2020 blev inte som någon tänkt sig. Inställda spelningar och turnéer, uppskjutna inspelningar och låtskrivar-sessions, karantän i stället för social inspiration. Skaps medlemmar är förstås drabbade av året som gått, var och en på sitt sätt. Vi gör en check-in under ett par veckor med några av dem. Sjunde intervjuobjektet är Martin Hederos – musiker, kompositör, arrangör.
Vad har förändrats i ditt yrkesliv sedan våren?
”Det är radikalt annorlunda. Jag hade en intensiv spelvår som avbröts 14 mars, då jag gjorde en sista spelning med Tonbruket. Därefter har jag flyttat fram eller ställt in över 60 spelningar. Ane Brun och jag skulle åkt runt och spelat i Europa nu, men det är flyttat till våren och hösten 2021.
Men jag har haft tur, för det går ganska bra ändå. De senaste åren har jag jobbat parallellt med flera saker utöver spelningar, bland annat har jag varit med och skrivit musik till två tv-serier, jobbat mycket med arr, och ett projekt på Göteborgsoperan med Hans Ek. Så när spelningarna ställdes in fick jag tid att fokusera på de projekten och verkligen göra dem bra, istället för att klämma in dem mellan spelningar.
Dessutom fick jag i våras ett tioårigt arbetsstipendium, och det är förstås ett oerhört privilegium. Det har gett mig möjlighet och lugn att ta tag i de jobb jag hade, istället för att tvingas jaga nya.
Eftersom det är så få spelningar nu så passar många branschkollegor på att göra musik nu, och det gynnar ju också mig som arrangör och studiomusiker. Så jag är lyckligt lottad. För på sikt kan det naturligtvis bli katastrof för mig också, beroende på hur länge den här krisen pågår.”
Vad tänker du om regeringens åtgärder och stöd till kulturarbetare?
”Jag söker stöd för mina band, och själv har jag varit permitterad två månader. Jag klarar mig eftersom jag har fått det här fina stipendiet. Men regeringen har agerat lite långsamt, tycker jag. Det är tragiskt att så många musiker blivit tvungna att skola om sig och hitta andra arbeten, och scenarbetare drabbas ju väldigt hårt; jag vet många ljud- och ljustekniker som sålt sin utrustning. Det gör att det kommer bli svårt att rulla igång igen, när vi väl ska återgå till det normala.
Jag tror att det är svårt för folk utanför kultursektorn att förstå hur små marginalerna är. I princip ingen sitter på en buffert. Det gäller nog alla jobb som bygger på lust: Man gör det för att det är kul, och pengarna man tjänar går in i verksamheten för att kunna fortsätta och utveckla den.
I mars märkte jag att det fanns en väldig solidaritet kulturarbetare emellan, det var många som hjälpte och guidade varandra med tips och råd, hur det fungerar med a-kassa och så vidare; många visste inte vad som gällde. På något sätt tog krisen bort stigmat kring att inte ha jobb, för plötsligt hade ingen jobb. Själv ska jag gå med i Musikerförbundet igen. Dels av solidaritet – de kan behöva fler medlemmar – dels inför framtiden, då jag kanske inte har samma flyt som nu.”
Kan du själv försörja dig på musiken?
”Ja, nu kan jag det. Tack vare engagemang utanför Sverige, främst inom Europa. Men ingenting bokas i god tid nu längre. Alla bokningar har corona-disclaimers. Man bara håller sig beredd och håller tummarna, in i det sista.”
Hur ser du på de kommande 6 månaderna; vad hoppas du ska hända, och vad kommer du själv göra?
”Som det ser ut nu så har jag någon liten spelning i veckan fram till jul – jag gör mycket jazz nu, och precis som med visor och smalare rock så är man då van vid ungefär 50 pers i publiken, haha. Och så arrar jag en del. Men från och med veckan efter nyår så ska liksom hela det förlorade 2020 ske parallellt med 2021, om alla framskjutna spelningar går av stapeln som planerat. Så det ser ut som ett späckat schema. Men ingen vet ju säkert vad som kommer att hända. Så om jag får något tv- eller skrivjobb så kommer jag ta det, för jag vågar inte lita helt på att det blir en turné-späckad vår, även om jag hoppas på det.”
Hur ser du att branschen och resten av kollektivet påverkas? Några exempel på uppfinningsrikedom och innovation för att överleva arbetsmässigt?
”Jag upplever att vi i den här branschen är väldigt flexibla. Man går med på att köra dubbla spelningar för ett enda gage, och så vidare. Så, tyvärr får man väl säga, lever vi upp till myten av ’glada musikanter’ som ställer upp för halva betalningen, för att vi älskar det vi gör och hellre gör det för liten ersättning än inte alls. Men det är viktigt att vi inte kör slut på oss, och att vi behåller vår värdighet. Om man orkar och har råd är det ju en bra tid att skriva och eventurellt spela in ny musik. Vissa börjar nu utbilda sig till någonting annat för att kunna försörja sig, men många tänker förhoppningsvis att de ska komma tillbaka när läget är som vanligt igen. Eller så märker de att det är skönt med fast lön och jobb, att äntligen få känna sig trygg … Så några försvinner nog från branschen för alltid.”