Från deep house och livespelningar på lilla Kino till samarbeten med Freddie Wadling och Anna von Hausswolff. Amanda ”Slowgold” Werne följde sin inre kompass, och hittade en egen ljudvärld. 

Foto: Ellina Henriksson

Förra sommaren hoppade du in i Way Out West-programmet med bara några timmars varsel och gjorde en grym spelning. Var det nervöst?
– Det var spännande! Min trummis kunde inte vara med, men jag och min basist gjorde ett duo-gig och det var uppfriskande. Nervositeten finns där oavsett storlek på scen eller publikantal, men det var klart pirrigt när vi som duo gick upp på den handbollsplanen till scen. 

Hur går transformationen från Amanda till scen-person till – eller är det en och samma?
– Det är ganska mycket samma Amanda, fast väldigt mycket mer fokuserad. Jag tycker om att vara mig själv på scen tillsammans med mina vänner som jag spelar med, att vara på tå ibland och ibland bara hänga med i vad som händer i samspelet. Det handlar mycket om fokus som ibland stärks och ibland bryts av, och att låta det få vara så. 

Du jobbade med Freddie Wadling på hans sista skiva. Hade du någon relation till hans musik sedan innan?
– Det var jättekul att samarbeta med Freddie och Sebastian Öberg som producerade albumet. Jag har vuxit upp med bland annat Cortex och varit medveten om Freddie sedan jag var liten. Att spela live med Freddie, Sebastian, Björn Almgren och Erik och Johannes, min trummis och basist, var ju en lycka.

Vad tillförde du till hans album?
– Jag är bra på att skugga och tillför en klang som passar bra ihop med hans kära röst.

Hur växte din egen stil fram; varför blev det just det här mjukmörka, drömska soundet?
– Jag har gått efter min egen kompass. Vilken ljudvärld längtar jag efter att vara i? Det kan vara att man är inspirerad av ett sound, men att inte försöka återskapa det, utan leta efter det med sina egna verktyg. Det tror jag gör att man hittar en egen ljudvärld och ett eget uttryck, som man kan lära sig att hitta tillbaka till. Att använda sig av det man har och försöka göra det så enkelt för sig som möjligt. 

Finns det andra stilar som du också känner dig hemma i?
– Jag har DJ:at deep house på hobby-nivå och är uppvuxen med en extrapappa som DJ:at mycket hemma, så dunkadunka är nåt jag uppskattar – den meditativa sidan av det och att dansa. Min egen stil är ju blandad, drömrock brukar jag säga, men i den finns inspiration från många olika typer av musik. Det handlar i grund och botten bara om vilka känslor jag får av musik, och känslorna inspirerar. Du delade ett tag studio med Anna von Hausswolff, som också hon har ett eget, unikt sound. Hittade ni inspiration hos varandra? – Vi delade studio i Music A Matic där jag spelat in de tre senaste albumen. Jag har flyttat tillbaka till min lilla verkstad som jag suttit i förut, eftersom jag tycker bäst om att sitta själv. Anna och jag spelar ihop när vi har tid; vi har ett band som heter Starnet som spelat live två gånger. Vi får se vad som händer i framtiden med det projektet. Det är otroligt inspirerande att spela med Anna, så jag längtar efter nästa gång! 

Vilka är dina inspiratörer och husgudar?
– Vissa finns kvar och andra nyare husgudar varierar i perioder, men jag har lyssnat mycket på Mazzy Star, Neil Young, Tom Waits, Nick Drake, Bonnie ’Prince’ Billy, Sisters of Mercy, The Cure, Pixies och så vidare… jag tycker om mycket mörk musik, alltså att ett lugn och en meditativ känsla infinner sig. En känsla av sorg och kärlek, kanske snarare än ilska. 

Var sitter du och jobbar; finns det en särskild plats där du helst skapar musik?
– Jag har skrivit mycket hemma, men också ute på landet eller i min lilla verkstad. På platser där jag får vara ifred funkar det bäst, men små melodier och sådant kan komma till mig i vilken situation som helst. Då brukar jag spela in på min telefon.

Vad gör du när du kör fast?
– Jag låter det bara vara så, och litar på att allt finns kvar. Det finns en aldrig sinande inspirationskälla i dig. Kom ihåg att du faktiskt får vila, men också att våga sätta dig ner och skriva när det känns som att du behöver. Jag övar ständigt på att känna skillnaden mellan när jag behöver vila och när jag behöver skriva. Det kan vara svårt, men det går att bli bättre på att lära känna sig själv och sina olika sidor… Vissa dagar när jag skriver kan det så klart kännas pressat och dåligt, men det är ju en väg framåt det med. Att tillåta sig själv ha perioder när man känner sig helt väck – det är viktigt, tror jag.

Har du några tips till nya musikskapare, som vill ta sig fram i branschen?
– Lita på din magkänsla och spela så mycket live som möjligt! Ta alla chanser, jobba med så många som möjligt, lita på din musikalitet. Det finaste med att hålla på med musik är ju alla roliga människor du träffar på vägen. Om det finns något ställe som du tycker behöver ett husband: dra ihop ett gäng och spela live varje vecka! Jag spelade i husbandet Hagatrion på ett mindre ställe, Kino i Göteborg. Då fick många upp ögonen för mig och oss eftersom vi spelade så ofta, och jag fick öva på att spela live. Våga chansa – du har ingenting att förlora på det. 

Text: Hannah Kirsebom