Medan Sahara Hotnights är försatt i pausläge kliver sångerskan Maria Andersson Lundell fram i rampljuset för att ge ut sin första soloskiva. 

”Det har varit ganska skönt att jobba under radarn och kunnat bygga upp något från ens eget hemliga rum.”

Maria Andersson Lundell har för länge sedan flyttat från hemorten Robertsfors i Västerbotten. Sedan tre år bor hon och maken Love Lundell (ja, han är son till rockikonen Ulf Lundell) i Aspudden söder om Stockholm. En trevlig förort som är fri från stress men ändå ligger nära till centrala Stockholm. Paret bor i en trerummare, ett av rummen är arbetsrum, med gitarrer och ett piano samt ett skrivbord. 

”Men jag sitter mest i köket eller vardagsrummet ändå när jag jobbar. Jag kan inte spela så mycket här ändå, grannen ovanför klagar. Han jobbar natt, så det är inte så mycket man kan göra.”

Redan som barn visste Maria Andersson Lundell att hon ville hålla på med något konstnärligt, främst genom skrivandet. Men inte för att bli rik och berömd, förklarar hon: 

”Lusten att uttrycka mig har jag haft så länge jag minns. Jag har aldrig haft någon idol eller en önskan att vara känd. Än i dag kan jag inte idolisera någon artist. Baksidan är att jag inte kan relatera till dem som idoliserar min musik. Okej att gå igång på en låt eller artisteri, men att vara ett fan – det förstår jag mig inte på.”

HON BÖRJADE SKRIVA egna låtar i 10-årsåldern genom att lära sig ackord från andras låtar. Ackorden stuvades om till något eget. När Maria träffade tre likasinnade kompisar så bildades Sahara Hotnights. Till en början tolkade de andra bands låtar, men gradvis byttes ut coverlåtarna ut mot eget material. 

”Jag vet inte varför vi inte bara fortsatte att vara ett coverband. Det är ju mycket tryggare”, säger hon och skrattar. ”Men det händer något med känslorna när man har presterat egna ord, när tonerna kommer från en själv. Det fördjupar lustkänslan.”

BANDET FÖRSÖKTE FÅ så många spelningar som möjligt, bland annat genom att anmäla sig till musiktävlingar. 

”Då fanns inte Idol, istället kunde det vara en lokaltidning som hade en musiktävling. Men den grejen var på en helt annan skala. Det var den egenskrivna musiken som lyftes fram, ingenting om så kallat ”artisteri” som det fokuseras så mycket på idag.” 

Tävlandet ledde i alla fram till den första inspelningen. När medlemmarna i Sahara Hotnights var i 15-årsåldern vann de talangtävlingen Norrans popfest, arrangerad av tidningen Norra Västerbotten, föreningen Musikfabriken i Skellefteå och skivbolaget A West Side Fabrication. 

Förstapris var en demoinspelning, som resulterade i EP-skivan Suits Anyone Fine som släpptes i maj 1997. Samma sommar spelade de på Hultsfredsfestivalen. 

”Det var inte mamma särskilt nöjd med, jag var ju bara 15 år. Dessutom hade jag hoppat av gymnasiet för att spela, så jag har nog fått bråka mig till rätt mycket.” 

FÖRÄLDRARNA HAR HELLER inte varit odelat positivt inställda till hennes karriärval, berättar hon. 

”De ville nog att jag skulle spela klassisk musik och uppmuntrade mig till att börja spela piano när jag var åtta år. Jag är superglad för att jag fick möjligheten att spela så tidigt, men kände väl aldrig att de stöttade mig. De kanske gjorde det, men de var verkligen inga hockeyföräldrar.”

När debutalbumet C’mon let’s pretend kom 1999 satte äventyret i gång på allvar. 

”Det var en förlösning, vi fick komma ut och spela ännu mer och det kom mer folk på spelningarna.” 

Det blev turnéer, intervjuer, tv-framträdanden, galapremiärer och andra jippon. Roligt och spännande förstås, men samtidigt smög en slags press och stress sig in, nästan omärkligt.

”Som 18-åring hade man inte distansen att se det. Vi mådde nog rätt dåligt egentligen, samtidigt som vi var glada. Man fann sig i att det här var villkoren för att göra det här just nu. Att man måste ta alla chanser. Det är lätt att blanda ihop också, att det här är viktigt för att det känns jobbigt.”

FÖR MARIA HAR den stora grejen med skapandet alltid varit när låten växer fram. 

”Det är mest spännande när låten skrivs, när man sår fröet. Det finns en tillfredsställelse i att något som varit enkelt och avskalat kan växa och byggas på. Och när den sedan presenteras live lägger man i en känslomässig växel, en ytterligare dimension.” 

Inspirationen till texterna kommer ofta från saker hon läser om i böcker eller tidningar. 

”Det är en nyckel till att hitta inspiration, en formulering eller en tanke som ger en identifikation eller ett frö till någonting. Eller något som ger ett motstånd. Och för att musiken ska betyda något måste det finnas fler dimensioner, mer känsla och innehåll.” 

NÄR LÅTARNA ÄR KLARA så upplever Maria paradoxalt nog att musiken inte längre är hennes. 

”Det är lite märkligt. Jag vet ju att jag har gjort låtarna, men jag känner det inte längre. Det där ögonblicket, ruset när jag skriver eller får en idé – det försvinner ganska fort. Jag blir stolt, men det känns inte som mitt längre, jag har lämnat ifrån mig det.” Under två år har hon jobbat med sitt soloalbum som nu är ”mer eller mindre klart”. En singel släpps i januari och albumet kommer i april. Den är producerad av Axel Allingmark, något av en doldis i musikvärlden. 

”Han är sjukt duktig. Jag hade bara hört goda saker om honom och så klickade vi. Vi började jobba med mina låtar direkt.”

I december ska hon skriva fler låtar. 

Hon har fått låna en av Skaps arbetslägenheter i två veckor. 

”Skap har tre lägenheter, i New York, Almuñécar i Spanien och Paris, som tilldelas till medlemmar i något slags lotteri. Då är det meningen att jag ska skriva nytt. Så nu ska jag till Paris!”

”Det är en grym grej med Skap, de här lägenheterna. Det är en sådan klockren idé att kunna åka iväg. Och inte bara att för att skriva, utan att man kan komma bort och få perspektiv, och att det i sin tur genererar någonting. Jag var tidigare i Almuñécar, då gjorde jag lite grejer som kommer med på skivan.” 

FÖR MARIA FUNGERAR själva låtskrivarprocessen på samma sätt som den gjorde under tiden med Sahara Hotnights, skillnaden är att när hon nu skrivit en låt har hon ingen att stöta och blöta resultatet med. 

”Jag är så van att dela våndorna, processen och känslorna med de andra i bandet. Nu har jag fått lära mig att bekräfta mig själv, istället för att fråga någon annan. Sedan har jag hyrt in musiker när låtarna spelats in, så det är klart att det blir en annan sak än när vi i bandet ses i replokalen och spelar.”

”Men det är bara en annan sak. Inget är bättre eller sämre, bara annorlunda. Det är roligt att göra på ett annat sätt än det förväntade.”

ÄVEN OM SAHARA Hotnights är lagt på is är bandet är inte upplöst, det är Maria noga med att poängtera. Medlemmarna kom helt enkelt överens om att pröva sina egna vingar. 

”Periodvis har det funnits en förväntan att bandet ska komma med en ny skiva, att det ska rulla på liksom. Det kan kännas förutsägbart och då blir det inte roligt att skriva. Det är en svår sits, man vill spela med bandet, men inte gamla låtar, och inte heller forcera fram någonting nytt.”

Inför varje skiva har bandet försökt att hitta nya infallsvinklar för att det ska kännas lustfyllt att göra musik ihop. Men efter senaste skivan som släpptes 2011 saknade medlemmarna energin för att förnya sig igen. 

”Då sa vi att vi inte skulle spela ihop på ett tag och se vad som hände. Och det har öppnat upp för alla i bandet att göra olika saker, som jag tror kan vara bra för oss om vi ska hitta tillbaka för att göra ny skiva med Sahara.”

”Jag är trygg med att vi har vårt fundament, det är ingen stor sak att vi inte har spelat med varandra på ett tag.” 

MEN MARIA SKA själv ut och spela i vår. När skivan släppts i april följer turné. Den här gången ska hon också testa att göra låtar samtidigt som hon är på resande fot. 

”Förut när jag varit ute och spelat så har jag inte skrivit, men nu har jag tänkt bli bättre på att skriva samtidigt som jag turnerar. Men det är lättare sagt än gjort, på turné är man ju uppe i varv och har ett annat känsloläge. Men bästa vore om det gick att kombinera – det är ju när jag skriver som jag mår som bäst!”

TEXT: JANNE HALLMAN FOTO: ANNA RUT FRIDHOLM