar om mental hälsa. Det är en del av problemet så det hade jag velat se och jag tror att det skulle lösa mycket kring våra psykiska problem.«

»Jag hade velat se det här som en institutionell grej så att här kan rasifierade ringa in för att tyvärr så kommer det här arbetet att ta extremt lång tid och när man ser på Sverige, hur bakåt det är med SD fasoner och Nordfront och jag vet inte vad, så skulle det kännas bra att bara kunna ringa och bara: jag är i Tranås och ska spela och det här och det här har hänt och man behöver inte förklara och de kan på något sätt finnas där och så är man inte själv.«

En annan form av stöd som efterfrågades var flera separatistiska rum. Nyttan av separatistiska sammanhang framställdes dels som en fråga om psykisk hälsa:

»Ja, men jag tror det är väldigt viktigt för… jag menar på ett sätt är det som att vita har separatistiska rum hela tiden, så fort inte någon av oss är där. Och då känner de sig trygga och kan slappna av, sänka garden och så vidare och prata om hur det är för dem och de kan relatera till varandra. Det rummet har inte funnits med oss och det hade man önskat att det fanns när man växte upp. Jag tror det skulle ha hjälpt ens självkänsla väldigt mycket mer.«

Andra förklarade hur separatistiska rum möjliggör arbetsmiljöer utan rasismens distraktion: 

»Det är jätteviktigt. Så extremt viktigt på massa olika plan. Både separatistiska grupper inom (utbildnings)institutioner (och inom branschen)  … Och det är ju av min egen erfarenhet, att jag har suttit i … Jag skulle aldrig vara i den positionen jag är om jag inte hade de här separatistiska grupperna där det är folk som förstår det man själv har varit igenom … Jag behöver inte förklara för er hur rasism ser ut för att ni har upplevt den. Ni kommer inte att ifrågasätta mig och min erfarenhet av rasism. Där har vi redan (räddat) jättemycket tid. «

Flera betonade dock vikten av separatistiska sammanhang behöver stödjas på materiella och konkreta sätt för att de verkligen ska kunna ha en institutionell påverkan:

»Det är där vanligtvis skon skaver, i alla fall vad jag har sett det senaste året. Det har skapats separatistiska rum typ av nästan chans för det är typ bara rasifierade som har velat vara initiativtagare och delta i en massa olika program inom företagen. Men sedan när det ska tas beslut så ska det liksom okejas av samma människor, så jag tycker att om det ska vara separatistiska rum eller spetskompetens-rum, tycker jag faktiskt, så ska de också kunna ha beslutsfattande makt.«

Sist men inte minst efterfrågades institutionaliserade mekanismer för ansvarsutkrävande. Bland dessa lyftes behovet för tydliga anmälningsprocesser och etablerade protokoll för hur anmälningar ska hanteras inom organisationen, institutionen eller bolaget. Som en enkätrespondent förklarade kräver dock institutionella åtgärder även att de leds av kompetent personal:

»Jag tror en anmälningsfunktion vore väldigt bra, dock så måste grundarbetet vara gjort och en infrastruktur framtagen för hur en går vidare med anmälningarna. De flesta (läs vita personer) förstår till exempel inte vad mikroaggressioner är och kanske inte skulle tänka sig att det de utövar är rasism. Där kan det bli problem om inte personalen är ordentligt utbildad och har tydliga riktlinjer som stöd när de tar emot dessa anmälningar – så att de kan fungera som ett reellt stöd för de som anmäler.«

Det efterfrågades även praktiker som omfattar hela industrin på basis av vilka olika institutioner inom branschen som kan hållas ansvariga.

»Jag vet att vissa organisationer brukar ha en blacklist. Arbeta inte med de här företagen, med de här personerna om de har gjort vissa övertramp ett antal gånger. Jag tror att någon slags översikt och konsekvenser för sånt här behövs och det behövs vara transparent så att du inte kan gömma dig och ha dina konversationer på kontoret och säga ah men alla säger förlåt så går vi vidare. Utan om du ser att det är systematiskt och det sker flera gånger om, då måste vi sätta en red flag på dig.«

Som många intervjudeltagare anmärkte kräver ansvarstagande och -utkrävande ett genuint, konsekvent och reflexivt åtagande av arbetet mot rasism. En intervjudeltagare summerade det på följande sätt:

»Det skulle jag vilja säga till alla institutioner. Det är det här som behöver göras, det är det här förändringen kräver, Om man inte ser att man kommer att klara av det, om man kan vara ärlig med det, då lämna. Det finns andra som kommer kunna göra det bättre.«

Även om det redan finns etablerade organisationer (inklusive Skap) som arbetar för musikskapares intressen så upplevde intervjudeltagarna också att dessa behöver göra mera för att stå upp för rasifierade musikskapares intressen så att ställningstagandet inte faller på dem som redan är utsatta och professionellt sårbara.

Skaps roll

Både enkätrespondenterna och intervjudeltagarna betonade Skaps viktiga roll inom jämlikhetsarbetet i branschen. Eftersom Skap som organisation tagit steget till denna utredning uppmanade deltagarna även organisationen (och andra liknande organisationer) att fortsätta använda sin position i branschen för att främja förändringsarbetet. Exempelvis tyckte både enkätrespondenter och intervjudeltagare att Skap kunde använda sin synlighet för att ta ställning, lyfta fram, opinionsbilda och utbilda andra i branschen kring rasism:


»Ta ställning i frågor som rör inkludering. Lyft fram det här, skapa evenemang, seminarier där detta synliggörs.«

»Jag tror också att Skap skulle kunna stödja medlemmar genom att gå i bräschen att utbilda i musikhistoria med ett postkolonialt perspektiv, till exempel som en medlemskurs eller som en öppen kurs.«

»Stå öppet för sin roll i att skapa den förändring med en stark insats som vi gör med andra frågor.«

»Sätt ihop, anställ människor inom området som är kompetenta att hålla föreläsningar. Sätt ihop projekt där liksom kulturbranschen ska lära sig om det som vilken värld vi faktiskt lever i.«

Samtidigt lyftes även att Skap kunde göra mera för att nå ut till rasifierade musikskapare, som ofta redan är mera utsatta i branschen och därmed också eventuell skulle dra större nytta av Skaps verksamhet. Däribland föreslogs exempelvis att Skaps resurser kunde tillgängliggöras på flera språk och att kraven för medlemskap skulle kunna vara mera inkluderande för mindre etablerade och marginaliserade musikskapare:

»Om (Skap) vill nå ut, om de vill ha medlemmar kan de börja med att sänka kraven för att du måste ha den här dokumenterade erfarenheten av att ha tjänat så här mycket pengar från STIM, så här många stimmade låtar. Alltså gör proceduren enklare… Vill ni ha medlemmar? Vill ni jobba för musikers intressen? Då behöver ni vara tillgängliga… Tänk att folk ska ha stimmat sina låtar och tagit sig igenom den här byråkratin för att få stöd från er. Gå ut. Var tillgängliga och prata med folk.«

»Det de kan göra, först och främst, är att möta de här musikerna och de människorna som är i den här musikbranschen som inte hör till normen här i Sverige. Jag tror de skulle kunna gå och möta de här människorna och öppna upp lite grann. Gå i kontakt med sådana musiker som jag, som jobbar med den slags musik som inte är den svenska traditionella musiken eller västvärldens musik.«

Frågan om vilka musikgenrer som främst representeras inom Skaps medlemskap och verksamhet lyftes även med hänvisning till avsaknaden av musikskapare från globala syd samt från hiphopvärlden:

»Dom måste ännu tydligare bli hela musiksveriges organisation. Hip-hoparna lyser fortfarande med sin frånvaro i dom olika leden. Även om insatser görs som exempelvis podden med Ametist, känns det för litet mot hur eftersatt det arbetet varit under lång tid. Vi pratar om världens och Sveriges största musikgenre sedan många år, det syns inte i organisationen.«

Vikten av mångfald och representation betonades även för beslutsfattande positioner inom Skap. Detta kopplades till efterfrågan av fortsatt utveckling av Skaps interna kompetens kring rasism samt utvidgandet av stödresurser för rasifierade musikskapare:

»Tänk mångfald i alla led! Hitta representanter så att det alltid finns trygga rum och personer att vända sig till inom Skap som har erfarenhet.«

»Jag tycker verkligen att Skap ska (fortsätta) inkorporera POCs i verksamheten på beslutandepositioner, och ha i åtanke vilka aktörer en samarbetar med etcetera. Detta för att bygga legitimitet hos POCs. Därigenom kan stödåtgärder som anmälan-funktioner, utbildningar och  […] grupper för gemenskap kunna vara vidare åtgärder som bygger tillit och stöd.«

I sin helhet efterfrågades i stort sett samma saker av Skap och branschen i övrigt: bred och fördjupad kompetensutveckling, konsekvent ställningstagande och ansvarsutkrävande, genuin inkludering och representation, och utförligare stöd för rasifierade musikskapare. Det majoriteten av intervjudeltagarna var överens om var potentialen Skap har att agera som både förebild och drivkraft för det fortsatta antirasistiska arbetet inom branschen.  

Avslutande diskussion

»Den är inte annorlunda från någonting i samhället. Det känns också lite typ som att för att det är en kreativ bransch ska den på något sätt vara över det hela. Att den är bättre än (andra branscher), den kan mycket mer … Men det är ju exakt samma sak.«

Som studiedeltagarnas synpunkter och erfarenheter påvisar är rasismen ett betydligt problem inom den svenska musikbranschen, precis som i samhället i stort. Idén om att musikbranschen skulle vara unikt progressiv motbevisades av både enkätrespondenterna och intervjudeltagarna. Kulturbranschen existerar inte i ett vakuum; den både skapas av och spelar en roll i formandet av samhället. Detsamma gäller frågan om rasismen inom musikbranschen; den både påverkas av bredare samhällsstrukturer och har makten att påverka samhällsklimatet. Om vi förstår rasism som en teknologi som producerar och reproducerar ojämlikhet i samhället kan vi förstå rasismen inom musikbranschen som en kraft som producerar och reproducerar ojämlika förutsättningar, möjligheter och villkor för rasifierade musikskapare. 

Den strukturella rasismen i samhället påverkar vem som kommer in i musikbranschen genom att skapa ojämlika förutsättningar för rasifierade att ta sig in. Den rasifierade klassegregationen skapar färre möjligheter för rasifierade att få tillgång till musikundervisning och mindre resurser för utvecklingen av musikskapande. Detta leder i sin tur till att rasifierade i mindre utsträckning har de nödvändiga förutsättningarna för att komma in på förberedande musikutbildningsinstitutioner. För de som tar sig in på dessa institutioner väntar ett klimat som enligt deltagarna präglas av vithetsnormer, isolering och nedvärdering. Som flera intervjudeltagare beskrivit bidrar detta klimat till att musikutbildningsinstitutioner agerar som bortsorterande krafter i stället för att främja musikskapares inkludering i musikbranschen. Även när man väl tar sig in i musikindustrin påverkar dess interna kultur och praktiker rasifierades möjligheter att avancera och överleva i branschen. Vithetsnormer, diskriminering och vardagsrasism missgynnar rasifierade musikskapare ytterligare, vilka dessutom upplever deras deltagande i branschen som villkorad. Att ständigt behöva utstå, navigera och förhålla sig till rasism har då en stor påverkan på inte bara individers mående, utan även på arbetsförhållanden och karriärer. Rasismen inom branschen påverkar därmed även vem som stannar i branschen och vem som trycks ut eller begränsas till prekära och marginaliserade positioner. 

I analysen av studieresultaten har flera olika former och dimensioner av rasism aktualiserats precis för att rasismen uttrycker sig och upplevs på mångfacetterade och nyanserade sätt. Rasismens uttryck varierar från de ytterst subtila till de gediget solklara, från mikroaggressioner till exkluderande samhällsstrukturer, från rasifierade relationer till kulturella normer. Att rasismen är strukturell betecknas av de sätt på vilka dessa samspelar för att privilegiera vithet och vita musikskapare på bekostnad av rasifierade musikskapare. 

Till följd av avsaknaden av rasifierade på beslutsfattarnivå, avsaknaden av kompetens kring rasism bland makthavare inom branschen och avsaknaden av institutionaliserade avenyer för ansvarsutkrävande förblir försök att belysa och motarbeta rasism ofta lönlösa. Detta leder i sin tur till att rådande strukturer normaliseras och upprätthålls. På grund av denna normalisering upplever rasifierade musikskapare att halvhjärtade och ytliga mångfaldsinitiativ utgör en betydande barriär för egentligt förändringsarbete. Därför efterfrågas bland annat ett ärligare samhällsklimat kring rasism, meningsfull mångfald och representation, kompetensutveckling, stödresurser och institutionaliserade mekanismer för ansvarsutkrävande. Intervjudeltagarna betonade att musikbranschen är en arbetsplats inom vilken rasismen har betydande konsekvenser. Intervjudeltagarna underströk att förutom den skada rasismen utgör för rasifierade musikskapare har även musikbranschen – och därmed den svenska kulturvärlden – mycket att förlora.

7. Rekommendationer

Baserat på studiedeltagarnas synpunkter och den tidigare forskningen rekommenderas följande åtgärder för ett utförligt, konsekvent och meningsfullt antirasistiskt arbete inom musikbranschen. 

Tillgängliggör musikutbildningen 

  • Öka tillgång till musikutbildningen
    • Utvidga rekryteringen av och stöd för underrepresenterade musikskapare
    • Stöd/samarbeta med/etablera förberedande insatser i resurssvaga områden
  • Förbättra klimatet och kulturen inom musikutbildningsinstitutioner
    • Öka mångfald bland lärare och professorer 
    • Utred rasism inom institutioner och utbildningsmaterial 
    • Utvidga kulturella ramverk och kompetenser inom utbildningen
  • Öka kompetens
    • Anställ personer med kompetens kring rasism och makten att påverka institutionella praktiker
  • Utveckla stödresurser för rasifierade studeranden inom musikutbildningen

Utredning av och åtgärder för att bryta ner 

  • Påbörja insamling av jämlikhetsdata inom musikindustrin för att utforska:
  • Representation inom musikbranschens olika led
  • Representation inom bolag, organisationer och institutioner
  • Potentiella löneskillnader och andra ojämlikheter
  • Utveckla metoder för att främja transparens av industripraktiker
  • Utveckla och/eller samarbeta med sedan tidigare existerande mentorskaps-
    program för att främja rasifierade musikskapares och industriverksammas
    karriärutveckling
  • Stöd och ge resurser till gräsrotsbaserade organisationer och initiativ
    som arbetar för att öka rasifierade musikskapares karriärutveckling

Aktiva åtgärder för att öka mångfald och representation

  • Öka mångfald inom maktpositioner i bolag, organisationer och institutioner
  • Etablera initiativ för rekrytering av underrepresenterade musikskapare och andra yrkesverksamma inom bolag, organisationer och institutioner
  • Utöka och institutionalisera vägar för meningsfullt inflytande inom professionella sammanhang
  • Stötta och ge resurser till redan etablerade gräsrotsbaserade organisationer och initiativ som arbetar för att öka mångfalden inom musikbranschen
  • Utarbeta konkreta handlingsplaner efter metoder utvecklade av experter (se resurslistan nedan)

Ökade stödresurser för rasifierade musikskapare 

  • Etablera specialiserade stödresurser för att främja rasifierade musikskapares psykiska hälsa och sponsra tillgång till psykologer specialiserade på rasism och minoritetsstress. 
  • Etablera specialiserad rådgivning kring rasism, diskriminering och arbetsvillkoren inom musikbranschen för att stödja utsatta musikskapare
  • Etablera, institutionalisera och stöd separatistiska utrymmen
  • Ge materiellt stöd för och inhämta kunskap från redan existerande och etablerade gräsrotsinitiativ

Institutionaliserad ansvarstagande och -utkrävande

  • Behövs både inom institutioner/bolag/organisationer och mellan industrins aktörer
  • Utveckla system för anonym rapportering
    • Måste kopplas till konkreta åtgärder och ledas av kompetenta aktörer
    • Utveckla praktiker för ansvarsutkrävande som omfattar hela industrin
  • Organisationer som representerar musikskapares intressen behöver utvidga sitt stödarbete för rasifierade musikskapare
    • För utvecklandet av dessa metoder behöver konsulter och medarbetare med expertis kring rasism anställas

Konsekvent kompetensutveckling

  • Behövs inom alla institutioner, bolag och organisationer
  • Behöver vara institutionaliserat och obligatoriskt
  • Behöver vara regelbundet och mångfacetterat
  • Behöver utföras av etablerade experter inom området (se resurslistan nedan)

Regelbunden kunskapsinhämtning

  • Regelbundna (årliga) studier om rasifierade musikskapares upplevelser behövs för att kartlägga förändringar med tiden
  • Utförligare studier om representation, resursdistribution och materiella förutsättningar för rasifierade musikskapare och industriverksamma
  • Utförligare utredningar av afrosvenskars särskilda utsatthet och rasifiera- de kvinnors upplevelser

8. Ytterligare resurser

Forskningsrapporter

  • Vita privilegier och diskriminering – Processer som vidmakthåller rasifierade ojämlikheter på arbetsmarknaden(Länsstyrelsen Stockholm, 2021)
  • Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden (Länsstyrelsen Stockholm, 2019)
  • Vilka Kvinnor? Jämställdhetsrapport 2019/2020 (Svenska Filminstitutet 2020)
  • Being Black in the UK Music Industry (Black Lives in Music 2021)

Handböcker

  • Vit, svart eller brun – Handbok om aktiva åtgärder kopplat till hudfärg (Länsstyrelsen Stockholm, 2019)
  • Metoder som funkar: Erfarenheter och beprövade metoder från projektet Vidga Normen (Länsstyrelsen Stockholm, 2021)
  • Kompendium: Verktygslådan
  • Hudfärgens betydelse – på din arbetsplats (Länsstyrelsen Stockholm, 2021)
  • Jämlikhetsdata på arbetsplatsen – med fokus på etnisk tillhörighet (Länsstyrelsen Stockholm, 2021) 
  • Minoritetsstress i praktiken (Länsstyrelsen Stockholm, 2021)

 Utbildningar

  • Vardagsrasism och vithetsnormen (Mångkulturellt centrum)
  • Mångfald och inkludering (Mångkulturellt centrum)
  • Intersektionalitet (Mångkulturellt centrum)
  • Språk och inkludering (Mångkulturellt centrum)
    • Normkritik i praktiken (Mångkulturellt centrum)
    • Vit/icke vit – studiematerial om antirasistiskt arbete (LSU)

 Experter/konsulter

  • Amphi
    • Inkluderande verksamheter (Denise Beniwa Johnson)
    • Maktmedveten kommunikation (Wendy Francis)
  • Anna Adeniji, fil. doktor i genusvetenskap
    • Fortbildning
    • Antirasistisk handledning
    • Metoder för förändring
  • Hanna Wallensteen, leg. psykolog och föreläsare
    • Expert på bland annat minoritetsstress
  • Make Equal
    • Isatou Svengusson, jämlikhetskonsult med fokus på intersektionalitet
  • Salem Yohannes, konsult och föreläsare

Referenser

Africanet Sweden. (2020, June 1). Svensk musikindustri deltar i Black Out Tuesday. 

Being Black in the U.K. Music Industry. (2021). Black Lives in Music.

De los Reyes, P. (Ed.). (2006). Arbetslivets (o)synliga murar: Rapport av Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering. Red. Paulina de los Reyes. Fritze.

De los Reyes, P., & Kamali, M. (Eds.). (2005). Bortom Vi och Dom: Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering ; rapport. Fritze.

Essed, P. (2008). Everyday Racism. In A Companion to Racial and Ethnic Studies (pp. 202–216). John Wiley & Sons, Ltd. 

Gardell, M. (2014). Crusader Dreams: Oslo 22/7, Islamophobia, and the Quest for a Monocultural Europe. Terrorism and Political Violence, 26(1), 129–155. 

Habel, Y. (2018). Little pink: White fragility and black social death. In The power of vulnerability (pp. 71–94). Manchester University Press. 

Ingler, A. (2019). Jämlikt skapand: En undersökning om musikskapares verklighet utifrån ett jämställdhetspersketiv, Skap. 

Kamali, M. (2005). Sverige inifrån: Röster om etnisk diskriminering ; rapport. Fritze.

Levchak, C. C. (2018). Microaggressions and modern racism: Endurance and evolution (1st edition). Springer Berlin Heidelberg.

Mattsson, K., & Tesfahuney, M. (2008). Rasism i Vardagen. In I. Lindberg (Ed.), Det slutna folkhemmet: Om etniska klyftor och blågul självbild.

musikermotrasism. (2018, March). #motrasism 2018 | Musiker Mot Rasism. 

Neergaard, A. (Ed.). (2006). På tröskeln till lönearbete: Diskriminering, exkludering och underordning av personer med utländsk bakgrund. Fritze.

Om Oss. (2022). Musiksupporten. 

Schclarek Mulinari, L. (2017). Slumpvis Utvald: Ras/Etnisk Profilering i Sverige. Civil Rights Defenders. 

Valsigner, C. (2021, February 2). “The Woke Up Call” manade till konkret handling. Musikindustrin. 

Wikström, P., & Hübinette, T. (2021). Equality data as immoral race politics: A case study of liberal, colour-blind, and antiracialist opposition to equality data in Sweden. British Journal of Social Psychology, 60(4), 1154–1176. 

Wolgast, S., Molina, I., & Gardell, M. (2018). Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden (No. 21). Länsstyrelsen Stockholm.