I dag skickade Skaps Film- och mediamusikgrupps medlemmar ut ett viktigt inlägg i den svalnande debatten om tvångsförläggeri för kompositörer verksamma inom film- och mediabranschen. Dela gärna med dina kollegor och alla andra som kan tänkas behöva läsa detta! Tvångsförläggeriet måste upphöra!
DEN SVENSKA FILMINDUSTRIN förtjänar beröm. Otaliga internationella nomineringar och utmärkelser talar sitt tydliga språk; svensk film håller hög kvalitet och har gjort så under lång tid. Ofta är det regissören som lovprisas mest, men bakom varje film finns många medskapare och möjliggörare.
Bland möjliggörarna hittar vi finansiärerna — Filminstitutet står för cirka en tredjedel av slantarna, medan skattefinansierade filmfonder, producenternas insatser, public service och distributörer står för ungefär 55 % av finansieringen.
Bland medskaparna finns vi — kompositörer av filmmusik. Filmmusiken lyfts ofta fram av svenska och internationella kritiker som en oumbärlig del av filmens helhet. Det glädjer oss. Samtidigt är vi akut medvetna om vår utsatthet; vi jobbar ofta ensamma och är helt beroende av löpande intäkter. Just detta gör oss till enkla måltavlor när kostnader ska kapas. Allt oftare tvingas vi sänka våra arvoden. Vad de sparade pengarna går till är tydligt: inte till att gynna filmerna i stort, utan till filmbolagens vinster.
Som kulturarbetare kan vi lätt förstå varför ambitiösa produktionsbolag behöver vända på varje krona och hitta kreativa sätt att balansera sina budgetar. Dessvärre har denna balansgång lett till en praxis som bara kan beskrivas som maffiametoder. Vi kallar det tvångsförläggeri.
DET SOM HÄNDER är att åtskilliga produktionsbolag på kritiserat amerikanskt manér kräver ”förlagsrättigheter” vid musikbeställning till filmer eller serier. Detta är resultatet av en ny slags mellanhänder — nya bolag som etablerats av så kallade music supervisors – ofta benämnda musikkonsulter på svenska. Dessa bedriver ingen riktig förlagsverksamhet, men erbjuder sig att agera förlag för att produktionsbolagen ska slippa tänka på ”de krångliga musikrättigheterna”. Mellanhandsbolaget tvingar sedan musikskaparna att förlägga sin musik hos dem. Kompositörerna utsätts alltså för en slags maffiametod – ”antingen låter du oss ta hand om dina rättigheter, eller så får du inte uppdraget” – alldeles oavsett vad filmens kreatörer själva anser.
VI MENAR ATT detta är en ovärdig praxis för en till stora delar skattefinansierad musik- och filmbransch i en demokratisk kultur. Som musikskapare är rättigheterna till vår musik vår mest värdefulla tillgång, vid sidan av vår skapandeförmåga. Precis som i övriga musikbranschen bör det förstås vara upphovspersonen som väljer vilket förlag hen vill upplåta rättigheter till.
Det ligger inte bara i upphovspersonernas intresse; det borgar för kvalitet och långsiktigt värde för hela filmindustrin. Seriösa förlag förbinder sig att stå på upphovspersonernas sida i förhandlingar, licensförsäljningar och rapportering. På så sätt får professionella, administrativa aktörer möjlighet att göra vinst på att förlägga kompositörernas upphovsrätt, och vi kan istället koncentrera oss på musikskapandet.
ATT PRODUKTIONSBOLAGEN anlitar dessa mellanhänder att förvalta förlagsrättigheter beror knappast på illvilja, utan på okunskap; ”någon” har förklarat att musikrättigheter är så pass krångliga att det behövs en strömlinjeformad partner för att inte bränna sin musikbudget.
Vi musikskapare vet värdet av rättigheterna till vår musik, och vill inte nödvändigtvis lämna över dem till ett filmbolag eller en snabbfotad startup. Vi ska alltid själva ha rätt att välja vem som ska förlägga våra verk – i de fall vi ”säljer” delar av rättigheter är det vårt val, och ska aldrig vara ett tvång för att få uppdraget.
I grund och botten handlar det om en sund inställning till upphovsrätten. Att regelmässigt roffa åt sig rättigheter och tillhörande ersättningar undergräver filmbranschens trovärdighet i rättighetsfrågor, och gör det svårare att påverka makthavare och samarbeta med andra upphovsrättsgrupper. Det blir även svårare att motivera allmänheten att sluta kränka upphovsrätten om filmbolagen själva rävspelar med avtalen.
SÅ HUR SER LÖSNINGEN UT?
Svenska filmproducenter behöver snarast en ny branschpraxis som stipulerar att Filminstitutet, public service och skattefinansierade filmfonder kräver av filmbolagen att anlitade musikskapare alltid själva ska få välja förlag och avtalstyp. Då skapas förutsättningar för tillväxt inom det för filmindustrin så viktiga musikområdet, och vi kompositörer ges möjlighet att skapa en långsiktig affärsmodell för vårt skapande. Till skillnad från många budgetposter i en filmbudget är musiken en integrerad del av konstverket, något som alla regissörer, manusförfattare, skådespelare, fotografer, klippare och musikläggare (och filmkonsumenter) håller med om. Nu är det dags för cheferna på Filminstitut och public service – och, inte minst, produktionsbolagens ägare – att förstå det.
Vi kräver därför denna praxis på plats så fort som möjligt och framför allt: att de bolag som vill ha skattefinansierade bidrag tvingas följa den.
VÅRA KRAV är ett måste för att Sverige ska ha ett rättvist skapande av högkvalitativ filmmusik:
1. Musikskapare ska aldrig tvingas in i ett förlagsavtal som de inte själva valt.
2. I de fall musikbeställare driver förlagsverksamhet ska den följa branschorganisationen Musikförläggarnas stadgar och uppförandekod/code of conduct. Ett missbruk av förlagsprincipen bryter inte bara mot Musikförläggarnas uppförandekod utan även konkurrenslagen. Företag får med andra ord inte missbruka sin dominerande ställning.
3. Transparens för skattebetalarna, vars skattepengar inte ska subventionera ljusskygga verksamheter som undergräver upphovsrätten och musikskapares villkor.
Undertecknat,
Peter Adolfsson, Patrik Andrén, Matti Bye, Åsa Carlson, Jon Ekstrand, Fredrik Emilson, Karl Frid, Pär Frid, Ragnar Grippe, Sofia Hallgren, Anders Herrlin, Lisa Holmqvist, Leif Jordansson, Alfons Karabuda, Rebekka Karijord, Thomas Lindahl, Jennie Löfgren, Alexandra Nilsson, Anders Niska, Katharina Nuttall, Anders Nygårds, Örjan Strandberg, Magnus Strömberg, Per Störby Jutbring, Johan Söderqvist, Klas Wahl, Anders Wall och Jean-Paul Wall