Skaps styrelse har ordet! Ledamöter har erbjudits att skriva krönikor för att på så sätt bredda perspektiven och låta medlemmarna lära känna dem och ta del av deras klokheter. Denna gång: Karin Beckérus, som har suttit i Skaps styrelse sen 2023.
–––––

Vad är det egentligen vi gör, vi som skapar musik? Det kanske är ett hantverk, ett odiskutabelt kall, eller rent livsavgörande för musikskaparen själv. “Jag gör musik för att fungera som människa – alternativet finns inte.”
Men vilket värde tillför vi i samhället? Vilket “jobb” gör musiken där ute på scenerna, i skolorna, på arbetsplatserna, i film och TV, på fester och aw’s och i öronen på alla som lommar till och från jobbet? Och musikskapande utan något synligt, mätbart, upplevt värde, är det ändå också värdefullt?

Jag brukar roa mig med att zooma ut och titta på samhällskonstruktionen där ett myller av hjärnor ska klara av att samexistera, utvecklas, och må tillräckligt bra för att inte hamna i konflikt. Vi har ju byggt vår samhällsapparat för just detta. Tar man på sig de glasögonen så ser man tydligt hur musik och kultur är en helt central komponent på en mängd olika plan där hård infrastruktur inte räcker för att få maskinen att funka.

Låt oss utgå från neurovetenskap och sociologi, det finns forskning på musikens betydelse för hur vi människor mår och fungerar socialt med varann. Hur utvecklat vårt samhälle än blir så kan vi inte springa ifrån vår biologi och hur våra hjärnor fungerar.
Vad skulle vi kunna uppnå om vi faktiskt tog till vara på det vi vet om musikens inverkan på lärande, kreativitet, konflikt- och problemlösning, stress, rehabilitering, förändringsprocesser, innovationsförmåga, grupp och samhörighet och annat? Och vad händer om vi monterar ner, skrapar bort ett kitt som har en oerhört viktig funktion i ett samhälle?

Det här går jag och tänker på just nu. Det gjorde jag även innan jag hamnade i styrelsen på Skap (skriver långsamt på en bok i ämnet), men naturligtvis tänker jag ännu mer på det nu när jag funderar över Skaps roll som förening, våra möjligheter och vårt ansvar att stå på barrikaderna för jobbet musiken gör i samhället.

Jag tycker vi har en visionskris i samhället – det saknas inspirerande och kloka visioner för framtiden generellt, och framförallt saknas visioner där kulturens roll är tydlig.

Vision, riktning, legitimitet, ansvar och och transparens. Det är ord som återkommer när jag tänker på Skap och framtiden. Skap är en förening för musikskapare. Vi ska stötta våra medlemmar, men även övriga musikskaparkollektivet (legitimitet utifrån hur vår finansiering ser ut).

Musikskapande är ensamt och vi behöver verkligen våra nätverk. En förenings kanske viktigaste uppgift är att skapa gemensamma sammanhang att ses och få känna att man är en del av något större. Man går med i en förening för att få ett sammanhang.

Men sen blir cirklarna betydligt större. Sammanhanget blir i sig en kraft att kanalisera medlemmarnas och kollektivets röst: Om det nu finns ett värde för samhället i det vi gör – hur bör samhället stötta? Och vad är schyssta spelregler för branschen, dvs för oss och alla de verksamheter som arbetar med resultatet av musikskapandet? Är spelreglerna rättvisa?Vad återstår att baxa vidare eller försvara?

Framtiden är dessutom ett rörligt mål och nutiden också. Vi lever i de snabba förändringarnas tidevarv. Dessutom i skuggan av konflikter i närområdet, hotet av klimatförändringar och en slags verklighets- och faktakris som riskerar att fördjupas när generativ AI spinner loss ytterligare. Word!
Musikbranschen existerar tyvärr inte i en skyddad bubbla, och vi kommer få uppleva stora förändringar och tuffa skiften även i vårt ekosystem. De stora perspektiven får därför inte blundas för.

Vi som förening kan vara bufferten mot förändrings- och komplexitetsvindarna därute för våra medlemmar. Vi kan ta in och filtrera strömningarna som påverkar musikskaparna och musikens värde, vi kan verka för likabehandling och schyssta villkor, vi kan vara en motvikt i förhandlingar och vi kan ha örat mot marken i branschen och vidareberätta det som kan vara bra för er att känna till.

Men hur mycket av det ena och det andra ska vi göra? Skap jobbar nu på strategier för framtiden där vi både blickar inåt och utåt. En massa spännande diskussionsvindar drar genom föreningens mötesrum.

Jag funderar just nu på den här typen av frågor: Ska Skap vara en förening för alla musikskapare eller för en mer exklusiv grupp? Hur påverkas legitimiteten? Ska Skap stå på barrikaderna eller sitta lite mer lugnt i båten? Ska vi springa före eller gå efter? Ska vi vara brobryggare i branschen eller lyfta vår fana mer självständigt?
Det ena är inte mer rätt än det andra, men någon typ av riktning fokuserar resurserna bättre. Och hur kan vi vara mer redo inför förändringar och kriser men också redo för nya möjligheter?
Det är ni medlemmar som i slutändan bestämmer, via oss förtroendevalda.

Och tillbaka till rubriken. Vi behöver en positiv vision av hur samhället kan boostas med kultur. Vem ska skriva den storyn? Varför inte vi på Skap?

/ Karin Beckérus, november 2024