Alfons Karabuda, Skaps ordförande, tillsammans med Ivo Josipovic,
kompositör och Kroatiens president. Foto: Simon Darlow.

Att lämna vardagen som kompositör och i stället arbeta för kompositörer, genom att försvara och främja våra rättigheter är en resa. Den resan känner jag själv väl till, med många år bakom mig som yrkesverksam kompositör innan jag blev ordförande i Skap och så småningom även i ECSA, European Composer & Songwriter Alliance. Men du har gjort en ännu längre resa – en som inte bara har möjliggjort för dig att påverka förutsättningarna för din egen yrkeskår, utan för ett helt land.

Vad var drivkraften bakom din resa?

– Med mitt synsätt har inte samhällets intellektuella bidragit tillräckligt till den allmänna välfärden. Det är min övertygelse att politik är en strid för välfärd, snarare än för privata intressen. Jag kan se tillbaka på två karriärer som jag klarade mig bra på. Att gå in på en osäker och ganska hård politisk arena medförde tydliga risker för mig. Jag följde utvecklingen i Kroatien och såg att landet, vid sidan av alla de svårigheter det hade mött som ungt utvecklingssamhälle efter kriget, förvandlades till ett samhälle där känslan av orättvisa blev bestående. Jag ville helt enkelt inte nöja mig med att bara stå vid sidan och titta på. Jag kände ett behov av att bidra, så att Kroatien skulle kunna bli ett blomstrande och rättvist land.

Vilka svårigheter och möjligheter har du mött på vägen?

– Den här resan har tagit tid. Först var jag kommunal­ politiker, senare parlamentsledamot. Övergången från den akademiska världen – den vetenskapliga och kulturella världen – till en värld av politik och administrativa processer var frustrerande för mig som är van att på egen hand lösa problem vid tangenterna. Vägen från en idé till dess genom­förande är mycket längre för mig i dag, eftersom det finns processer som måste följas. Å andra sidan kan jag nu lättare synliggöra mina idéer.

Vilken nytta har du av din kreativa bakgrund i politiken?

– Musik är inte bara noter och harmonier. Musik är kreativitet, kommunikation och samverkan – nyckelord i ett gott ledar­skap. Konstnärlig utbildning utvecklar kreativitet och inno­vation, två kvaliteter som är oumbärliga för utveckling på alla områden, inte bara konstens. Katedraler och symfonier är inget som har uppstått bara för att det fanns de som visste hur man konstruerar ett valv eller skriver musik. De skapades för att det fanns de som hade visioner, människor som hade förmåga att se bilder och höra musik.

Hur påverkar det politiska livet ditt komponerande – vid sidan av att det tar upp tid?

– Jag har inte gett upp mina ambitioner som musikskapare. Men med det uppdrag jag har i dag får jag lägga dem på is ett tag. Jag har aldrig haft särskilt mycket fritid, så jag hoppades att få tid att komponera då och då med det här nya arbetet. Under min valkampanj gick jag till och med, naivt nog, ut med att jag skulle komponera en opera om John Lennons död. Och man ställde in ett piano på mitt kontor. Men det visade sig bara vara önsketänkande – min dag är planerad ner till varje minut och allt jag får tid till är att för mitt inre lyssna på ny musik när jag sitter i bilen.

Hur skulle du beskriva Kroatien som musiknation?

– Kroatien är ett land med en rik och mångfacetterad folkkultur. Det finns bara en handfull sådana länder. Självklart har historiska omständigheter, som det faktum att delar av Kroatien under århundraden styrdes av främmande makter och främmande kulturer, bidragit till detta. Musiken har alltid varit en viktig del av de sociala mönstren. Musiken är påtag­ligt närvarande i både det vardagliga sociala livet och familje­livet. Men vi har också ett stort antal yrkesverksamma musiker, en del av dem med internationellt framgångsrika karriärer.

Vilka är kärnfrågorna för Kroatiens kompositörer?

– Det största problemet för kompositörer i Kroatien är hur de ska nå ut med sitt arbete internationellt. I dag finns det ett antal kroatiska kompositörer, från olika generationer, som komponerar på en hög europeisk nivå. Men Kroatien är en liten marknad med förlag som saknar förmåga att etablera kroatiska musikskapare internationellt. Det är därför inte en enda kompositör av det vi kallar klassisk musik kan livnära sig på att komponera – alla har andra arbeten, oftast undervisar de i musik. Det här är också ett hinder för kroatisk musik att utveckla en tydligare identitet i ett bredare, internationellt sammanhang.

På vilket sätt kan du som president göra skillnad för musikskapare i ditt land?

– Ibland tror jag att jag kunde bidra mer och tydligare vara till hjälp innan jag blev president. Särskilt då som tidigare generalsekreterare i Croatian Composers’ Society och under många år som ansvarig för Music Biennale Zagreb. Situa­tionen är liknande när det gäller upphovsrätt. Min ståndpunkt är att politiken måste motivera kulturen, att man måste stödja de val de yrkesverksamma gör och framhålla att kulturen är viktig för oss, särskilt för små nationer.

Vilka är de viktigaste frågorna för musikskapare i Europa, från ditt perspektiv?

– Mot bakgrund av globaliseringen är det mycket viktigt, särskilt för kompositörer som kommer från små nationer, att behålla sin identitet som del av sin nationella kultur. Man kan bara uppnå rätt balans mellan globalisering och protektio­nism genom att hålla fast vid de allra högsta kreativa kriteri­erna. Det innebär bland annat att man måste bibehålla nationella modeller som uppmuntrar en nationell produktion och skyddar det egna kulturarvet genom dels statliga subventioner och privata donationer, dels intresseorganisa­tioner och upphovsrättsorganisationer. Det här handlar inte på något sätt om isolationism som leder till protektionism.
I stället handlar det om att skapa förutsättningar för små nationer att delta på lika villkor på den globala musikarenan.

Följer du ECSA:s arbete?

– Jag deltog i ECSA:s kongress i Wien och följer ECSA:s arbete som aktiv medlem i Croatian Composers’ Society. Förra året medverkade jag i World Copyright Summit i Bryssel som huvudtalare, eftersom jag tycker att det är nödvändigt att vi blir bättre på att ta hand om upphovsmän i en tid som präglas av snabba och omvälvande förändringar i upphovsrätten och i den tekniska utvecklingen. Det är nödvändigt att vi bygger ett juridiskt ramverk som skyddar dem och deras verk, eftersom det inte skulle finnas någon kreativitet eller produktion utan upphovsmän – och ingen social utveckling utan kreativitet.

Vilka blir de största utmaningarna för nästa generations musikskapare i Europa?

– Vid sidan av de gemensamma utmaningar jag nyss nämnde tror jag att den största utmaningen för varje enskild kompositör är att ställas inför ett tomt notpapper. Det har alltid varit, och kommer alltid att vara, den största utmaning som varje generation musikskapare står inför. Kreativitet och inspiration.

Nämn några svenska upphovsmän som du uppskattar?

– Som ansvarig för Music Biennale Zagreb hade jag förmånen att få lyssna till svenska kompositörer och musiker. Sverige var partnerland 2007 och då presenterade vi ingå­ende svensk musik i Zagreb. Kronan på verket var en konsert med Kungliga Filharmoniska Orkestern som framförde verk av svenska kompositörer. Vi fick också höra elektronisk musik, jazz, kammarmusik… Men svensk musik har också varit närvarande i Zagreb sedan Biennalens första år, allt sedan tidigt 1960-­tal. Vi minns fortfarande ett framträdande av Radiokören under ledning av den legendariske Eric Ericson.

– Ärligt talat vill jag ogärna lyfta fram enskilda komposi­törer, vi har hört så många av dem i Zagreb, många verkligt strålande kompositörer. Även om det är oavsiktligt skulle man vara orättvis mot alla dem man inte nämner, eller hur…?

Artikeln pubilcerades första gången i SkapNytt, höstnumret 2012.

Mer i senaste SkapNytt här >>