Ett mejl som skickas strax efter klockan 4 på morgonen vittnar om Tore Bergers vanor. Det är en uppmaning att höra av oss om vi blir försenade. Men han ligger knappast vaken i spänd väntan på vårt besök.
”Nej, jag går ofta upp väldigt tidigt och kanske läser eller skriver något. När jag ätit frukost brukar jag gå lägga mig en stund igen”, säger han.
En detaljerad vägbeskrivning har lett oss in på kurviga grusvägar i det sörmländska landskapet, mellan Gnesta och Nyköping. Skog och böljande åkerlandskap går in i varan- dra. Det är oupptäckt vackert, och någonstans i närheten lärde sig spelmannen Ludgo-Pelle tungsteppens hemlighet.
Vid en röd gammal skolbyggnad, som skulle kunna vara omslag till Tore Bergers album I huset långt på landet, dyker han upp och dirigerar vår parkering. Huset, som också var lärarbostad, har tillhört Tore Berger sedan mitten av 80-talet och han bor här mer eller mindre permanent sedan mitten av 90-talet, när han flyttade från Gröndal i Stockholm.
”Jag fick ärva av min far och kunde köpa stället. Då fanns inget vatten indraget. Jag har fått rusta en hel del och inrett vinden. Det är förresten min son Martin som ritade det där omslaget.”
MAN FÖRSTÅR VARFÖR Tore Berger föll för huset. Den gamla skolsalen är husets lunga: runt 60 kvadratmeter och 3,5 meter i takhöjd med stora fönster som släpper in ljuset. Det fungerar både som ateljé och musikrum.
”Vi spelade faktiskt in den senaste skivan Minnenochmeninghär”, säger han.
En trapets hänger från taket mitt i rummet. Den håller för husbondens tyngd.
”Jag brukar sträcka ut min rygg.”
OM ETT PAR VECKOR ska Tore Berger fylla 77 år. Hela huset bär vittnesbörd om de närmare 60 av dem som han varit aktiv som bildkonstnär, musiker, författare och visdiktare. På väggarna original som blivit klassiska omslag. Böcker och skivor på en tramporgel, uppställda som en historisk exposé. På den inredda vinden ett porträtt av Marianne Lindberg De Geer som föreställer en yngre Tore Berger.
”Jag fick hennes tillåtelse att själv dämpa den gröna färgen på tröjan. Det var omöjligt att ha tavlan i möblerade rum”, säger han.
Men huset är inget museum. Tore Berger är i högsta grad aktiv. Ett förslag till sångbok är inlämnad till förlag. En utställning pågår på Krognoshuset i Lund och ett skivprojekt som inbegriper dottern Vera på sång finns i framtiden.
”Men det är än så länge bara på planeringsstadiet”, understryker han.
Frågan om hur han balanserat konstarterna har han fått förr.
”Förutsättningarna är förstås skilda från varandra, men jag har själv aldrig tänkt så. Det har varit självklart för mig att syssla med flera saker: text, bild och musik. Men man kan inte göra allt på samma gång.”
Tore Berger verkar inte särskilt imponerad av sin egen produktivitet.
”Jag har nog egentligen varit ganska lat och har aldrig arbetat särskilt disciplinerat. Dessutom har jag har varit hemmapappa långa tider. Men det är klart, när man tittar tillbaka har man förstås åstadkommit en del.”
ÅREN MED BILDANDET av MnW, i brytningen mellan 60- och 70-tal, är en milstolpe. Men det var både ekonomiskt och arbetsmässigt krävande, och sammanföll med en kreativt intensiv period när bland annat proggbandet Gunder Hägg bildades.
”Det var mest av praktiska skäl som vi startade bolag, inte ideologiska. Vi ville kunna spela in och ge ut skivor själva.”
Tore Berger är allmänt kritisk till 70-talets eftermäle. Politiken hade inte alls den betydelse och riktning som man i dag tillskriver tiden, konstaterar han nästan irriterat.
”Bilden av ett samhälle där kommunister fanns över allt stämmer inte alls. Det var mycket mer splittrat. De flesta jobbade på som vanligt och oroade sig mest för oljekris och ransoneringar. Vi som turnerande hade tur och fick extra ransoneringar.”
HAN VAR SJÄLV AKTIV i FnL-rörelsen.
”Jag gick med för att protestera mot ett krig som i sig var fruktansvärt, och där USA använde ohyggliga vapen som napalm och agent orange mot människor. Dessvärre kan jag bara konstatera att krigets grymheter upprepas i dag. Vi börjar tala om betydelsen av samhällskontraktet, att människor både känner delaktighet i och plikt mot det samhälle som man är en del av. Jag är fortfarande med i Svenska Kyrkan och tycker att det är synd att man inte införde en allmän samhällstjänst när man avvecklade värnplikten. Det är nyttigt att blandas med människor som har olika bakgrund och ändå vara på samma nivå tillsammans. Det är förmodligen åsikter som många inte väntar sig från någon som är så intimt förknippad med den svenska proggrörelsen. Men skriv nu inte att jag blivit reaktionär på äldre dar. Det är samma värderingar som jag alltid haft.”
MED GUNDER HÄGG/BLÅ TÅGET är Tore Berger för evigt inskriven i den moderna svenska musikhistorien. Men solokarriären som vissångare har pågått parallellt sedan mitten av 70-talet. Ett tiotal album har det blivit. De många gånger både episka och poetiska texterna pratsjungs fram med Tore Bergers karaktäristiska släpande stämma. Korta absurda betraktelser blandas med klassisk folkbildning i ett slags bluesig folkhemsvisa som kryddas med Bergers klarinett.
”Jag jobbar mycket med texterna. Flera låtar har jag bearbetat i efterhand, sedan de först blivit inspelade.”
Tore Berger verkar inte heller särskilt road av nostalgi. Blå tåget har i omgångar gjort comeback på både skiva och scen, men att åka omkring på festivaler och spela Staten och kapitalet (Den ena handen vet vad denandragör) på publikens begäran är inget som lockat.
”Man får förstå publiken som vill höra välkända låtar live, men det är ju inte särskilt utvecklande att upprepa sig själv hela tiden.”
När jag påpekar att hans långa karriär skulle kunna vara en spegelbild
av Sveriges utveckling efter andra världskriget svarar han med en retorisk fråga:
”Är vi inte alla spegelbilder av vår tid?”
När vi lite senare ska ta några bilder plockar han fram klarinetten och slickar på röret. Några toner tar formen av melodi.
”Den heterAvTomhet, den finns på Mening ochminnen.
Tore Berger ser nöjd ut där han står, med klarinetten i hand.
TEXT: PETER WILLEBRAND FOTO: ANNA RUT FRIDHOLM
Publicerades i Skapnytt 2/2015