När Sony/ATV tog över EMI skapade det möjligheten till enorm makt över upphovsrättsorganisationer världen över. Helienne Lindvall, musikskapare och styrelseledamot i BASCA, förklarar bakgrunden – och ifrågasätter EUs slappa granskning av affären.
När EU nyligen granskade Sony/ATVs övertagande av EMI för att se om det skulle utgöra ett hot mot konkurrenskapaciteten bland förläggare, skrev jag: ”Kreatörer ska kunna förvänta sig att deras förläggare känner till alla deras verk och exploaterar dem till fullo. De ska också kunna förvänta sig att förläggaren arbetar nära och personligt med dem för att bygga deras karriärer. Våra erfarenheter som låtskrivare visar på motsatsen när våra verk övertagits av storbolag som Sony.”
Sony brydde sig inte om att presentera några motargument till EU-kommissionen. När europeiska musikskaparorganisationer påpekade att bolaget kommer att kunna utöva en enorm makt över upphovsrättsorganisationer världen över, svarade de: ”Den makten har vi ju redan, så ingenting kommer att förändras.”
Förvisso har de delvis rätt, vilket inte gör problemet mindre angeläget. I princip har Sony tagit över hela EMI Publishing stegvis sedan 2011. Hade de försökt göra det helt och hållet från början hade EU säkert krävt att de avyttrat delar av bolaget. Samma år köpte nämligen Universal Music Group skivbolagssidan av EMI, och EU-kommissionen krävde då att UMG avyttrade nästan två tredjedelar av EMIs dotterbolag till Warner Music, BMG, [PIAS] och Sony.
Av någon anledning ansåg inte EU att Sonys övertagande av EMI var ett lika stort hot mot hälsosam konkurrens. Detta trots att independents-organisationen Impala publicerat en analys som påvisade att Sony nu kommer att kontrollera i snitt 73 % av Storbritanniens topplistor, 68 % av Sveriges topplistor och hela 82 % av Spaniens topplistor. Så hur påverkar detta kreatörer, andra musikföretag och musikälskare?
Mer konkurrens = innovation = mer variation
1960- och 70-talen var de mellanstora musikföretagens tid. Bara i USA konkurrerade Dunhill, ABC, MCA, Decca, A&M, Phonogram, Stax, Motown, Atlantic, Sire, Reprise, Elektra, RCA, United Artists, Blue Note, Capricorn, Chrysalis, Island, CBS, Arista och Capitol EMI om både lyssnare och artister. Var och en skapade sin egen profil och hjälpte artister utveckla karriärer som i många fall sträckte sig över decennier.
Det var under 80-talet som marknadskoncentrationen började, och när vi gick in i 90-talet dominerade sex storbolag: Sony (som slogs ihop med CBS och köpte Columbia), BMG (som köpt RCA), Warner, PolyGram (en sammanslagning av Polydor och Phonogram), EMI och MCA. På independent-sidan dominerade A&M, Island och Def Jam.
Mot slutet av 90-talet bildades Universal Music AB, en sammanslagning av bland annat Polygram och MCA, och sedan dess har koncentrationen bara accelererat. Alla de skivbolag som dominerade under 60- och 70-talen ägs nu av endast tre storbolag: Sony, Warner och Universal. Deras dominans stärks av att de äger distributörer som distribuerar många av de mindre skivbolagen. De två största bolagen har aktieägare som vill se avkastning på investerade pengar så fort som möjligt. Detta leder lätt till kortsiktighet och mindre risktagning.
Vertikal integrering = sämre kreatörsrättigheter
Tar man bara hänsyn till skivbolagsidan så kan en sådan koncentration anses dålig, men inte katastrofal. Men skivbolagen äger bara inspelningarna av musiken. Själva kompositionerna ägs av musikförlagen, och det är när man beaktar den aspekten som Impalas siffror inte ser lika otroliga ut. De tre storbolagen äger nämligen också de tre största musikförlagen. Detta betyder att de sitter i styrelsen på alla stora rättighetsorganisationer.
I den digitala världen drar skivbolaget in mellan fem och femton gånger mer än låtskrivaren/förlaget per stream. Skivbolag har många gånger argumenterat emot rättighetsorganisationer när de vänt sig till rättsväsendet för att försöka öka låtskrivares andel av ”royalty-kakan”. Om låtskrivare får mer så antas det att skivbolagens andel krymper, inte att kakan växer. Skivkontrakt ger normalt skivbolagen runt 80% av intäkterna, medan 20% går till artisten (skivkontrakt som skrevs på under 1970-talet kan ge artisten så lite som 5%). Förlagskontrakt ger en rakt motsatt fördelning: 80% till låtskrivaren och 20% till förlaget. De flesta artister ser aldrig några pengar från skivförsäljning eller streaming efter de fått sina förskott, eftersom skivbolaget kräver ”recoup” av sina kostnader, vilket dras av artistens 20%.
Med tanke på detta är det kanske inte en alltför konspiratorisk tanke att de stora skivbolagen skulle sätta tryck på sina förlag att acceptera en mindre del av kakan?
Marknadskoncentration riskerar skapa en kreatörernas underklass
Låtskrivare tjänar till största delen sitt levebröd genom små mikrobetalningar som samlas in och betalas ut av STIM och dess motsvarigheter utomlands. Dessa organisationer är i de flesta länder ideella och, till skillnad från musikförlag, accepterar och representerar de alla låtskrivare – framgångsrika som strävande, nya som luttrade, unga som gamla. Många digitala musiktjänster betalar en bråkdel av ett öre per spelning. Hundratusentals spelningar på Youtube genererar, om man har tur, tillräckligt för en fika på Starbucks. Dessa småbetalningar leder till högre administrationskostnader. Många medlemmar kostar mer i administration än vad de drar in, men tack vare att dessa organisationer handlar kollektivt så betalar låtskrivare som Paul McCartney administrationskostnaderna för sina mindre framgångsrika musikskaparkollegor.
Bakom kulisserna på storförlagen diskuteras möjligheten att dra sig ur vissa lokala rättighetsorganisationer helt och hållet. Detta skulle underminera organisationernas förhandlingskraft och kunna leda till att två låtskrivare som skrivit en låt tillsammans skulle få helt olika betalt när musiken används. Eftersom digitala musiktjänster som Spotify inte kan existera utan Sonys repertoar kan Sony också kräva att deras artister inkluderas i spellistor.
”The only thing majors fear more than piracy is accuracy” (Chris Castle, musikadvokat)
Att reda ut vem som har skrivit vad, vilket förlag de tillhör och hur mycket de ska få betalt är inte enkelt. När digitala musiktjänster inte vet vem de ska betala brukar de istället betala förlagen utifrån marknadsandel, och låta förlagen själva reda ut hur mycket varje låtskrivare ska få. Detta är till fördel för storbolagen och kan i längden leda till ännu större klyftor mellan dem och småbolagen. Var finns då incitament för storbolagen att se till att alla har den information de behöver? Det är sant att Universal, världens största skivbolag och näst största förlag, kan utöva liknande påtryckningar. Men varför ska vi nöja oss med denna ”winner-takes-all”-värld, dominerad av en sökmotor, en videokanal, två digitala musiktjänster och tre musikbolag?
Idag kan musikskapare släppa sina alster på nätet utan att ha skiv- eller förlagskontrakt. Det finns potential för en mer jämställd, transparent och varierad musikframtid, men det kräver skarpsynta konkurrensmyndigheter. I detta fall missade EU målet helt och hållet.
Text: Helienne Lindvall, musikskapare, kolumnist i The Guardian och styrelseledamot i BASCA (British Academy of Songwriters, Composers, and Authors)