Rapparen Henok Achido har varit med länge, men upplever att det är först nu som hans musikliv börjat på riktigt.
— Musik ska inte gå bra hela tiden. Du lär dig omgruppera, skapa möjligheter.
Om att (inte) leva på musiken
— Varför skulle det vara bättre att leva helt på musiken? För många verkar det vara det givna målet: att bara hålla på med musik. Men mångsysslare är ju det finaste man kan vara, det är sjukt coolt och eftersträvansvärt. Kolla på Kanye West, han gör en miljon grejer, hans kreativitet har noll begränsningar. Han skulle aldrig kunna stänga in och begränsa den kreativiteten till studion.
— Innan pandemin jobbade jag bara med musiken, skrev åt andra, åt mig själv, hade släppt album och planerade turné. Så kom pandemin och den blev en sån reality check. Först, jag fixar inte att isolera mig, sitta ensam hemma, utan nåt inflöde och inspiration från omvärlden, polare och andra. Och jag insåg att jag ville ha ett annat jobb också. Så jag gick en ettårig utbildning på Hyper Island och nu är jag Creative Director för mitt eget album.
Om Spotify, AI och mood music
— Det var en annan värld att komma dit och plugga på Hyper Island, det var människor som jag aldrig skulle varit i kontakt med annars. Helt andra liv, andra prioriteringar och tankar. Lärde mig sjukt mycket på det. Jag vill ha nytt hela tiden, utsätta mig för sånt jag inte känner till, försätta mig i situationer där jag måste lära mig och se saker jag inte fattat eller vetat förut… där kommer inspirationen, där föds min röst och det unika i min musik. Det är det som är skapandet.
— Jag visste ju att jag klarade mig på att göra musik, men jag ville vidga mina vyer, göra något nytt. För det är verkligheten som är grunden till kreativiteten. Den feedar in i skapandet, det är med händelser och insikter ur verkligheten som jag bygger musiken. Att bara jobba i studion, bara hänga med andra som också gör musik… då stagnerar man. Hyper Island gav massor, inte bara utbildningen i design. Jag blev utmanad, exponerad för människor som tänkte helt annorlunda, projekt och arbetssätt som var helt nya för mig.
Du stänger dörren till alla insikter och lärdomar som bara kommer om du vågar säga ”nä det där vet jag inte” eller ”jag kan inte det här, jag har aldrig testat”. Öppna den där dörren istället.
— När jag började utbildningen valde jag aktivt att inte prata så mycket, inte ta en position. Många var så här ”ah men jag ska alltså bli ART DIRECTOR” eller ”jag ska ha den här titeln”, det var så viktigt för dem. Alltså… vad spelar det för roll? Jag bara ”jaha, jag ska vara en kreativ person”. Det handlar om vad du gör, vad du får ut. Skit i titlar, gör din grej. Se vad som tar dig framåt. Det kanske inte är det finaste jobbet eller de kreddigaste kontakterna. Och ha respekt för ditt eget arbete, för det som är din individuella grej.
— Du måste vara nån som går att relatera till! Vara äkta, göra din grej, använda din egen röst. Då kan folk hitta nåt i dig. Det sker ju inte om du är rädd för att vara fel eller kopierar andra.
— Bästa som finns är att inte veta saker, att lära sig nytt, få insikter. Om man tar på sig den där kostymen av att vara så jävla bra och framgångsrik, om du är helt låst i det där ”fake it til u make it”, då måste du se ut som att du vet och kan allt. Du stänger dörren till alla insikter och lärdomar som bara kommer om du vågar säga ”nä det där vet jag inte” eller ”jag kan inte det här, jag har aldrig testat”. Öppna den där dörren istället.
Om pengar
— Om jag har ekonomisk trygghet… jag lever rätt sparsamt men klarar mig bra, har bolån och sådär. Jag är inte orolig. Och jag gör ingenting av tvång, that’s not a sexy way of living.
— Mitt musikliv kom sent, det är först nu som det börjat. Och nu har jag massa färdigheter, kan saker, vet vad jag är bra på och vad jag ska låta andra göra. När man är 18-19 är man liksom ett vuxet barn, inte någon som kan göra ”allt”. Är du 18 nu, du kommer göra massa misstag, och det kommer lära dig saker. Musik ska inte gå bra hela tiden. Du lär dig omgruppera. Skapa möjligheter.
— Det där att det är “fult” att vara entreprenör och att tänka på pengar, vilja ha framgång… det är larv, den inställningen är nåt som lever kvar från 90-talet. Att man ska sparka uppåt, vara nån slags fanbärare för en motståndsrörelse. Låtsas förakta framgång fastän det är vad man själv söker. Alltså, 90-talet måste dö, det kommer inte igen. ■