Hon har stått på den svenska hiphop-scenen i halva sitt liv. Är det för länge? Frida Scar pratar om instagram-perfektion, att skapa sin egen scen – och ibland tvinga fram kreativiteten.

Du var en del av Femtastic, ett nätverk och kollektiv för kvinnor inom musik och kultur. Berätta lite om det.
– Femtastic grundades 2010-2011 någon gång av bland andra Vanessa Marko och Cleo, men det var många involverade. Det här initiativet var en stor anledning till att vi idag har så många kvinnliga rappare; Femtastic stöttade och skapade en scen åt varandra, plötsligt fanns det folk bakom en. Vi skapade scenen, vi bestämde vad som var kvalitet. Annars var det alltid så att någon inflytelserik musikjournalist eller branschperson måste gilla och hylla en för att det skulle vara möjligt att ta plats, men vi lyckades ändra på det.

Femtastic finns inte kvar idag. Hur ser du på den svenska musikbranschen nu när det gäller jämställdhet och möjligheter att ta sig fram som musikskapare?
– Mycket blev bättre tack vare Femtastic. Men nu behövs någonting liknande igen, framför allt inom hiphopen. Jag upplever att det har skett en backlash i branschen, den har backat några steg. Däremot finns det idag andra forum där kvinnor samlas kring exempelvis producentskapet, det finns kurser, forum och så vidare som fokuserar på kvinnliga producenter och artister. Så det finns fortfarande många kvinnliga crews idag… men det behövs ju alltid fler. 

Har du själv stött på några orättvisor eller problem som kvinnlig musikskapare och rappare?
– Ja, absolut, särskilt när jag började rappa på 90-talet. Folk sa så mycket dumheter, att tjejer inte kunde rappa… och jag blev hårdare bedömd än många andra. Det kunde också hända att jag blev omotiverat hyllad, bara för att jag var tjej som rappade. Jag kände att det enda sättet att komma runt detta – den orättvisa kritiken och de omotiverade hyllningarna – var att ständigt höja mig, bli ännu bättre, ta allt till nästa nivå. Jag ville vara helt säker på att det jag gjorde var bra, oavsett vad andra sa. Nu bryr jag mig inte lika mycket längre. Jag har spelat så länge och blivit äldre, bättre på att ta plats.

Kan du leva på musiken?
– Inte för tillfället, men jag gjorde tills helt nyligen, under de 18 månader som det tog att färdigställa mitt album. Annars är det ju svårt, för spelningar drar inte in så jättemycket pengar, inte heller STIM och Spotify. Jag har gjort en hel del omkring-jobb, hållit workshops, varit konferencier, suttit som jury i olika tävlingar och så vidare. Nu har jag ett heltidsjobb som kulturproducent.

Hinner du med musiken ändå?
– Ja, jag har inte lagt musiken på hyllan. Men nu tackar jag bara ja till sådant jag verkligen vill göra. Och med själva musikskapandet har jag tagit en paus. Efter skivan kände jag mig färdig med skapandet. Det var så intensivt. Men nu börjar jag bli sugen igen! Jag var faktiskt uppe en stund inatt när jag inte kunde sova och skrev lite. Så det kommer.

Du har alltid jobbat flitigt med olika artister som gästar i låtar, ofta från andra genrer. Vad ger det dig?
Jag gillar det fenomenet inom hiphop, dancehall och reggae, att samarbeten är så vanliga. Man kan bli trött på sin egen röst, sitt eget skrivande och berättande. Då är det kul att få in en annan röst, någon som förmedlar budskapet på ett annat sätt. Och så är det ju ett sätt att få fler lyssnare, få spridning så att fler människor hittar ens musik!

Du lyssnade mycket på skatepunk under uppväxten, men hiphopen blev ditt uttryckssätt. Hur kommer det sig?
– Jag lyssnade mycket på hiphop också, allt som min storebror lyssnade på. Det här var på 90-talet och jag upplevde att det inte fanns så många tjejer som gjorde “tuffare” musik. Det var svårare överlag att hitta musik, internet var ju ingen självklarhet då utan det var liksom min brors cd-samling som gällde. Jag gillade hårdare grejer, och det blev att jag lyssnade på en massa killar.

Har skatepunken färgat ditt sound?
– Nej! Eller, energimässigt kanske, på scen? Jag gillar artister med mycket energi. Gwen Stefani till exempel, jag tyckte hon var så cool. Och Skin från Skunk Anansie! Nu är alla så himla instagram-perfekta, musikbranschen är extremt utseendefixerad. 90-talet var “smutsigare”, råare, du behövde inte vara perfekt. Jag hoppas på en ny tid, med nya artister som vågar gå emot den här perfektionen. Men det är svårt. Jag är 35 nu, och jag tänker ibland att jag “borde” sluta… Det är svårt att vara “gammal” i den här genren. Hiphop är i så hög grad ett ungdomens uttryck. “Har jag rätt att fortsätta, eller är jag patetisk?”. Jag tänker mycket på det, samtidigt som jag inte vill falla för trycket. Jag tycker ju själv att det är så gött att se kvinnor slå igenom efter de fyllt 30. 

Var hämtar du inspiration till ditt musikskapande och din scen-act?
– Mycket från dem i min närhet. Aurelia Dey, en tjej från Göteborg, hon är fantastisk på scen. Cleo, Stina Velocette. Gnucci har inspirerat mig mycket också!

När det står helt still och du kört fast i skapandet – vad gör du då?
– Ofta går det faktiskt att tvinga fram kreativiteten, till exempel genom att sätta en deadline. Sätt dig bara och skriv några rader! “Inom en timme ska jag ha skrivit en halv vers”. Strunta i hur det blir. Det är så lätt att fastna i tankar om att det inte är tillräckligt bra. Skit i det! Kör på istället och skriv klart! Du kan korrigera sedan. Se det som en fabrik eller verkstad. 
Jag tycker att man ska undvika att lyssna på annan, liknande musik och tro att den ska fungera som inspiration. Tvärtom blir det då ofta så att man börjar jämföra sig och blir för självkritisk, och det dödar kreativiteten. Lyssna på någon helt annan musik istället, eller läs en bok, se en film, vad som helst.

Andra tips till musikskapare som vill ta sig fram?
– Hitta folk att jobba med! Jag tror mycket på att gå ihop med andra, sådana som gillar det du gör, som hejar på. I början kan det vara svårt att få spelningar. Hör av dig till några ställen och fråga om du får ha en klubb. Det handlar om att skapa utrymmet som inte finns. Och fastna inte i tanken att det du gör inte är tillräckligt bra. Klart det inte är skitbra från början. GÖR bara, tänk inte. 

Korta fakta

• Bor: I Gävle
• Jobbar: Som kulturproducent
• Lyssnade senast på: Make me Blu med Ji Nilsson/WoodzSTHLM och PUSS med JOY