Stundande EU-val, polariserad debatt och abstrakta påståenden har gjort att tyckonomin just nu minst sagt sjuder av åsikter kring copyrightdirektivet som förra tisdagen klubbades igenom EU-parlamentet med klar majoritet. Här hemma har debatten fått nytt liv när främst politiker som behöver synas så mycket som möjligt i media inför det stundande EU-valet nu förklarat att de ska fortsätta – eller rentav inleda – sin strid mot direktivet. Målet är att tvinga Morgan Johansson att i EU:s Ministerråd den 15 april förklara att Sverige trots allt säger nej till detta, vilket inte räcker för att stoppa direktivet men man hoppas förstås att Sverige, genom att i elfte timmen vända sig om och börja backa in i framtiden, får fler att följa exemplet. 

Det har belysts så många gånger i de europeiska länderna de senaste åren men vi ser nu att det åter är på sin plats för en snabb genomgång av exakt vad det är en del politiker nu faktiskt säger nej till:

Nej till att nätjättar ska dela med sig av den enorma vinst de genererar genom att bygga sin affärsmodell på vår upphovsrättsskyddade musik.

Nej till att belägga nätjättarna med ansvaret för material som finns på deras plattformar, i stället för de privatpersoner som laddat upp det.

Nej till att upphäva nätjättarnas oligopolliknande position på internet genom att ge nystartade modeller samma förutsättningar som gigantplattformarna. 

Nej till att stärka upphovspersoner som avtalspart gentemot nätjättar.

Nej till att upphovspersoner skall få rätt att omförhandla orimliga avtal som ingåtts under tvingande förutsättningar.

Nej till att upphovspersoner skall kunna återfå sina rättigheter om motparten brutit mot avtal.

Nej till årliga transparenta rapporter över hur mycket en upphovspersons verk använts och vilka intäkter de genererat.

Nej till ett internet där ”fritt” inte bara betyder gratis. 

Nej till rimliga regler för digital kolonialism där inte bara jättarna bestämmer vad som skall finnas på spellistor. 

Nej till enkelt licensierat innehåll som möjliggör till fortsatt nordisk modell av utökad avtalslicens – en modell som har funkat utmärkt i åratal.

Nej till att medier ska få ersättning när så kallade aggregatorer bygger stora vinstdrivande sajter på dessa mediers producerade och skyddade innehåll.

Nej till att ge kreatörer inflytande över sina verk i en tid där de äntligen har tekniska möjligheter att vara egenföretagare och ändå nå ut globalt. 

Nej till att anpassa upphovsrätten till den nya digitala samtiden

Det nej som ska tvingas fram är alltså individuellt snarare än ideologiskt motiverat – om man läser direktivet ser man tydligt att detta har ett brett anslag, anpassat just för att en majoritet av EU-parlamentets politiker fått säga sitt. Att nu efter flera års samtal, debatter och kompromisser tvinga en svensk minister säga nej till förnyad upphovsrätt är inte bara opportunistiskt och populistiskt utan även omodernt och djupt ohederligt med till synes individuella politiska ambitioner som ursprung. 

Vi hoppas att våra beslutsfattare förstår att det direktiv som nu ligger på bordet redan är fyllt av kompromisser och dessutom har brett stöd i just deras partigrupp i EU. Sverige har visserligen en stark röst i Bryssel, och det är vi glada för, men vad gäller den digitala upphovsrätten har många års högljudda och synliga fd Piratpartister och andra debattörer lagt dimridåer för sin enda fråga, det som de anser vara sin rätt: att kränka skapande medborgares upphovsrätt med hänvisning till yttrandefrihet och ”nya tider”. 

Det är nu dags att tillsammans gå in i den verkliga nya tiden, där både yttrandefriheten och upphovsrätten värderas högt samtidigt!

Vänliga hälsningar,
Alfons Karabuda, ordförande i Skap