Lena Willemark är både en förvaltare och förnyare av den svenska folkmusiken. Men genrer är egentligen av underordnad betydelse för henne.

”Min röst följer alltid det musikaliska landskapet”, säger hon.

En liten flicka sitter på en björkgren i norra Dalarna och sjunger vad hon hör i sitt huvud. Framför sig ser hon ett landskap där himmel och natur förenas i en obeskrivlig oändlighet, som när havet möter horisonten. Och plötsligt förstår hon att allt hänger samman, att hon själv och hennes sång är en del av samma helhet.

”Det är ett  av mina tidigaste minnen, den där känslan var så oerhört stark och svindlande att den följt mig genom hela livet. Och det är den jag alltid försöker uppnå när jag står där på scenen eller skapar, i den finns också musikens urkraft som förenar oss alla som människor”, säger Lena Willemark.

VI SITTER I ETT ombyggt och ombonat gammalt missionshus i ett  skärgårdslandskap utanför Stockholm  som  går att  nå bilvägen.  En brasa brinner och kyrkohusets höga tak skapar en svåröverträffad känsla av rymd. Havet finns inom promenadavstånd, i alla riktningar.

”Vi flyttade ut hit från stan kort efter att vår dotter Eira kom till oss. Det var en ren tillfällighet att vi hittade stället.”

Närheten till naturen har alltid varit viktig för henne.

”Jag älskar att vara utomhus, nära havet  som nu, eller i bergen.  Det är då som jag får impulser och idéer. Jag lever ett ganska rörigt liv med mycket turnerande och resor. Naturen är en av få fasta rutiner  för mig. Den påminner mig också att saker förändras, som nu när löven skiftar färg från en dag till en annan. Skikten blir tydliga, vad som kan fördjupas och bli till musik. Och jag har ett grymt behov av att tänka nytt.”

MÅNGA AV UPPLEVELSERNA bearbetas och kommer till Lena Willemark som färdiga idéer mitt i natten.

”Jag har alltid haft ett anteckningsblock vid min sida ifall jag vaknar med en idé som jag måste skriva ned direkt. Min familj brukar vakna upp till ljudet av pennans streck mot blocket eller av att jag sitter på toaletten och sjunger in ett  röstmemo.”

Lena Willemark är gift med operasångaren Olle Persson.

”Utmaningen för oss har varit att få våra karriärer att fungera med familjelivet. Samhällets regelbundenhet och normer är inte uppbyggt för frilansande musiker.  Därför skulle det verkligen vara bra med någon form av satsning från samhällets sida som underlättade det livet, inte minst skulle vi få se fler turnerande kvinnor. För mig har varit väldigt viktigt att just få turnera och spela, jag älskar det och bestämde mig tidigt för att inget skulle få hindra mig. Eira har ofta fått följa med mig på turné.”

Det verkar heller inte finnas något som stoppar henne. En försenad tågresa från Mora dagen innan har gjort att hon kommit hem mitt i natten, och om ett par dagar väntar en resa till Kina, en folkmusikfestival i Shanghai. Och så nämner hon i förbifarten ett operaprojekt  –  ett dramatiskt kammarmusikverk – som fortfarande verkar vara lite hemligt.

FLICKAN I BJÖRKEN växte upp omgiven av musik och människor som kallades Ekor Anders och Sväs Märta. De talade älvdalska, dialekten som nästan är ett eget språk, med en fornnordisk satsmelodi som påminner om isländskans.

”Jag tyckte att det var roligt att umgås med de äldre i byn, och lärde mig mycket av dem, både språkligt och musikaliskt. Sväs Märta lärde mig också massor om livet, och livet är ju musiken.”

Kulningen – fäbodarnas vallsång – är ett arv som Lena Willemark förvaltar och som blivit ett av hennes främsta kännetecken. Hon sjunger med en kraft och en universell ton som fått en hel värld att lyssna.  Det är omöjligt att inte bli berörd.

Hela barndomen tycks ha varit ett slags The Sound of Evertsberg.

”Jag till och med sjöng fram meningarna när jag pratade, jag var säkert ett riktigt pain in the ass för min omgivning”, säger hon och illustrerar med ett par fraser där ett barn frågar vad det blir till middag.

Så småningom började hon skapa egen musik, och inspiration var inte alltid rotad i spelmanstraditionen.

”Jag minns särskilt när min systers pojkvän, en hippie från Amsterdam, kom på besök. Han hade med sig en skiva med Joni Mitchell. Jag var 14 år och satt hemma och klinkade på gitarr och sjöng egna texter, men det här var något helt annat. Joni Mitchell öppnade upp en ny värld för mig, och hennes konsekventa konstnärskap har varit en  förebild sedan dess. Hon söker alltid efter nya skikt.”

REDAN SOM 18-ÅRING antogs Lena Willemark till Kungliga Musikhögskolan.

”Det skedde med dunder och brak, det var sista året som det var möjligt utan avslutade gymnasiestudier.”

De höga poängen på gehöret blev avgörande.

”Annars hade jag aldrig kommit  in.”

Men det var också tufft, de flesta andra hade redan gått förberedande musikutbildningar. Känslan av otillräcklighet har aldrig riktigt släppt greppet.

”Visst har jag i bland känt att alla andra kan mycket mer om musikteori än jag, men jag har alltid förlitat mig på den musikaliska intuitionen och vårdat den. Det är minst  lika  viktigt, tycker jag.”

Mötet med stora staden som tonåring var också omtumlande, med många nya musikaliska intryck.

”Jag flyttade in på Valhallavägen och fick en pojkvän som var jazzmusiker. Vi hängde på Fasching och jag började lyssna på Miles Davis och Aretha Franklin.”

JAZZEN GÅR SOM parallellt spår till karriären som riksspelman och sångerska. Ett tag på 80-talet var Lena Willemark medlem i Gals and Pals, med legendarer som Monica Dominique, Lasse Bagge och Svante Thuresson vid sin sida. Och raden av samarbeten med jazzmusiker skulle bli fler:

”Jonas Knutsson och Elise Einarsdotter var bland de första jag samarbetade med efter Galsand Pals.”

Hon fortsätter att räkna upp namn som Mats Öberg, Palle Danielsson och  Anders Jormin, men tycker ändå att hon bara lyckats ”namedroppa” en bråkdel av de musiker som hon haft förmånen att samarbeta med.

Samarbetena med tonsättaren Karin Rehnqvist, som specialskrivit verk för Lena Willemark, har också varit mycket betydelsefulla för henne.

”Min röst följer alltid det musikaliska landskapet. Det handlar alltså mindre om genrer, mer om uttrycket.”

MEN DET ÄR ÄNDÅ som den moderna folkmusikens förgrundsfigurer som de flesta ser Lena Willemark. En traditionsbärare och förnyare, med grupper som Frifot är hon tillsammans med Ale Möller och Per Gudmundson en bokstavlig ambassadör för modern svensk folkmusik. Men även om vägen till riksspelman kan tyckas ha varit förutbestämd har Lena Willemark fått kämpa. Som både kvinna och förnyare har hon utmanat en spelmansvärld som dominerats av män och traditioner, i bland på gränsen till heliga.

”Absolut, när jag började spela ute fanns få men för mig väldigt viktiga kvinnliga förebilder i folkmusikkretsar. Och när Frifot sedan började spela 1987 fanns en klick som sa att vi inte sysslade med folkmusik och rev ned våra affischer. Däremot tycker jag att den äldre generationen folkmusiker hade en stor öppenhet för just musiken, som det ju trots allt handlar om. Och i dag, 30 år senare, är det vi själva som representerar den äldre generationen. Det är egentligen inget nytt, så här har det alltid sett ut. Allt går runt.”

Vem gör dagens folkmusik?

”Folkmusiken har blivit som jazzen, ett paraplynamn för flera andra genrer och en massa uttryck. Och det kanske har blivit dags att skapa nya underrubriker. Jag älskar själv att sjunga de gamla balladerna, men jag känner också ett starkt behov av att sjunga nya texter.  Själva musiken i folkmusiken har ju utvecklats enormt, men texterna har inte hängt med på samma sätt. I mina egna texter försöker jag också att  berätta historier som berör oss i dag.”

Förnyelse för sakens  skull fyller heller ingen funktion, understryker hon.

”Det finns ju även förnyelse i en röst som tillför en ny ton i en genre.”

För Lena Willemark verkar det å andra sidan aldrig ha varit särskilt viktigt vad andra tycker. Hennes relation till folkmusiken är så stark att inget har kunna rubba den.

”Det var min första förälskelse, och den är evig.  Det har aldrig funnits några tvivel.”

TEXT: PETER WILLEBRAND FOTO: ANNA RUT FRIDHOLM