Tusen grejer i luften – då mår hyllade trumpetaren, låtskrivaren och producenten Goran Kajfeš som bäst. Men det finns också speciella ögonblick som varit avgörande för honom.
”Allt blev så jävla tydligt just den dagen”, säger han om ett musikaliskt möte för 20 år sedan.
Vilket ögonblick har varit mest avgörande för dig?
”Redan när jag började spela i 10-årsåldern kände jag omgående att musiken var något för mig. Men det var ändå inga avgörande ögonblick. Det kom snarare när jag efter några år kom till en punkt då jag måste välja mellan klassiskt eller jazz. Allt stod och vägde. Jag var väl runt … 17–18 år, och jag valde jazzen eftersom den passade mitt lynne bättre. Och när jag väl tagit beslutet fick jag en känsla av att: nu öser vi på bara. Det var ett väldigt tydligt moment.”
Vadvardetsomvägdeöverför jazzen?
”Hela friheten med att få improvisera. När musiken formas i stunden, inte som i den skrivna musiken. Jag fick ut så mycket mer av min personlighet i jazzen, i stunden där allt händer.”
”Jag minns när jag var runt 12 år och spelade en blues tillsammans med farsan. Han är pianist och hade skrivit den till mig. Det var första gången som jag improviserade inför publik, det var stort att få göra det tillsammans med honom.”
Och du har inget speciellt ögonblick, när du improviserar och känner att musiken tar över och ”shit, det är nu det händer”!
”Jo, jag har ett tydligt minne när jag för en 20 år sedan spelade tillsammans med Lester Bowie på en Don Cherry-tribute. Jag stod bredvid honom och han peppade mig verkligen. I den stunden fick jag ett slags aha-upplevelse. Jag fattade att allt var egentligen mycket lättare än vad jag tidigare hade trott, allt ifrån att spela till att producera. Det är ju ofta man själv som sätter hindren. Det kanske inte är ett ögonblick, men det är i alla fall en av de största stunder som jag har upplevt.”
Det låter som du beskriver en nästan andlig upplevelse.
”Ja, när jag stod där och spelade bredvid honom så hittade jag till det som var mitt, och att det är så här man gör… Jag hade ju ändå hållit på och spelat ett bra tag när jag fick den här känslan. Det klickade till liksom, och jag kände att du är den du är och du måste utgå från dig själv när du skapar musik. Lägg inte så mycket energi på vad andra säger och som försöker påverka dig att göra andra saker. Allt blev så jävla tydligt just den dagen, spela som du känner så kommer det att gå bra… eller inte så bra, haha.”
Är det en stund som du försöker hitta tillbaka till eller är du bara tacksam för att du fått uppleva den?
”Jag är mest tacksam för att jag har fått uppleva den. För övrigt är jag väldigt sällan tillbakablickande. Det gäller allt som jag gör. Men det är klart att allt man upplever samlas i en bank, och när man samlat på sig en massa är det lättare att hitta tillbaka till de känslorna och uttrycka det man upplevt genom musiken. Och att spela och skriva musik blir bara lättare, ju friare man själv förhåller sig till den.”
Kan det bli som ett slags gift?
”Ja, åtminstone en form av själv-terapi. Om jag går hemma och inte spelar så klättrar jag snart på väggarna och blir inte särskilt rolig att umgås med. Jag mår bäst när jag får spela, så är det bara. Man får ur sig allt. Så visst … det är ett gift.”
”När man spelar ofta befinner man sig också i ett slags flöde och når högre höjder än när man spelar stötvis. Man blir beroende av att hålla i gång, just för att saker ska kunna hända. Bäst är egentligen när man är på gränsen till kaos. Det gäller allt, från att skriva, producera till att spela. 1000 grejer i luften funkar bäst för mig. Och slår det över är det ändå kört, men det vill man förstås undvika.”
Det låter som en intuitivprocess!
”Ja, det är oftast först efteråt som jag förstår vad jag har gjort och varför… jag vill helst minimera den inblandningen innan jag gör något.”
Du verkar hela tiden sträva efter förnyelse, är du rädd för att fastna och bli en upprepning av dig själv?
”Nej, vissa saker upprepas hela tiden, som en del av din identitet, även om det inte märks utåt. Man måste hitta en gyllene väg, att bara förnya sig för sakens skull leder ju ingenstans. Det finns alltid en tråd som du plockar med dig, oavsett vart du går. Så är det i alla fall för mig. Jag vill framåt, det är viktigast för mig. När jag gjorde min första soloskiva var det någon på skivbolaget som tyckte att jag skulle göra en likadan nästa gång. Men då var det tvärnit från min sida.”
Du rör dig ju också i en rad traditionella sammanhang, just nu har du spelat mycket med Weeping Willows, som du också har producerat?
”Jag är musikälskare – och bra musik är alltid bra musik, oavsett genre. Man påverkas också av all musik, och jag är alltid väldigt öppen för nya samarbeten och att inta nya roller. Jag vet att det alltid ger inspiration till något nytt.”
Hittar du inspiration från andra saker, utanför musiken?
”Jag tycker att jag får ut mycket från dans och konst. Jag har också blivit en samlare av syntar, modular-syntar. Det är så långt ifrån musiken som jag kan komma, man blir nästan ingenjör när man sysslar med sånt. Det håller i gång hjärnan.”
(Publicerad i Skapnytt 2/2016)