2020 blev inte som någon tänkt sig. Inställda spelningar och turnéer, uppskjutna inspelningar och låtskrivar-sessions, karantän i stället för social inspiration. Skaps medlemmar är förstås drabbade av året som gått, var och en på sitt sätt. Vi gör en check-in under ett par veckor med några av dem. Sjätte intervjuobjektet är Jonas Kullhammar – jazzmusiker och musikskapare.
Vad har förändrats i ditt yrkesliv sedan våren?
”Det började med att allt bara rök, alla spelningar under hela våren och sommaren försvann i ett svep. För mig skulle det varit det roligaste året på länge. Nu hade jag istället tre spelningar under perioden mars-september.
Under den senaste månaden har jag ändå jobbat en del, mest utomlands. Restriktionerna ser annorlunda ut i de flesta länder mot i Sverige. Det är ansvarsfullt och välorganiserat, men 50-gränsen (som jag ser som ganska bisarr) gäller ju inte i alla länder. Jag har just kommit hem från Tyskland, där jag spelade för 100 personer i en lokal avsedd för 300. Och för en månad sedan spelade jag i Slovenien för en publik på 500 i en lokal för 3000 pers.
De spelningar som arrangeras delas ofta upp i två, för att så många som möjligt ska kunna ta del av dem utan att det blir trångt. Men man får ändå bara gage för en spelning. Nu får jag visserligen ganska bra gage, men det är ändå minst sagt märkligt.
Hela den här situationen är katastrof för väldigt många inom kultursektorn. Delvis för mig också; framför allt är det extremt mentalt påfrestande. Visst, jag överlever. Men att inte få arbeta, inte få spela! Det har varit så deprimerande. Jag tappade lusten totalt, den bara dog. Jag har visserligen flera framgångsrika kollegor, bland annat i USA, som jobbar som fan nu och gör mästerverk. Det är så olika hur man tacklar en kris och hur man mår i den. Men jag känner nu när jag fått börja komma ut och spela att jag hittar lusten igen.”
Vad tänker du om regeringens åtgärder och stöd till kulturarbetare?
”Jag är inte så insatt, och har varit så sänkt att jag inte orkat engagera mig i någonting … men det är bedrövligt. Och det bekräftar allmänhetens syn på kultur: att den inte är viktig och inte värd någonting. Jag är visserligen pessimist, men jag jämför med andra länder som Slovenien, Polen, Tyskland … Några av dem har annars i min mening en skev politik, men de värnar kulturen mycket mer än vi tror eller förstår. De ordnar fantastiskt fina arrangemang och spelningar.
Det finns en tragik i att vi som håller på med musik älskar det så mycket att vi går med på vad som helst. Och vi har redan innan den här krisen gått med på alldeles för mycket, ställt upp för struntsummor och gått in i ofördelaktiga avtal. Jag hoppas att detta leder till förändring. Att vi lär oss inte ligga ute med pengar, inte förhandla om usla gage. Att vi blir lite tuffare, helt enkelt”
Kan du själv försörja dig på musiken?
”Ja, nu kan jag det. Tack vare engagemang utanför Sverige, främst inom Europa. Men ingenting bokas i god tid nu längre. Alla bokningar har corona-disclaimers. Man bara håller sig beredd och håller tummarna, in i det sista.”
Hur ser du på de kommande 6 månaderna; vad hoppas du ska hända, och vad kommer du själv göra?
”Jag hoppas restriktionerna lättas här, under ansvar så klart, så att allt sakta men säkert kommer igång igen. Och att vi får fungerande stödpaket. Själv har jag inte fått en spänn. Jag har en del bokningar, mest utanför Svergie, men allt med corona-reservation förstås.
Det värsta är ändå alla musikskapare och artister i 20-årsåldern, de som precis var på väg att ta klivet ut på scenerna och starta sin karriär. Vad händer med den generationen? Den kommer ju att gå förlorad. Även om läget blir bättre inom det närmaste halvåret så sitter ju vi etablerade och är så jävla på hugget, så de yngre och nyare kommer inte ha en chans. Det är en väldig förlust.”
Hur ser du att branschen och resten av kollektivet påverkas? Några exempel på uppfinningsrikedom och innovation för att överleva arbetsmässigt under dessa omständigheter?
”Visst, folk streamar sina spelningar och ber publiken swisha, men det fungerar ju inte… det är långt ifrån tillräckligt. Jag har visserligen gjort en sådan spelning på Fasching, men då hade jag ett fast gage också. Många yngre jazzmusiker som jag känner söker andra jobb nu, café- och butiksjobb. Vi får se om de återvänder.”