Vem ska ha största tårtbiten: den som äger inspelningen? Eller musikskaparen, utan vars arbete det inte funnits någonting att spela in? Daniella Binyamin, låtskrivare och artist, sneglar mot nya fördelningsmodeller i bland annat Danmark.
— Sedan jag började som låtskrivare runt 2017-2018 så har utbetalningarna från STIM och Sami varit min främsta inkomst. Jag har inte gjort något riktigt seriöst försök till banklån, men jag tror det är svårt för små egenföretagare att få det idag. Särskilt när ens inkomst varierar och kommer via tjänster där kalkylen för kommande halvår/år är ganska osäker. Min känsla är att det var lite lättare för några år sen, att det ändå fanns några personer i Stockholm till exempel som man kunde gå till och som hade mer förståelse för det där. Det fanns mer kontakt mellan bank och kund, man hade sin bankperson att prata med som kunde förstå läget utifrån ett personligt perspektiv.
— Det vore bra om det gick att ta fram någon sorts prognos från STIM som underlag för banklån eller för att söka bidrag. Någonting i stil med ”baserat på dina inkomster de senaste åren så blir det troligtvis så här och så här i framtiden”. Det ideala hade ju också varit om det fanns en bank för egenföretagare och kulturarbetare, med rimliga räntor och förståelse för situationen. Nu när man kontaktar banken är det mer ”njaa, du är ju inte anställd så vi vet inte hur det kommer se ut för dig framöver…”. Okej, men det vet ni väl inte med någon annan heller, även en fast anställd person kan ju få sparken?
— Vi som har en oregelbunden inkomst istället för att följa mallen med månadslön, semesterersättning… det är som att vi står utanför systemet. Nu tänker jag en del på hur det ska bli de närmaste åren. Om jag får barn, om jag behöver större bostad, kommer det funka? Kan jag ta lån, får jag ut någon föräldrapenning?
— Jag tror absolut att vi lever med en större oro och osäkerhet än de som har anställning och fast lön, och den stressen kan säkert vara hämmande för många. Fast det finns också lite konstnärs-nerv i situationen, något akut: okej, jag MÅSTE göra saker för att överleva, så nu är det bara att köra på. Det kan fungera som en drivkraft.
Kulturklimatet
— Jag tror att vi vant oss vid att så mycket finns tillgänligt gratis via Spotify, Youtube och livestreams, så kultur är inte något man räknar in i sin kalkyl längre på samma sätt. Och under pandemin när ingen kunde gå på några spelningar så vande sig folk vid att vara utan det också. Vi människor är snabba med att anpassa oss.
— Det går inte att tvinga fram lusten hos folk, de måste ha en vilja att betala och tycka att det är värt pengarna. Sen tycker jag mycket ligger hos arrangörer och spelställen också. Där behövs en förståelse för att kultur kostar. Någon som skriver, spelar och framför musik och livnär sig på det har lika stor rätt till att få ersättning för det som en rörmokare eller jurist. Sen förstår jag att restauranger som tidigare haft en livescen har behövt dra ner på det för att överleva. Det är ju trots allt lågkonjuktur, folk har inga pengar.
— Vi som artister kan behöva göra mer för att skapa mervärde för fans. Kanske någon form av exklusivitet, få tillgång till nytt material före alla andra… Jag tror det finns en betalningsvilja hos många om vi bara kan få fram värdet, det där extra lagret och magin som folk kan tänka sig att betala för.
— Det finns mycket att hantera utanför själva skapandet. Som att du som artist måste sälja in dig själv, synas på sociala medier, bygga ditt varumärke och visa upp dig: många av oss är inte bra på den biten. Att det blivit artistens eget ansvar är väl en följd av independent, men… Jag vill äga det kreativa, det konstnärliga. Promotion, marknadsföring och PR är någonting helt annat, jag tycker det är rätt jobbigt och ger hellre bort det till nån annan.
Du stänger dörren till alla insikter och lärdomar som bara kommer om du vågar säga ”nä det där vet jag inte” eller ”jag kan inte det här, jag har aldrig testat”. Öppna den där dörren istället.
”Vad är det vi säljer?”
— Musiken är ju abstrakt, det är inte en fysisk produkt vi skapar, vilket gör det svårt: vad ska man ta betalt för, vad är det vi säljer? På ett sätt är musiken abstrakt, men på ett sätt är den det minst abstrakta vi har. Den skrivs, den spelas in och sen finns den. Nu när den finns tillgänglig online och uppe i molnet finns den mer än någonsin. Då är det ingen fysisk slit och släng-produkt som kan gå sönder när som helst, utan något som består för alltid. Hur många produkter gör det?
— Jag har bra koll på rättigheter, vilket är bra, men vetskapen om hur det är… man kan bli mörkrädd för mindre. Det är till exempel helt skevt att upphovsrättigheterna är en så liten del av kakan och att masterrättigheterna, ägandet av själva inspelningen, är så mycket större. Vi upphovspersoner skriver ju själva låten, och utan den blir det ingenting. Jag vet att man i vissa länder, som Danmark, har börjat fördela om lite, så att upphovspersonerna också får en del av mastern. Det tycker jag är helt rätt väg framåt för att skapa en mer jämlik musikbransch, med mer fokus på riktigt bra musik.
AI: ett lyft för kreativiteten?
— Som låtskrivare märker jag Spotifys påverkan, definitivt. Långa låtar finns ju knappt längre, det måste gå snabbt att fånga lyssnaren så det funkar inte med långa intron, och så vidare. Det är en tydlig effektivisering, och den är tråkig. Spotify har blivit den nya skivbolagsbossen, makthavaren som säger ”gör si eller så, för det är vad folk vill ha nu”. Jag märker att jag själv hamnar där ibland och gör det jag ”ska” istället för det jag vill, det som känns rätt.
— Hissmusik och mood music kommer nog att snart vara helt AI-genererad. Det kanske visar sig vara en bra grej, för då kan vi fokusera på den äkta kreativiteten och göra musik på riktigt. Vi människor har alltid haft behov att uttrycka oss genom musik, det lär vi ha i framtiden också. Om vi nu går tillbaka till att skapa för vår egen skull, skriva musik så som vi vill — då kan det bli en stor push framåt för kreativitet och musikens utveckling. ■