21 år gammal och en av låtskrivarna bakom förra årets mest spelade låtar. Förväntningarna är höga på Iman Conta Hultén som i höst släpper sitt album i eget namn.
”Det är mer som står på spel när jag skriver för mig själv”, säger hon.
Jan Gradvall, en av Sveriges mest inflytelserika musikskribenter, sammanfattade kärnfullt i DI Weekend i höstas sina förväntningar på Iman Conta Hultén: ”Iman har gått i Adolf Fredriks musikklasser och på Rytmus musikergymnasium. Hon släpper sin första ep 2016. Svensk musik har fått ytterligare en stjärna.”
RUBRIKEN LÖD ”Sensationellt bra”. Anledningen till de höga förväntningarna var att han just hört hennes singel High for you, som han jämförde med Zara Larssons Lush Life, en av det senaste årets största hits. Jämförelsen var självklar. Iman Conta Hultén är även en av låtskrivarna bakom Lush Life, som nu med råge passerat drygt 300 miljoner spelningar på Spotify.
”När min Zannah nyligen skrev på Facebook att den spelats 300 miljoner gånger var det
någon i kommentarerna som skrev att det gav en årslön på 21 miljoner. Men det finns inte en chans i världen att komma i närheten av sådana belopp, då har man inte aning om hur det funkar. Det går att leva på, men man får verkligen ligga i”, säger Iman Conta Hultén.
Hon gör några korta matematiska överslag där ersättningen faller i takt med antalet spelningar och jämför med bokförsäljningens fasta pris per sålt fysiskt exemplar.
Samtidigt inser hon att hon är privilegierad.
”Jag har ju i alla fall fått ett tidigt bevis på att man verkligen kan försörja sig på musiken. Det brukar ta betydligt längre tid för de flesta.”
VI TRÄFFAS I HENNES mammas studio – sångpedagogen och låtskrivaren och även Imans manager Zannah Hultén – på Kungsholmen. Iman ger intryck av att vara helt trygg i sig själv: utan fasad, mogen, välformulerad och reflekterande. Det är ändå relativt ovanligt när man möter någon som är 21 år och som redan har uppnått ett internationellt genombrott i musikbranschen. Tiden i rampljuset tycks inte heller hunnit bli besvärande för henne, mediesammanhang där samma frågor upprepas.
”Nej, jag tycker att det väldig kul bli intervjuad”, säger hon entusiastiskt.
Det är uppenbart att hon är på väg att kliva in mer i rollen som artisten Iman, och mindre som låtskrivaren Iman Conta Hultén. Arbetet med den nya skivan pågår för fullt.
”Just nu har jag allt fokus min egen musik och skriver inte så mycket för andra. I den mån jag skriver för andra ska det vara för någon som jag själv tycker är riktigt roligt att jobba tillsammans med.”
Vilken är skillnaden i låtskrivarprocessen när du skriver för dig själv?
”Det är mer som står på spel när jag skriver för mig själv, mer allvar på något sätt. Det är ju musik som jag som artist ska stå för, mina värderingar. När jag skriver en låt utan tanke på vem som ska framföra den, eller om jag skriver för till exempel en houseproducent, kan jag på ett annat sätt acceptera att jag är en del av en process som jag inte riktigt kan styra över. Det blir inte lika personligt.
Jag låser mig också lättare när jag skriver för mig själv och kan börja tvivla, när jag å andra när att hittat till just den där låten som jag älskar blir jag verkligen glad. För min egen del handlar det nog mycket om att jag måste lära mig att ha lite mer tålamod och ge låten en chans att växa fram.”
Hur metodiskt arbetar du?
”Låtskrivandet är inte ett schemalagt arbete för mig, som pågår 9–5 med avbrott för lunch. I går kom jag till exempel hem klockan ett på natten, men då började vi först klockan tre på eftermiddagen. Jag sitter i studion tills jag blir klar. Det går kanske att schemalägga låtskrivarprocessen, men jag tror att man dödar kreativiteten och energin om man hänger upp den på ett visst klockslag. Jag jobbar med musik varje dag. I går förberedde jag mig för en konsert och i dag ska jag bara arbeta i studion.”
Och hur kommer musiken till dig?
”Jag sitter ofta vid pianot, och är väldigt bekväm med att börja med ackord som man lägger en melodi på. Det känns mycket svårare att till exempel börja med ett monotont beat, som någon skickar över, för att jag ska skriva en topline. Jag är mer bekväm med ett melodiskt track när jag toplinar. Melodierna är väldigt viktiga för mig. Jag har alltid skrivit väldigt mycket, och när jag var liten ville jag bli författare. Anledningen till att jag ändå ofta låtit andra sköta textförfattandet väl i en session är att jag själv vill kunna sätta mig ned och ta lång tid på mig och djupdyka i texten. Men nu har jag blivit bättre på att jobba med text direkt i studion, utan att raderna låter banala och de samtidigt får en djupare mening.”
Textförfattandet är ju ofta en mer personlig process, det är lätt att man kör fast just för att man tycker att allt låter så banalt.
”Det där går i perioder. Ibland har man tömt sin hjärna på idéer, och då kan det vara enklare att jobba med melodier än text. Men nu befinner jag mig i en fas där jag går i många välbekanta gångar och hittar till melodier som jag måste jobba mig runt för att kunna ta mig vidare. Därför tycker jag att det är så mycket mycket enklare att jobba med text just nu, det är så mycket mer inspirerande.”
Du är ung och något som många låtskrivare brottas med är just att man fastnar i mönster av ackordföljder och övergångar, och det känns som man skriver varianter på samma sång under 40 år…
”Jo, men jag hoppas verkligen inte att jag kommer att skriva samma sång 40 år framåt, utan att rannsaka mig själv. Haha. Det är väl också därför som jag tycker att det är så roligt att jobba med andra. Man får nya influenser och blir inspirerad av saker som man aldrig skulle kommit på själv. Man berikar sin egen bank i huvudet. Jag spelar piano, men jag är inte tillräckligt bra för att inte känna mig begränsad. Därför brukar jag utmana mig själv genom att plocka isär låtar som jag själv gillar och försöker analysera hur de är uppbyggda, just för att testa mig själv och lära mig mer.
Det är ungefär som att träna på ett gym och man ser sina muskler växa i takt med man tränar allt mer. Låtskrivandet är inte annorlunda. Ju mer du tränar, desto mer utvecklas dina muskler för låtskrivande. När jag i dag kan se tillbaka på saker som jag gjorde för några år sedan är jag inte alltid så imponerad av min egen kreativitet som jag var då.”
Det du beskriver är också något som är typiskt för populärmusikens stora låtskrivare. De gick till jobbet varje dag, till fabriker som hette Tin Pan Alley, Brill Building eller Motown. De skrev heltenkelt väldigt mycketmusik.
”Ja, och det är också därför jag ser upp till Max Martin och Cheirongänget som kunde skriva så mycket musik till artister som Britney Spears och Back Street Boys och ändå lyckades sätta sitt signifikativa sound på musiken. De är så duktiga, även när musiken liknar allt annat så låter den helt egen. Det visar också att man inte alltid behöver uppfinna hjulet på nytt, du kan ju fortfarande göra en massa med gamla mönster.”
Som ung och framgångsrik låtskrivare är du också en del av den moderna musikindustrins förutsättningar och villkor. Vad är din bild av den bransch som du möter?
”Jo, men jag har också sett den inifrån under hela mitt liv eftersom min mamma alltid arbetat med musik och med artister. Jag måste nog också säga att jag tyvärr har en ganska cynisk bild. Folk kan verkligen behandla varandra på ett gränslöst sätt, utan att för den skull ifrågasättas. Jag har svårt att se att man skulle kunna agera på liknande sätt i andra branscher, där gränserna mellan vad som är okej eller inte har suddats ut. Men det är samtidigt en rätt spännande utmaning att försöka ta sig genom den här stora svärmen av galenskap. Här ryms allt: människor som råkar illa ut på grund av framgång, människor som utnyttjar andra, människor som står upp för varandra och så vidare. Det är en speciell bransch, utan tvekan.”
Ochduharjutrotsdenvetskapen gjort ett medvetetval.
”Ja, och hade jag inte jobbat så länge med både min mamma och de människor som nu finns runtomkring mig, så hade jag kanske inte kunnat hålla på med musik på samma sätt som jag gör nu. Jag hade till exempel inte klarat av att bli signad till ett skivbolag där alla andra bestämmer vilken typ av produkt som jag ska vara och där man tar min identitet ifrån mig. I det läge jag befinner mig i nu har jag stort utrymme för min kreativitet och bestämmer mycket själv.”
Hur bevakar du dina rättigheter, det händer ju även hel del på förlagssidan och du jobbar med många andra låtskrivare?
”Jag har ett eget förlag tillsammans med min Zannah. Det gör också att vi kan styra mycket själva, till exempel hur procent ska fördelas och vad vi ska satsa på. Jag är i praktiken min egen chef och har egentligen aldrig upplevt något annat, det är en stor frihet men också ett stort ansvar. När vi samarbetar med andra förlag och liknande, måste vi förstås i förväg reda ut vad som gäller för att undvika problem eller missförstånd. Min bild är att man aldrig kan vara riktigt säker på vad som gäller när det kommer till ens rättigheter.”
Lush Life är ett konkret exempel där flera låtskrivare och producenter varit inblandade. Hur resonerade ni i det fallet?
”På samma sätt, utifrån vårt eget förlag. Vi var tre låtskrivare från början som sedan blev fyra, och den version som spelas på radion är inte den vi gjorde från början. En producentduo kom in och gjorde en remix, som i slutändan blev originalet. Så all fördelning var väldigt tydlig. Först var vi fyra som delade lika på rättigheterna och sedan gav vi gemensamt av våra procent till producentduon.”
Vad har Lush Life betytt för dig, det är ju ofta den som man återkommer till när man nu beskriver dig som eftertraktad låtskrivare?
”Det är svårt att säga. Man hamnar så snabbt i en normalitet, en ny sorts vardag. Det var väldigt roligt när den släpptes eftersom det var första gången som jag skrev för någon annan. Och häromdagen fick vi veta att den spelats 300 miljoner gånger på Spotify. Zannah blev jätteglad. Men jag fick inte riktigt samma starka wow-känsla som hon, även om jag förstås tyckte att det kul.
Det är samma sak när kompisar runt om i världen hör av sig och säger att de spelar Lush Life överallt. Det är förstås roligt att höra, men jag får inte det glädjefnatt jag förmodligen fått om någon för ett år sedan berättat att den skulle spelas 300 miljoner gånger.”
Du beskriver en förändrad normalitet, men den måste väl ändå också vara en dörröppnare?
”Absolut. Jag har hamnat i sammanhang som jag aldrig hamnat i annars, men det är inget som jag går omkring och tänker på varje dag. Det är ändå ingen dramatisk skillnad, snarare som att åldras och se sig i spegeln efter ett par år och upptäcka att tiden gått.”
Nu ska du snart släppa material i eget namn och arbetar för fullt med det. Hur tänker du kring format, allt färre släpper ju album och väljer i stället singlar eller Ep?
”I dag finns etablerade artister som Sabina Ddumba som inte släppt ett album, vilket känns helt galet. Jag har varit inställd på att släppa en ep till hösten, men har mer gått över till att tänka på ett album. Men jag kan i dag inte säga att jag nått dit jag vill än, för att ett album ska kännas relevant. Jag tycker också att det är synd att man inte kan släppa album på samma sätt som tidigare. Man missar chansen att ge ut musik om man väntar så länge att den börjar kännas daterad. Min generation är förmodligen den sista som fick uppleva känslan av att lyssna på ett album och upptäcka saker på egen hand. Jag tycker att det ligger ett stort värde i hur man bygger upp ett album för att skapa en helhetsupplevelse.”
Känner du pressen att försöka skriva flera hits?
”Nej, då blir man så himla låst. Jag var på väg till en session för ett tag sedan och där var en tjej som hela tiden sa till oss att hon hoppades att vi skulle skriva en hit. Men det funkar ju inte alls så, man måste skriva något som man själv vill och tror på. Däremot kan jag ju även jag se att allt jag gör inte har en kommersiell potential, då handlar det mer om man är beredd att göra en medveten avvägning och vrida den mer mot vad man tror funkar kommersiellt eller låta den behålla sin form.”
Hur mycket jobbar du tillsammans med din mamma Zannah?
”Vi gör en hel del tillsammans och hon medverkar ibland i sessions, men hon vill samtidigt ge mig space som individ. Det ska inte vara: ’Här kommer Iman och hennes mamma.’ Däremot hade jag vissa gånger gärna sett att hon funnits med, av den enkla anledningen att hon är en väldigt bra låtskrivare.”
Lush Life skrevs under ett låtskrivarcamp, funkar sånt egentligen?
”Ja, det gör det. Just för att det blir som en fabrik. Men anledningen till att det funkade så bra för mig personligen var nog att det var första gången som jag deltog i något liknande. Jag hade inga stora förväntningar utan hoppades mest på att det skulle gå bra. Jag kom också in sent i processen. De andra hade redan skrivit låtar under en vecka. Så pressen kändes inte så stor, och vi hade väldigt kul. Men jag tror inte att man kan köra på med samma gäng i tio år. Efter ett tag behövs alltid friska vindar.”
Musiken verkar så självklar för dig, har du aldrig funderat på att göra någotannat?
”Jag visste redan som liten att jag skulle hålla på med musik, trots att jag också sa att jag ville bli konstnär, författare eller advokat. Den uppfattningen har jag haft med mig till bara för ett par år sedan. Men när väl musiken tog över var det heller inget som drabbade mig. Musiken var redan 98 procent av mitt liv och fanns hos mig hela tiden: i kören. När jag blev 17–18 år blev det också väldigt tydligt att jag ville jobba med något som jag tyckte så mycket om. Och hade jag valt en annan karriär så hade jag ändå aldrig släppt taget om musiken.”
(Publicerad i Skapnytt 2/2016)