EN RAPPORT OM STRUKTURELL RASISM I MUSIKBRANSCHEN

Nu har rasismen inom den svenska musikindustrin kartlagts. I en rapport delar rasifierade musikskapare i intervjuer och enkätsvar sina erfarenheter av musikbranschens skuggsida.

”Jag gör inte world, jag gör pop” är namnet på den rapport som tagits fram på uppdrag av Skap. Rapporten är den första i sitt slag och presenterar resultaten av en studie om rasism inom den svenska musikindustrin, utifrån musikskapares perspektiv och erfarenheter. 

»Det är mycket rasism inom musikbranschen men som ofta inte hörs eller syns. Den är väldigt dold och väldigt, väldigt organiserad… « (anonymiserad röst i rapporten)

Rapporten har författats av Jasmine Kelekay, fil. dr. i sociologi (University of California, Santa Barbara) i samarbete med CEMFOR (Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism) vid Uppsala universitet. 

”Att musikindustrin lider av samma sjukdomar som samhället i övrigt är kanske inte någon överraskning, men att denna förhållandevis progressiva bransch – byggd på och beroende av inkluderande kultur, yttrandefrihet och tolerans – så sent som 2022 fortfarande innehåller så mycket sunkiga åsikter är minst sagt förvånande”, skriver Skaps ordförande Alfons Karabuda i förordet. 

»Den är inte annorlunda från någonting i samhället. Det känns också som att för att (musik) är en kreativ bransch ska den på något sätt vara över det hela. Att den är bättre än andra branscher, den kan mycket mer… men det är ju exakt samma sak.«

I rapporten beskriver ett stort antal musikskapare hur de misstänkliggjorts i olika sammanhang, särbehandlats på grund av mer eller mindre uttalade fördomar och överhuvudtaget kämpat mot förutfattade meningar om vad de ”borde” vara och kunna, eller inte kunna. Detta i en bransch som ofta lyfts fram som inkluderande och politiskt korrekt, inte sällan ur ett underdog-perspektiv. 

”Jag tog mig an Skaps uppdrag med stort engagemang”, säger utredaren Dr. Jasmine Kelekay. ”Eftersom inga tidigare studier direkt har utforskat rasismen inom den svenska musikindustrin utgör denna rapport även den första studien med rasifierade musikskapares erfarenheter av rasism i dagens Sverige. Arbete mot rasism och för inkludering och mångfald tar såklart aldrig tar slut, men Skap har beställt en behövlig och ordentlig belysning av dagens villkor.” 

”Ingenting är viktigare än musikskaparnas egna röster i detta arbete. Utan dessa är allting hypotetiska antaganden eller anekdoter”, säger Alfons Karabuda. 

»Det blir så genomskinligt … de bara: vi har Blackout Tuesday, ingen får jobba idag. Men vad fan hjälper det någon att ni tar en ledig dag? Va?«

”Vi blir nedslagna av rapportens innehåll. Trots det är vi väldigt glada att kunna presentera den. För vi vet också att den enda vägen framåt är att lyssna på vittnesmål och fortsätta belysa de exceptionellt viktiga frågorna om likvärdiga möjligheter och skapa en positiv syn av branschens sätt att besvara dem med styrka och emfas”, säger Alfons Karabuda. 

I rapporten presenteras en serie rekommendationer med grund i studieresultaten, exempelvis aktiva åtgärder för att öka mångfald och representation, ansvarstagande och ansvarsutkrävande samt obligatorisk, konsekvent kompetensutveckling  inom institutioner, bolag och organisationer. Därutöver betonar enkätrespondenterna och intervjudeltagarna Skaps och andra liknande organisationers viktiga roll inom jämlikhetsarbetet inom musikbranschen, genom att ta ställning, lyfta fram, opinionsbilda och utbilda branschen kring rasism: 

»Ta ställning i frågor som rör inkludering. Lyft fram det här, skapa evenemang, seminarier där detta synliggörs.« 

»Stå öppet för sin roll i att skapa den förändring med en stark insats som vi gör med andra frågor.« 

»Sätt ihop, anställ människor inom området som är kompetenta att hålla föreläsningar. Sätt ihop projekt där  kulturbranschen ska lära sig om vilken värld vi faktiskt lever i.«

Rapporten utgör avrapporteringen för uppdraget Strukturell rasism i musikbranschen som Jasmine Kelekay fick under våren 2021.