ALFONS: ”Skap ska inte vara såna som inte lyssnar på utveckling, som inte förstår att det finns olika sätt att ta sig framåt. Tvärtom. Men där tycker jag att vi varit väldigt duktiga. Där har vi lierat oss med uppstartare, med utvecklare. Jag tycker att det är lätt att se oss som en del av den, vad man nu ska kalla den, den kreativa bubblan eftersom vi som musikskapare är de som investerar den första kronan i musikbranschen. Den som startar med innehållet. Man kan egentligen säga att vi ju är investerare, och inte bara investerare utan första investerare – de som tar all risk utan någon som helst säkerhet.” [Skulle man jämföra denna investering med företagsvärlden hade vi varit överlägset rikast på vårt skapande, men så är det inte, vi får fortfarande bara runt 10-12% av det värde vi genererar]

MATHIAS: ”För det är ju trots allt tid snarare tid än kapital våra medlemmar lägger ner på sitt skapande.”

A: ”Absolut. Vi sitter ju och jobbar med saker vi inte vet om vi kommer att få en krona för. Dessutom har vi ju hjälpt vi ju startups också, Spotify är väl typexempel. De fick använda det vi skapat gratis, eller i alla fall jättejättebilligt, för att vi vill ge dem en chans att klara sig. Och det gjorde de ju. [Och alla riskkapitalbolag som hoppat på ett par år senare – med bara pengar som investering – de skrattar hela vägen till banken, samtidigt som artisterna fortfarande får 10-12%]

M: ”De tog hela armen.”

A: ”Precis”

M: ”Men det känns väl ändå som att Daniel Ek någonstans i grunden hade ett musikintresse när han startade? Eller var det bara en uppvisning för att såna som Skap skulle känna sig lite lugnare?”

A: ”Det tror jag nog han var. Men å andra sidan är ju alla intresserade av musik. Det är som när artister ska beskriva hur de startade sina karriärer. ’Redan som barn så sjöng och dansade jag mycket’”

M: ”Ja det är något som getts mer betydelse i efterhand för att passa narrativet, helt enkelt … men där har ju Soundcloud varit annorlunda då, de har ju varit inne på DIY och uppmuntrat artister att dela med sig av sina ofärdiga versioner och olika spår för att andra ska kunna skapa remixer och så vidare …”

A: ”När det gäller Spotify tror jag snarare att det handlade om att musiken var så enkel handelsvara, det var därför det blev så – den tog lite plats och hade i jämförelse med till exempel film inte så många rättighetshavare att hantera. Musiken var enkel och dessutom något som alla älskar och som är del av allting – spelvärlden, modevärlden, film och tv.”

M: ”Vi pratar ju ofta om att den nya oljan är data, och så är det ju även för Spotify. Precis som hos Google, YouTube och Facebook så tycker du att du får en massa gratis men det är ju för att det är DU som är varan. Men Spotify har hittat en väldigt lukrativ balans där du både pröjsar dem pengar och är handelsvara – du lyssnar på musik, absolut, men samtidigt skördar de massanvändandet av sitt medium och kan se strömningar och trender långt innan alla andra. Sitter man på alla Spotifydata kan man ju de facto hedgea en musikstil typ två år innan den slår igenom?”

A: ”Ja datan är den nya oljan. Men innehåll, som musik, är den nya datan. Men det handlar om hur vi raffinerar den, hur vi utvecklar och underhåller det ekosystem som får ut den till lyssnaren. Ser till att vi har en juste bransch. Och i stället för att klimatkompensera som de företag som bränner en massa fossila bränslen borde musikbranschen upphovskompensera. För det är bara genom att de som skapar professionellt faktiskt kan göra det som vi kan bibehålla en hög kvalitet på modern musik.”

M: ”Om vi fortsätter på den liknelsen … jag vill kanske se Spotify som ett OKQ8 men jag vill inte att de ska äga raffinaderier och tankbilar. Det känns som att de är på väg att ta över allting, hela kedjan.”

A: ”Ja men ännu värre: tänk om det inte fanns några andra bensinmackar att tanka hos, du var tvungen att gå till OKQ8 för ditt bränsle? Då skulle detta bli jäkligt dyrt och förmodligen sjunka i kvalitet rätt så omgående. Det är därför jag tror mycket på att vi upphovspersoner ska vara drivande i hur branschen ser ut i framtiden. Se till att det blir konkurrens, att de får tävla om att använda vårt innehåll. Det är lite nyckeln till framgång här. Men samtidigt måste ju transparensen in för att vi ska kunna jämföra på riktigt. Det är därför Skap arbetar så mycket med att få bort NDAs (Non Disclosure Agreements)”

M: ”Men hur är det med bolag som Google till exempel, de pratar ju en del om transparens och hur de arbetar för mänsklighetens bästa och alla människors fria tillgång till information och så vidare. Samtidigt är de ju otroligt måna om att ingen får reda på hur de tjänar sina pengar. Så det det låter jättefint allting men de är ju trots allt världens mest framgångsrika bolag, så varför undrar inte fler hur de tjänar sina pengar? Youtube är en vinstmaskin av aldrig tidigare skådat slag men tack vare lite trolleri med olika bolag får det att se ut som att de aldrig gjort någon vinst, typ. I den mån man kommer åt några siffror alls, då.”

A: ”Jag tror att det är lite samma sak där, att de har haft en inställning i början kring att de ska göra gott och faktiskt vara det där företaget de fortfarande beskriver sig som. Det är nog inte bara en cynisk affärsmodell som går ut på att inte bry sig utan man har nog trott på det man gör. Men det är nog lätt att bli fartblind. När man blir stor så är det svårt att se andra ur ett jämnbördigt perspektiv, man växer sig stor och ser alla andra som utmanare eller konkurrenter.” 

”Nyckeln handlar om kunskap och information, man måste kunna få tag på den. Som när vi går och handlar, vi är vana med att man ska kunna läsa exakt vad produkter innehåller och var de är tillverkade och av vem. Så varför är det inte så med digitala tjänster och upphovsrätt kring musik? Jag tror att folk skulle stötta en kravmärkning här, där de vet att pengarna går till de som skapat musiken och inte en massa mellanhänder. Men jag tror att det ligger i framtiden, det kommer att bli en konkurrensfördel att visa upp att man bryr sig om kreatörer och konstnärer [på samma sätt som man bryr sig om till exempel etiska och ekologiska produktionsmetoder]. Därför behöver ju förändra lagar så att det inte går att slingra sig ur.”

M: Det är lite intressant med att ett par av de demokratiska kandidaterna till att utmana Trump i höst, framför allt Warren och Sanders kanske, faktiskt vill stycka upp Big Tech i framtiden. Med svenska mått mätt är de ju snarare mittenpolitiker. Och när Zuckerberg blev utfrågad i kongressen nyligen gick en del stenhårt åt honom, och det känns som att han fortfarande inte har några som helst svar på hur de ska se till att Facebook filtrerar lögnaktiga annonser och så vidare. Men oavsett om det blir maktskifte i höst eller om fem år lär det ju hända saker med de amerikanska jättarna som har haft lite vilda västern nu i många år.

A: Absolut. Men jag har ju varit på Capitol Hill och träffat en del amerikanska folkvalda och det är väldigt tydligt där att det är först när deras egna positioner utmanas som de börjar bry sig. När exemplen kom upp med den mediadebatt som varit där den är som är för Google hamnar på första sidan bland deras sökresultat och de som varit mot Google hamnar på sid 98, då blir det rätt tydligt hur de kan kontrollera debatten till sin fördel. Och då blev det tydliggjort på ett så pass konkret sätt så att politiker kan använda det till något praktiskt. Och om man tittar på EU så var det ju framför allt att titta på vad de här jättarna tillför samhället i Europa, vilket är absolut ingenting. Ingen skatt, väldigt få jobb. Det är i dessa samtal det blir tydligt hur det faktiskt är informationen som är värt någonting. Den som sitter  får korrekt information snabbast är den som kommer att kunna driva utvecklingen framåt. Det är då vårt arbete i Bryssel blir så viktigt, för att kunna vara mitt i smeten och veta vad som händer och för att i förlängningen kunna se till att vårt nationella arbete förekommer eller i alla fall går i bräschen för tekniska förändringar. Vi är beroende av att vara lika globala som våra motparter. Som det är nu får vi den snabbast och vi får den från flera håll just tack vare att vi arbetar så mycket i ECSA och IMC där mängden och kvalitén på informationen är väldigt hög.

Vi måste upp i en kritisk massa för att vara tillräkglit många för att kunna påverka. Det räcker inte med lilla Sverige, vi är för få helt enkelt för att ha kraft. Vi har haft ordförandeposten i ECSA sen 2007 och det är ett väldigt högt betyg för vårt svenska arbete. I vår kampanj för direktivet var det vi som bildade autors group tillsammans med journalisterna. Vi måste vara där besluten tas när upphovsrättsdirektivet formuleras för när det väl kom till Sverige nu har vi redan koll på det, vi har varit med och skrivit delar av direktivet. Vi har enat stora kollektiv med väldigt olika åsikter och fått dem att påverka på riktigt. Och ECSA; utan att förringa dess arbete på nåt sätt, så är det framför allt upphovspersoner som representeras. Då blir det extra viktigt att vi nu tar plats i IMC också, där det är musikfestivaler, musikhögskolor och instrumenttillverkare – det är liksom en plats där vi kan bli tillräckligt breda i vårt arbete för musikvärlden. Vi behöver representera ett allmänintresse för att kunna påverka på riktigt.

M: Kan man säga att det inte var lika viktigt innan Sverige gick med i EU eller ännu längre tillbaka, att påverka upphovsrätten globalt eller europeiskt? Nu ligger marknaden för allas fötter, dels bildas svenska musikföretag som skaffar huvudkontor i New York, Berlin eller London men dessutom för artisternas skull, och då inte enbart de som betecknas som det svenska musikundret utan ganska smala musikskapare kan faktiskt nå ut på ett sätt de inte gjort förut. För dem har upphovsrätten liksom aktualiserats på olika sätt.

A: Ja av flera skäl, förut togs besluten nationellt. Det fanns på ett helt annat sätt en Svensk musikbransch, en annan värld. Att det har förändrats betyder inte att vi inte ska göra något i Sverige men för att kunna göra det på ett bra sätt behöver vi ett försprång, det är vår uppgift. När folk frågar mig varför vi tar alla de har uppdragen – och jag säger vi för alla roller sanktioneras ju av styrelsen oavsett vem det är som har dem – så svarar jag att det helt enkelt ger oss väldigt viktiga konkurrensfördelar i vårt kamp för bättre upphovsrätt och mer pengar till svenska musikskapare. 

M: Skap representerar på sätt och vis redan upphovspersoner från andra länder men rent hypotetiskt, skulle Skaps medlemskår kunna utvidgas med internationella upphovspersoner? Nordiska? Europeiska?

A: Ja absolut, vi har faktiskt i våra antagningsregler att man ska ha varit Stimansluten eller liknande organisation så det är ju fullt möjligt. Sen är ju det vi gör väldigt nationellt betingat. Att veta vilka studior som är bra, eller hur det fungerar med Skatteverket här i Sverige. Det är klart att vissa saker ska vi värna det nationella särintreseet och stärka vår nationella verksamhet och komplettera med internationellt arbete. 

Vi ska inte glömma att det handlar om ett nätverk, där vi kan lära oss av varandras misstag och framgångar så att vi inte all behöver gå igenom samma processers och eller gå på samma minor.

M: Finns det några benchmarks som du kan prata om?

A: Det finns mycket. När det gäller att stå upp för sina rättigheter är till exempel fransmännen ofråklomigt väldigt duktiga. Våra kollegor i UK är duktiga på ett annat sätt, de är väldigt bra på att tjäna pengar på ett sätt utanför systemet för de har inte så mycket bidrag där som vi andra. Annars är det nog Sverige som lyfts fram ganska ofta på de internationella konferenser, naturligtvis tack vare musiken men även Spotify och så vidare. Men där blir folk väldigt överraskade att de obiligaotiska estetiska ämnena i skolan plockats bort, ”det är ju som att gå tillbaka hundra år i tiden” säger de då.

När vi släpper på de där bitarna kan det vara så att till exempel de östeuropeiska länderna aplockar upp detta och om tjugo år kommer och förklarar för oss hur saker och ting ska gå till för att få musikbranschen att fungera. Man ska inte luta sig tillbaka helt enkelt, och det är också signaler vi får när man sitter i dessa samtal. Sen ska man ju inte sticka under stol med att när man dessutom får förtroendet att som ordförande leda så är man ju liksom första stopp för de flesta av denna typer av frågor så vi får väldigt bra utväxling om man jämför med vår insats. 

M: Skulle du beskriva Sverige som ett land som har blivit för business? Alltså generellt, inte nödvändigtvis bara musikbranschen – ibland får jag intrycket att det är affären som uppmärksammas inte skapandet. Som i fallet Spotify, till exempel, eller diverse andra företag som vi inte behöver benämnda. De får uppmärksamhet, de får investeingskapital, de får exportpriser och så vidare. Men skaparna, de som genererar precis allt innehåll som företagen affärer bygger på, de är fortfarande ansedda som marginella flummisar?

A: Jag skulle nog säga att det handlar om långsiktighet och kortsiktighet, inte business. Business behöver inte vara dåligt om det är långsiktigt. Förr i tiden byggde skivbolagen karriärer, artister som de följde och hjälpte hela deras live. Så fungerar det ju inte längre. Nu blir folk imponerade av riskkapital och att man får kortsiktiga affärerna att fungera. Och anledningen till att katalogtjänster kan göra succé är för att de står på axlarna av alla som under många decennier byggt upp dessa kataloger. Därför tänker inte jag hylla de som når kortsiktig framgång mer vår hjälp. För femtio år sen var det ett par företag, de senaste tio åren är det Spotify och Google och så vidare. Om tio år är det något annat. Det är på många sätt ointressant att lyfta fram dessa känner jag. De tar slut på resurser i stället för att bygga upp nästa generation musikskapare. 

M: Det kommer hela tiden nya spelare som kan lösa nästa kvartals budget eller ge fin avkastning för investerarna de närmaste åren. Men de devalverar värdet på en faktiskt insats. Man säger att ”men det är ju bara en enda låt” och så struntar man i allt som förekommit, att lära sig ett värv eller hitta ett sound eller specifikt uttryck. Som Jackson Pollock svarade när han fick en fråga om hur lång tid det tagit honom att måla sina färgstänktavlor: ”hela livet” – det är så väldigt svårt att sätta pris på konstnärliga uttryck och om de ska generera kapital omgående missar man liksom hela poängen. Det känns som att vi som organisation kan hjälpa till med att få fram det ytterligare gånger?

A: Ja men man ska inte vara så naiv att man tror att det räcker med att säga det en gång så har det gått in. Vi har fört en kamp sen 1926 med samma mål: att värna de som skapar. Det borde ligga i allas intresse.

M: Men skit I ordet business då, har Sverige blivit mer kortsiktiga?

A: Ja det tror jag. Förut hade man en livstids anställning och fick en guldklocka men så är det sannerligen inte längre. Men det är ju inte bara här och det är inte bara dåligt. Sen finns det ju motkrafter också, vi kanske har slagit taket? Det finns ju älgfilmer nu som är tre timmar långa och inte handlar om något annat än älgar som går och betar i skogen. Och en sak är också viktig att tänka på och det är att vara långsiktig innebär inte att vara långsam. Vi kan vara tuffa hårda och snabba – men samtidigt långsiktiga. 

M: Vad är din åsikt om Brexit? Vi har många svenska artister som tittar väldigt mycket på det landet och är stora där och så vidare. Och tvärtom.

A: Ja om det bara hade varit upphovspersoner som röstade om Brexit hade det varit 99% emot. Men det finns en problematik, så klart. Det vi gör i ECSA är att vara tydliga med att vi är en Europeisk organisation, inte en EU-organisation. Vi har berett britterna med en extra observatörplats som gör att de kommer att kunna vara med på ett bra sätt även i framtiden. Vi måste helt enkelt underlätta för både våra medlemmar och britter att fortsätta kunna turnera, spela in och verka i respektive länder. 

M: Vad som händer med EU kommer alla dessa saker fortsätta vara viktiga?

A: Det får aldrig bli så att man inte har råd att utföra sitt yrke på grund av regelverk och så hos tullar och flygbolag, till exempel. Det är ingen bra grej för någon. 

M: Som Skapkanslist får vi ofta förklara att det finns ett par andra kanslier som stöttar oss, och dig, i alla frågor som har med respektive organisationer att göra. Och att dessa är jäkligt duktiga. För att liksom påminna om att dessa roller inte stjäl tid från Skap utan snarare ger oss tid att fokusera på det som är viktigt för våra medlemmar nationellt. Vad säger du om detta? Att det är tunga organisationer som omger dig när du jobbar internationellt?

A: Först och främst vill jag säga att det som hjälper mest är att alla de här uppdragen har samma mål, det är egentligen ett enda uppdrag och handlar om att bygga oss som kollektiv så starka som möjligt. Och jag ser mig som ett förtroendevalt verktyg som med hjälp av kanslier och tjänstemän kan få allting att hända. Jag är en stark anhängare av demokrati, och inte en ensamvarg som ska köra mitt race. Det är bara i förhandlingar som jag kan verka hård och vass, men det handlar om att göra saker efter vårt uppdrag, att se till att få saker att hända. Jag tror på detta enda uppdrag och ser till att det får ta den tid som behövs. Där har man ju en fördel av att vara van med att sitta inlåst i en studio i tjugo timmar för att bli färdig med ett verk, man jobbar på tills det är så bra det behöver vara helt enkelt. Samma sak gäller dessa förtroendeuppdrag. Jag jobbar hårt men det är det värt.

M: Man kan väl dessutom egentligen säga att du arbetar med din hobby? Då blir det lite lättare.

A: Man kan säga att jag brinner för detta, och de flesta som har med mig att göra vet det. Och jag kanske inte alltid är bäst men jag försöker vara det och om jag inte gjorde det skulle jag inte ha förtroendet att utföra de här uppdragen. Det måste vara så för att de granskas hårt hela tiden, vore jag inte aktiv som ledare och gjorde mitt jobb skulle jag aldrig ha blivit omvald flera gånger, så det blir som ett betyg för att det jag har att komma med fortfarande är relevant. Den demokratiska maskinen fungerar trots allt.

M: När jag började på Skap för något år sen såg jag framför mig en bild av att Skap var i mitten och sen var det ringar ut i världen där våra nordiska samarbetspartners är en ring ut, ECSA två och IMC tre och så vidare. Men nu när jag lärt mig systemen känns det snarare som en tratt nu tycker jag. Att det går att pressa saker, idéer och frågor mer effektivt genom systemet om det är så att vi har tyngden längre ner. Att vi har större kontaktyta nu vilket i sin tur gör att trycket blir högre längre ner i systemet. Direktivet är väl det färskaste exemplet men det finns ju flera saker som det om ersättningsnivåer för digitala tjänster och allt möjligt. 

A: För mig handlar det om att jag har tagit på mig ett ansvar. Och mitt ansvar ligger först och främst hos Skap. Och åd vill jag vara så användbar som möigt. Och jag har alltid tror på att köra fullt ut och sen sluta, is stället för att bara förvalta. Sen vill jag sätta mig i studion igen och fortsätta göra musik.

M: Det finns inget självändamål att vara expansiv?

A: Absolut inte. 

M: Vi är ju tacksamma för alla inspel som kommer oss tillgodo, som samtalen med systerorganisationer kring hur de sköter sina kanslier, eller admisntration, eller kommunikationsutmaningar etcetera. Verksamhetsplaner, arbetssätt. Det är research för Skaps förmån att vara verksam internationellt, vi tillgodogör oss allt och raffinerar det.

A: Verkligen, och sen kan jag ju påminna om att det är beytdkugt lättare att ta hand om de har uppdragen nu förtiden än det var bara i början av mitt ordförandeskap i ECSA då vi hela tiden var tvungna att träffas för att kunna avhandla allt som vi nu kan ta via Zoom eller någon annan digital tjänst. Procentuellt sätt är de fysiska mötena betydligt färre än de via länk nu för tiden, något som både  jag och miljön är väldigt tacksamma för. 

M: Men det är sällan bra fototillfälle med dig sittandes vid en skärm … man vill ju gärna att folk som följer oss ska förstå hur många möten som genomförs varje månad för Skaps räkning.

A: Absolut, men ärligt talat, hur kul är det egentligen med ytterligare konferensrumsbilder med folk som sitter och har möte?