Påverkansarbete / 150818

Karabuda: ”Om svensk musikexport, jämställdhet och glädjedödare”

mhtu3hq66prqaiis1zsviq
261 musikskapare som inte är män. Så många har Skaps satsning Skapelsen lyft fram under ett år. Per Gudmundson tycker i Svenska Dagbladet idag att det är fel, eftersom Max Martin nyligen fick sin tjugoförsta amerikanska listetta.

Gudmundson drar slutsatsen att någon tycker att Max Martin har fel kön. Trots att ingen hävdat det. Utom Gudmundson, som menar att Max Martin är offer för ett ”förment jämställdhetsperspektiv” på modet.

Jag vet inte om Max Martin tycker att det är fel av Skap att lyfta fram 261 musikskapare som inte råkar vara han. Men jag är ganska säker på att Max Martin inte tycker att han behöver hjälp av Skap för att synas. Han syns rätt bra på egen hand. Och han är förebild för många unga killar och tjejer – kanske fler killar – som drömmer om en musikkarriär.

Det är Robyn också. Därför gillar vi att lyfta fram henne med. Hon behöver inte heller Skaps hjälp. Men vi gör det ändå, därför att lika många unga killar och tjejer – kanske fler tjejer – har henne som förebild när de drömmer om en musikkarriär.

Skapelsen handlar om att lyfta fram andra musikskapare, musiker och artister än män. De som kanske inte syns i musikhistorien. Men också de som faktiskt syns. Vad Skapelsen inte handlar om är att sänka Max Martin. Vi lägger oss faktiskt, tydligen till skillnad från Gudmundson, inte alls i vilket kön han bekänner sig till.

 
 

Shellback och Max Martin prisas av Skap, 2012. I bakgrunden en inte fullt lika synlig
filmmusikkompositör (manlig). Foto: Anna Rut Fridholm.
 
 
Idag är jag än mer övertygad om att Skapelsen behövs. Skapelsen lyfter fram musikskapare som vi alla lyssnar på idag, musikskapare från igår som glömts bort och musikskapare som aldrig fick synas – exempelvis för att de stod bakom en artist som råkade vara man.

261 musikskapare. Och av dessa noterar Gudmundson bara Robyn. En av de musikskapare som faktiskt inte behöver Skaps hjälp för att synas. Ingen av de andra.  

Kanske för att de inte drar in tillräckligt stora pengar. Gudmundsons ledare handlar om ”det svenska musikundret” och om musikexporten. Och han har rätt. Där hittar man inte många kvinnor. Men Skapelsen handlar inte om musikundret. Den handlar om musikhistorien.  

”Förr var glädjedödarna oroade för rocksångarnas höftrörelser. I dag går de direkt på könet. För dem är exportstatistiken antagligen sorglig läsning. Här är det nämligen befogat att använda ordet upphovsmän, med betoning på slutledet” skriver Gudmundson. Och går ensam direkt på könet när vi pratar musikexport.

En glädjedödare för mig kan vara någon som är nöjd med att allt är som det är. Någon som tycker att musik ska skapas av män, eftersom det tydligen redan är så det går till. Någon som inte är nyfiken på hur musiken skulle se ut om fler än män skapar musik. Om fler unga tjejer – och kanske killar – också får ha Robyn som förebild, utan att en ledarskribent förfasas av Skapelsens höftrörelser.

 
 
 
***
 
PS