”Free speech (ph): ’A constitutionally protected right in the US that is primarily invoked by tech bros and internet trolls when they are asked to stop being assholes. Syn: hate speech.’”(1)

Orlando, Florida, juni 2019: en stor grupp kraftiga män i varierande ålder iförda solglasögon och svarta tröjor med ”free speech”-tryck rör sig bredbent hotfullt utanför Trumps första officiella 2020-valkampanjmöte. Deras taktik är enkel: bara genom att existera håller de anti-Trump-protester på ordentligt avstånd och precis som NMR i Almedalen eller Jobbik i närheten av synagogor i Ungern tystar de åtminstone delvis sina hatobjekt med sin blotta närvaro. De utnyttjar sin lagstadgade yttrandefrihet – men hur väl fungerar den liberala demokratin när en åsiktssida använder sig av hot om våld för att tysta ofta fredliga motståndare?

Detta har alltid varit ett yttrandefrihetens moment 22: polisen behöver skydda även aggressiva antidemokraters rätt att framföra sitt budskap, även när detta går ut på att avveckla just de lagar som ger dem skyddet. Och media amplifierar deras budskap, rapporterar ständigt och gärna om både våldet och polisskyddet, samt skadeglatt om de små sittande manstågen efter polisens ingripanden. Samtidigt slåss nazisterna för att de anser sig ha moralisk rätt att ta bort exakt de lagar som skyddar dem från motdemonstranter och en stat vars lagstadgade våldskapital de måste underkasta sig. 

Ofta bortglömt är att när styrkeförhållandet mellan åsiktsläger tydliggörs fungerar det demokratiska samhället som bäst, det har alltid varit medias viktiga roll att bidra med denna balans; det som myntat själva begreppet Tredje Statsmakten. 2019 lever dock sällan medierna upp till detta epitet – i sociala mediers tidsålder gynnar det dem nämligen att överdriva hot och polarisera åsikter. Till exempel finns det ”bara” ett par hundra aktiva inom den våldsbejakande nynazistiska organisationen NMR och högst ett par tusen sympatisörer i Sverige, men tack vare den klickdrivna mediala verkligheten omskrivs organisationen i dagstidningarna lika ofta som mindre riksdagspartier. 

”Jag delar inte dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem” (2)

Det har blivit en sliten mening, förmodligen för att det är en princip även de värsta av meningsmotståndare tycks hålla hårt på. Men de senaste åren verkar yttrandefriheten ha hamnat under attack, rentav blivit kapad. För alla är nog överens om en annan kliché: att med frihet kommer ansvar. Och framöver krävs ett betydligt större samtal kring det ansvar som behöver balansera yttrandefriheten för en sund samhällsdebatt. Detta ansvar har många multinationella mediaföretag satt i system att undvika – och de har blivit giganter på köpet. Men om man likt Facebook och Google har skapat historiens mest potenta mediaplattformar under skydd av framför allt USAs Första författningstillägg – en grundlag som i princip gett dem publicistisk ansvarsfrihet – har man då demokratiskt nyttjat eller cyniskt utnyttjat sin frihet?

Samtliga parter åberopar förstås nyttjande när de ifrågasätts: alla politiker, pirater, Silicon Valley, radikala nationalister och specialintressen som vill ha uppmärksamhet för sina frågor eller i värre fall starta drev mot sina motståndare. Upphovspersonerna nyttjar förstås även de friheten: både i sina konstnärliga uttryck och i rätten att själva välja var och hur deras verk ska distribueras till världen. Men i många fall har just deras – våra medlemmars – frihet högljutt ifrågasatts. Anledningen stavas förstås pengar: techgiganterna vill inte dela med sig av sina skattkistor alldeles oavsett vem som skapat lejonparten av dem (ledtråd: det är vare sig uppfinnare, kodare eller ekonomer) … och svenska politiker vill till varje pris stå på den förmodade tillväxtgenerationens sida. Exakt vad denna vill ha formuleras av, just det, teknikbolag med kängan på halsen på både media, influencers och kulturskapare utan distributionsalternativ. Politiker har tvingats köpa de stora Silicon Valley-bolagens narrativ, trots att detta inneburit att de behövt se mellan fingrarna när upphovspersoners frihet kränkts. Detta är den största anledningen till att upphovsrättsorganisationer behövs. 

Vi på Skap kommer fortsätta att ge upphovspersonerna en stark röst genom att organisera oss, förse allmänhet och medier med fler vinklar än de av Google föreskrivna och upplysa politiker om deras ansvar för att säkra hela yttrandefriheten. Vi tänker samtidigt påpeka att den ansvarsfulle inte hetsar och kränker; att det inte är enskilda individer och nischaktörer som definierar var gränserna för detta går, utan vårt gemensamma demokratiska projekt. Gränserna ska tåla att testas men inte systematiskt överträdas i yttrandefrihetens namn. 

Friheten är vi alla överens om. Nu måste ansvaret utkrävas och respekten återupprättas – som vanligt kommer kulturen vara helt central för att spegla samtiden och staka ut vägen framåt. 

Vi har motståndare som tillsammans sitter bekvämt på berg av pengar och makt med så starkt inflytande över medierna att de gjort svenska politiker livrädda för den ”nya” demokratiska verkligheten. Många har i denna rädsla valt sin karriärs och sitt partis bästa framför folkets. Och från dessa berg av pengar och makt hörs sällan de skalv som till slut delar jordskorpan itu. Men det fina med demokrati är att den både ger och tar makt. Och vi vet att det finns många politiker, väljare, kulturskapare och entreprenörer som inser att frihet inte betyder ett skit utan ansvar.

/ Skaps kansli, Stockholm 4 juli 2019