2020 blev inte som någon tänkt sig. Inställda spelningar och turnéer, uppskjutna inspelningar och låtskrivar-sessions, karantän i stället för social inspiration. Skaps medlemmar är förstås drabbade av året som gått, var och en på sitt sätt. Vi gör en check-in under ett par veckor med några av dem. Åttonde och sista intervjuobjektet är Esbjörn Öhrwall – musiker och kompositör.
Vad har förändrats i ditt yrkesliv sedan våren?
”Den största skillnaden är att jag inte spelat live förutom vissa enkla spelningar. Jag har kunnat jobba en del i studio, även om vissa inspelningsjobb har försvunnit; studioarbetet har varit min räddning. Förutom den ekonomiska biten så påverkas man även mentalt när man inte träffar lika mycket folk. Den sociala biten påverkar helt klart kreativiteten och välmåendet.”
Kan du själv försörja dig på musiken?
”Ja, jag har ändå kunnat jobba en hel del med att skriva musik och jobba i studio. Jag har permitterat mig i mitt aktiebolag för att dra ner på kostnader, så jag har inte behövt börja jobba med någonting helt annat. Undervisningsjobb kör jag över Zoom nu. Det är inte optimalt, men kanske bättre än ingenting.”
Vad tänker du om regeringens åtgärder och stöd till kulturarbetare?
”Jag har inte tagit del av något stöd utöver permittering, men känner till att det finns. Ska själv söka hos Konstnärsnämnden nu. Jag tänker att stödåtgärderna kunde varit bättre, kommit snabbare. Det känns som att man stryper kulturdelen i samhället, som att den inte spelar någon roll … ’kulturen har ju alltid klarat sig!’. I många andra europeiska länder tar man kulturen på större allvar och ger mer betydande stöd.
Det är ju så många som blir drabbade, scenarbetare, ljud- och ljustekniker med flera. Det kommer att bli ett stort problem, för det är inte bara att trycka på startknappen sedan. Folk lämnar branschen och säljer sin utrustning. Jag tror att folk i allmänhet inte förstår hur många människor som behövs och jobbar runtomkring för att till exempel en spelning ska kunna genomföras.”
Hur ser du på de kommande 6 månaderna; vad hoppas du ska hända, och vad kommer du själv göra?
”Just nu jobbar jag på Stadsteatern i Stockholm, de firar 60 år med att sätta upp ’Det stora teaterkalaset’. Vi har repeterat sedan mitten av september, och jag är otroligt tacksam över att få vara en del av det. Ett av väldigt få jobb man kan göra som musiker just nu. Så det känns väldigt fint. Planen är att vi ska spela till slutet av februari. Det är förstås 50-personsgränsen som gäller här också, och det kan nog kännas konstigt för skådespelarna; publikkontakten och responsen blir ju helt annorlunda. Men vi har kört några provföreställningar för publik nu, och de som är där är svältfödda på underhållning.
Lite märkligt är det ju att stora affärer och restauranger får ha öppet, men kultursektorn måste anpassa sig till 50-personersregeln. Vi har strikta regler på teatern nu med en meters avstånd till varandra, flitigt handtvättande och spritande och så vidare. Den som känner sig det minsta krasslig får inte komma på repetitionerna. Och det känns ju väldigt ovant i den här branschen; jag har aldrig ställt in ett gig förut ens om jag haft feber, man går ut och kör ändå. Men det är som det är, vi får anpassa oss till den här verkligheten nu.”
Hur ser du att branschen och resten av kollektivet påverkas? Några exempel på uppfinningsrikedom och innovation för att överleva arbetsmässigt?
”Under våren var det en hel del som körde webbspelningar där publiken kunde swisha. Jag vet inte hur mycket de tjänade på det, utöver publicitet. Annars så har många jag känner börjat jobba med andra saker för att överleva.”