Ramy Essam under ”Right! Freedom of Music & Speech”. Foto: Stina Gullander

På Skaps internationella konferens ”Right! Freedom of Music & Speech”, som ägde rum på Södra Teatern i Stockholm 21 november, framträdde den egyptiske kompositören Ramy Essam som en fri man. För sin musiks skull har han torterats och fängslats av forne diktatorns Mubaraks säkerhetsstyrkor. Hans öde delas av många musiker i världen. Sverige erbjuder fristäder för förföljda författare. Under ett seminarium på konferensen riktade sig Skap, Statens kulturråd och Freemuse till regeringen och svenska kommuner med en uppmaning: gör Sverige till en fristad för musiker och kompositörer.

Seminariet, som gick under namnet ”A call for safe cities”, gjordes i form av en gemensam deklaration från Skap, Statens kulturråd och Freemuse. På scen stod Alfons Karabuda, ordförande i Skap – Föreningen Svenska Kompositörer Av Populärmusik – och ECSA – European Composer & Songwriter Alliance, Marie Korpe, executive director, Freemuse och Kerstin Brunnberg, ordförande, Statens Kulturråd. Skap, Freemuse och Statens Kulturråd riktar sig därmed till regeringen och regionala och kommunala politiker med uppmaningen att göra det möjligt för svenska städer att ta emot hotade kompositörer och musiker.

Musiken är ofta central i proteströrelser och musikskaparna censureras, förföljs och fängslas av auktoritära regimer. Därför arrangerades 21 november musikkonferensen Right! Freedom of Music & Speech av Sveriges yrkesverksamma kompositörer – Skap. På Södra Teaterns scen fick vi höra en rad exempel på hur musiken varit central genom historiens frihetsrörelser. 

Ramy Essam, som kommit att personifiera den arabiska våren, var på plats och berättade om sin roll i den egyptiska revolutionen. Hans sång Irhal (Leave) blev ett slags revolutionens soundtrack, en hymn som folket skanderade ända fram till Mubaraks avgång. 

Ramy Essam fängslades och torterades av regimens säkerhetsstyrkor på grund av sin musik. I revolutionens efterdyningar kan han idag skapa och spela någorlunda fritt. Dessvärre ser verkligheten betydligt mörkare ut för en mängd andra musikskapare runt om i världen.

I Burma dömdes Win Maw 1997 till sju års fängelse för att ha skrivit sånger till stöd för motståndsledaren Aung San Suu Kyi. 2007 deltog han i upproren och sitter åter fängslad sedan 2008. Maws musik är idag förbjuden i Burma.

I februari 2010 dömdes Gazin, en kurdisk sångerska, till ett års fängelse i Turkiet för att hon sjungit två kurdiska folksånger. Nu riskerar hon ytterligare fem års fängelse för att en av sångerna bedöms vara separatistisk.

I augusti 2011 anhölls den tibetanska sångerskan och musikstuderande Hortsang Lhalung Tso av kinesiska myndigheter strax innan hon skulle ha deltagit i en tibetansk kulturfestival. 

Också strukturella förändringar som gör det omöjligt för musikskapare att verka är vanligt förekommande. Irans kulturministerium utarbetar i dagarna en ny musikcensurlag, som bland annat innebär nya restriktioner för publika framträdanden och utgivning av musik.

Mot bakgrund av den betydelse musik har i våra liv är det inte svårt att förstå varför auktoritära regimer ser musiker och kompositörer som ett hot. Makten räds den demokratiska sprängkraft musiken utgör och gör allt för att stoppa den. 

Under 2011 har Freemuse, den internationella organisation som arbetar mot censur och förtryck av musiker runt om i världen, registrerat ett hundratal övergrepp mot musikskapare, övergrepp som utövas av regeringar eller lokala myndigheter. Det kan röra sig om trakasserier och hot, förbud mot att spelas i radio eller uppträda på scen, anhållan och fängelsestraff. Enbart till följd av de folkliga upproren i arabvärlden har ett okänt antal musikskapare mördats.

Bl a Sverige och Norge erbjuder fristäder för författare som förföljs i sina hemländer. Den svenska regeringen har givit Kulturrådet i uppdrag att vara pådrivande i detta och fyra kommuner har under ett antal år inrättat fristäder för författare, Stockholm, Uppsala, Göteborg och Malmö och fler regioner har visat stort intresse för ett liknande engagemang.

Att vara en fristad innebär att man tar emot författare eller professionella skribenter som förföljs i sitt hemland och erbjuder dem bostad, uppehälle och arbetsro under minst ett år. Kulturrådet erbjuder stöd för att ge förutsättningar för författaren till litterär gemenskap och dialog med svenska kolleger, läsare och publik. Avsikten är att öka de inbjudna författarnas möjligheter att bli en del av den svenska offentligheten.

Kriterierna för att erbjudas fristad är hårda. Författaren ska antingen löpa risk för bli dödad, bortförd, utsatt för fysiskt våld eller ”försvinnande” med anledning av sitt skrivande eller på grund av sitt skrivande frukta förföljelse, vara dömd eller riskera att bli dömd.

Märkligt nog finns inte samma möjlighet för kompositörer och musiker. Vi känner allt för många musikskapare som uppfyller kriterierna för det fristadsuppehälle som erbjuds författare. Kompositörer och musiker vars yttrandefrihet skulle kunna garanteras i en svensk fristad.

Yttrandefriheten har dessutom en direkt koppling till Sveriges kulturpolitiska mål – kulturen ska vara en ’obunden kraft med yttrandefriheten som grund’.” Vidare har riksdagen i de kulturpolitiska målen beslutat att ”främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan”. Under en fristadsvistelse vill vi ge svenska musikskapare möjlighet att samarbeta med fristadsmusiker och på så sätt öka den kreativitet, mångfald och konstnärliga kvalitet som enligt de kulturpolitiska målen ska prägla vårt samhälles utveckling.

Skap, Freemuse och Statens Kulturråd riktar sig till regeringen och regionala och kommunala politiker med uppmaningen att göra det möjligt för svenska städer att ta emot hotade kompositörer och musiker. I Norge har detta arbete redan påbörjats. Gör Sverige till en fristad för den tystade musiken!