Daniel Boyacioglu är poeten, musikskaparen och Skapmedlemmen som tar hip hop på allvar. Han beskriver sitt konstnärskap som ett brinnande engagemang för ett uttryck som han menar ännu inte fått sitt rättmätiga erkännande.

Du har ett brinnande engagemang för hip hop, ett engagemang som sträcker sig över flera kulturella uttryck. Hur kommer det sig?

– Att kulturbranschen skulle vara en öppen bransch är en myt. Nittiofem procent av den verksamhet man kan ringa in som kultur – även densom framställer sig som progressiv – är tvärtom konserverande. Vi reproducerar en smak och en estetik som vi är fostrade att reproducera. Det finns en miljon tydliga exempel på det.

– För mig är det mest närbelägna hip hop, som sedan femton är tillbaka är världens mest kommersiella och slagkraftiga konstform. Men det forskas inte om den och det kommer att dröja trettio år till dess att en förläggare på Bonniers vet vem Biggie eller Big L är, på samma sätt som de idag självklart vet vilka Bob Dylan och Edith Piaf är.

– Det här är verkligheten. Det här är min stora sorg. En ännu större sorg är att när jag berättar om den, tror folk att jag poserar.

Varför gör de det?

– De tror att hip hop är ett skämt! De har inga redskap att mäta hip hopens värde med. När Biggie säger ”Money and blood don’t mix like two dicks and no bitch. Find yourself in serious shit” hör de bara en sexist. De hör inte en före detta slav som har skapat något helt nytt för sig och sitt folk. De hör inte kraften i de här raderna, finessen och det förfinade i hantverket.

Uppenbarligen har hip hopen fans – har de förstått det du ser hos hip hopen? Eller är det något annat som attraherar dem?

– Det jag har förstått är utgångspunkten i allt jag skriver och de som läser mig kan i alla fall omsätta det i känslor, i upplevelse. Om det finns människor som hör andra saker än de jag lyfter fram, så ger jag dem en andra och en tredje chans.

Vad finns det för verktyg för att få folk att förstå?

– Det är dikterna som är poetiken. Man kan självklart också skriva handböcker, men man måste manifestera sin ideologi och utgångspunkt i sitt arbete snarare än att prata om det. Det är lätt att komma in på politik. Det handlar om musikens och kulturens roll i samhället och samhällsbygget. 

– ”A hungry man is an angry man” – skriv om det om du kan! På nio stavelser åstadkommer Bob Marley mer än andra klarar på tio sidor. Ändå är hans upprättelse som textförfattare fortfarande inte helt självklar i alla läger.

Vad säger att inte du som rebell fastnat i ditt uttryck, konserverar det som ursprungligen var rebelliskt, och att man om trettio år märker att du inte öppnat upp för andras idéer, tankar och åsikter?

– Mitt svar kommer om trettio år! Det finns saker du inte rår över – vad någon kallar dig eller säger om dig, till exempel. Men du kan välja vilka uppgifter du tar dig an, du är kapten och kan inte skylla på någon annan, på vinden eller på ett grund. Det är du som styr. Du är bossen i din egen verksamhet. Att det är tufft är en utgångspunkt man får räkna med.

– En grej jag gjorde var att formulera en regel om att jag inte får läsa samma dikter två år i rad. Jag måste skriva nytt. Mina största succéer får jag alltså bara läsa det år de skrivs. En del har hört från andra vad jag har för stil och kommer till mina läsningar för att uppleva den. Och så möts de av något helt annat – och kanske blir besvikna. Men jag säger det igen, jag svarar dig om trettio år!

Är det alltid bra att förnya sig bara för förnyelsens skull? Känner du dig pressad av den här regeln?

– Det finns en risk. Men om kärleken till hantverket och konstformen i sanning är genuin, så är den risken försvinnande liten. Jag ska ge ett exempel: När Drake kom var det alldeles för new school för mina öron. Jag kunde inte ta in det, jag tyckte att det lät skit. Jag förstod inte poängen med det.

– Åren gick och hitsen fortsatte att strömma. Bara för några månader sedan skaffade jag allt han gett ut. Jag bokade av mitt schema och satt i tre veckor hemma i kalsonger och lyssnade på varenda stavelse och gjorde skrivövningar med mig själv, för att utforska hur jag låter om jag skulle härma honom. Jag kommer aldrig att använda någon av de texterna, men det är en erfarenhet som är högst central för mig.

– Först efteråt förstod jag det som konstigt att jag hade suttit där i kalsongerna på soffan och fokuserat på detta i tre veckor, och då bara från de reaktioner jag fick när jag berättade om min fantastiska upplevelse för andra. Det är mitt jobb, ju! Det är helt och hållet mitt jobb.

Du har som Skapmedlem engagerat dig mer och mer i vår verksamhet: du har varit värd på vårfesten, du deltar i våra medlemsmöten om mångfald och dök senast upp på lanseringen av Skapelsen. Är du poet eller musikskapare?

– Jag har vigt 97 procent av min tid åt poesin och 3 procent åt musiken. Jag har sökt mängder av författarstipendier och aldrig fått ett enda. En enda gång har jag sökt ett musikstipendium – och fått det.

– Musik värderar jag högre än allt. Men jag har vigt mitt liv åt att ta hip hopen dit den inte når. Jag har vigt mitt liv åt att befinna mig i andra rum11än rena musikrum. Men jag kan också se att musikvärlden har mycket lättare att förstå mig. Mycket, mycket lättare.

– Jag jobbar nästan på hobbynivå med musik, men det har resulterat i samarbeten med både Mando Diao och Robyn, det har resulterat i dokumentärer på tv, pris från Skap och engagemang som uppdraget vid vårfesten. Jag har behövt göra väldigt lite för att få vara med i ett sammanhang. Det säger något om vår tid. Jag tror inte på de där tre procenten..! 

När Peter Sellars i slutet av augusti tog emot Polar Music Prize förklarade han i sitt tacktal hur musiken också är allt annat än musik. Känner du igen det?

– Mina timmar är det inget fel på, jag menar bara att rent yrkesmässigt är det tre procent jag tjänat pengar på. Rent privat är musiken mitt allt. Jag räknar mig som hip hop-professor. Det finns ingen fråga som jag inte har undersökt efter bästa förmåga. Till skillnad från många renodlade hip hopare har jag tagit den erfarenheten med mig och utmanat den i många olika rum, med jazzband, med världsmusikband och även i den klassiska världen.

Hur ser du på hip hopens framtid?

– Människorna i hip hopen har arbetat länge i motvind och fått starka benmuskler. I tio år har Ison och Fille gjort hits. De har varit så jävla feta så jävla länge, och först nu har vi börjat förstå det. De här tio åren är ett sår i mitt hjärta. Jag glömmer inte så lätt. Men jag firar framgången. Det finns inget som professionellt gör mig så lycklig som läget vi befinner oss i nu.

– Jag vill inte låta krigisk, men en upprättelse är på sin plats. Fortfarande kan man fråga sig varför Hassan blev tongivande för en hel generation, och alla de gick vidare till viktiga, höga poster, samtidigt som Lilla Al-Fadji bara blev ett radioprogram. Fortfarande kan man fråga sig varför vårt självförtroende är så lågt att vi inte tar guldklimparna vi har och omsätter dem till stora saker. Större än något vi sett. Det är en viktig fråga att ställa.

Du värderar hip hopen högt, men på motsvarande sätt finns det andra inom Skapkollektivet som värderar ”sin” genre högre än hip hop. Nyckeln ligger kanske i att förstå och acceptera att andras kreativa arbete också är värt mer än jag själv hade tänkt mig…

– Eftersom jag visste att du i det här samtalet ville utgå ifrån kreativitet försökte jag innan jag kom hit formulera vad kreativitet är. I natt satt jag uppe till tio i sex och skrev en sjusidig dikt som jag kallar ”Epilog”. Det är den sista i den nya diktsamlingen och jätteviktig för mig att skriva. Jag har haft fyra och ett halvt svåra och tunga år för att med sådan lätthet och självklarhet nu skriva den härdikten.

Så vad är kreativitet då?

– I ljuset av erfarenheten från de här åren måste jag ringa in kreativitet för mig med några nyckelord. Mod, den typ av mod som gör att du kan stå framför ett lejon. Tålamod, den typ av tålamod som gör att du kan stå framför en stängd dörr i fyra år och lyssna efter ljud, men det är ingen där. Och ärlighet, den typ av ärlighet som gör att du kan berätta för alla att du står här och tittar på en stängd dörr och att du ska möta dina demoner. De tre sakerna tillsammans är kreativitet.

– Och varje gång någon säger ”jag är inne i ett kreativt flow”, eller ”åh, kreativt!”, och använder ordet som ett vardagsord, är det irriterande för en poet. Jag menar att det inte kan vara något mindre än dessa tre ord, och jag menar också att jag inte hade kunnat skriva den där dikten utan den där tiden. 

Jag köper det. Men jag vill också ifrågasätta. På något sätt ligger det en motsättning i att försöka definiera kreativitet på ETT sätt. Det borde kunna vara tvärtom också. Och på sjuttio andra sätt. Kanske kommer kreativitet ur feghet, när du vill undvika lejonet. Jag menar att vi riskerar att bli exkluderande i definitionen av vad kreativitet är.

– Du har rätt, jag låter självsäker i hur jag framställer mina idéer. Men det var det här jag kom fram till. Men du har så rätt att jag måste ta fyra och ett halvt år till att tänka! (skrattar) Det är klart att det i allra högsta grad är kreativt att lyckas undvika upptäckt av lejonet. Absolut. Och kanske är det också det jag menar. Att hantera sin rädsla. Man är aldrig modig om man inte först har varit rädd. Det vilar i ordet.

Hur hanterar du din kreativitet, ditt engagemang?

– Djupt engagemang leder för det mesta i rätt riktning, men det kan också ibland rikta ens fokus fel. Man brinner så jävla mycket för en grej. Hat och kärlek sitter ihop – på något sätt förstår man det som att man måste hata eftersom man älskar så djupt. Men ju äldre man blir, desto mindre utrymme har man för sådant resursslöseri.

– Man måste bli större än sin sak. Skickligare, mer precis. Om jag tror på de här sakerna, skriver jag låtar som manifesterar dem, på ett så självklart sätt att även om uppfattningsförmågan hos dem som lyssnar är begränsad, så uppfattar de tillräckligt. Det är svårt att få ut den typen av musik, men jag måste ändå få ut den. Det är svårt att nå fram till den publik som bäst behöver den, men jag måste ändå se till att den gör det. Det finns ingen genväg till de resultat jag söker, till den förståelse för de här frågorna som jag önskar. Jag är på god väg!

I debatter om musikens värde hör jag ofta ett argument: Det vi skapar är inte musik, konst eller kultur förrän det möter en publik. Jag håller inte med om det. Jag är min egen publik och jag kan känna mig nöjd med ett stycke jag komponerat utan att känna att det måste ut. Hur är din relation till det du skapar?

– Jag ställer en motfråga: Om du inte någon gång innan din upplevelse av att vara nöjd med att din musik bara möter dig också haft upplevelsen att få stora applåder av en publik, skulle du känna likadant då? Alltså att ha etablerat en funktion för din kärlek till skapandet och en plats att lägga den och folk att ge den till. Hade du varit lika nöjd i ditt eget slutna system?

En mycket, mycket bra synpunkt. Jag har nog känt mig trygg i att OM jag skulle visa upp det, skulle man tycka om det.

– Du har erfarenhet med dig av att musiken har det värdet och därför kan du tillskriva den värde.

– Jag har fått en fråga angående musiken, musikens värde och framtiden, om den får möta en publik eller inte, om vi kommer att ha upphovsrätt eller inte, om man kommer att kunna få Stim-ersättning eller inte. Mitt svar blir så här: I slutet av alla naturprogram kommer det en lugn röst in ochsäger ”Vi behöver inte vara oroliga förlivet på jorden. Men livet som vikänner det kan vi inte ta för givet”. Boken som vi känner den och musiken som vi känner den, kanskevi inte alltid kommer att ha. Men musiken, litteraturen och konsten överlever oss. Den rösten är stark i mig när jag skriver.

Det tål att tänkas på. Jag fick en annan röst i huvudet när du sa det här: ”Under denna inspelning skadades inga djur”. På något sätt kände jag just det när det gäller kulturen också: ”Under den här processen blev inga kulturskapare dåligt behandlade”!

– Jag menar naturligtvis inte att vi ska kapitulera. Jag menar att när jag identifierar min motståndare som mig övermäktig, får jag påminna mig om att jag inte måste kapitulera, jag kan retirera, omgruppera. Jag kan komma tillbaka med ny insikt. Om jag fick välja kanske jag inte skulle göra några förändringar, men ibland finns inte det valet.

– Det konstnärliga samtalet hamnar inte sällan mellan stolar. Antingen talar akademiker sakligt och inte med sig själva som utgångspunkt, eller så är det konstnärer som inte är så metodiska.

– Utgångspunkten måste vara att bara hjärtat är på rätt ställe måste också huvudet få jobba. Man måste tänka också. Ibland måste man påminna sig om att hjärtat bara är en pump, en muskel. Det är ju faktiskt huvudet som jobbar.

Text: Kjell Holmstrand Foto: Anna Rut Fridholm

Texten publicerades ursprungligen i Skapnytt 3/2014