Anna von Hausswolff och Filip Leyman är nominerade till HARPA-priset för sin musik till filmen Världens vackraste pojke. Den svenska juryn med representanter från Skap och Fst har utsett årets bidrag med motiveringen:
The most beautiful boy in the world is a striking story about the musician and actor Björn Andrésen who was chosen by Luchino Visconti for the part of young Tadzio in his film from 1971, based on the novel Death in Venice by Thomas Mann. Many years later Björn Andrésen thoughtfully tells Kristian Petri and Kristina Lindström about the film role which took on such a fateful significance in his life.
The beautiful, evocative music score by Anna von Hausswolff and Filip Leyman emphasizes his story about a life marked by dramatic events and tragedies in dark moods, in fragile strings and piano. The story about a boy whose mother disappeared when he was 10, a boy carrying an inner sense of emptiness, a boy who wanted to become a concerto pianist but became an icon because of his beauty at age 14. The low-key, brilliant music interweaves in a delicate way all the artistical film narratives in this striking documentary.
För Skap berättar Anna om deras samarbete och utmaningen i filmmusik.
Du och Filip Leyman har jobbat ihop i många år nu. Berätta om samarbetet, vad betyder han för ditt skapande?
— Vi har jobbat ihop i olika konstellationer sedan vi tog studenten 2005, och man skulle kunna säga att han är den absolut viktigaste personen i mitt så kallade musikliv. Han har varit med i nästan alla projekt som jag gjort, antingen som producent eller som musiker (oftast båda) och det är så vackert och unikt att se varandra växa på det här sättet. Vi rör oss framåt tillsammans och jag har svårt att se var jag skulle vara idag utan honom.
Hur fick ni uppdraget att göra musiken till Världens vackraste pojke?
— Det var Kristina Lindström och Kristian Petri (regissörerna, reds. anm.) som frågade mig om jag ville skriva musiken, och jag frågade Filip om han ville producera den. Men gradvis blev han mer och mer involverad i komponerandet och jag insåg att detta projekt krävde båda våra hjärnor, inte bara min. Det var en svår film att tonsätta med mycket dialog och ett känsligt, tungt ämne, och processen blev mycket enklare med Filip som medkompositör.
”Nästan all musik i filmen är improvisation”
Hur började ni?
— Vi började med att skriva ner nyckelord, stämning och instrumentering och sedan analyserade vi historien och karaktärerna, och försökte på så vis hitta fram till filmens atmosfäriska kärna och rörelse. Kristina och Petri hade många fina idéer kring musiken och det var i dialog med dem som vi bättre förstod vad för typ av känsla vi ville förmedla. Sedan tog vi alla dessa idéer med oss ner i studion och plockade fram de instrument vi ville använda, mickade upp dem och började improvisera fram materialet direkt till bilden. En helt ny och spännande process för mig, då jag mestadels komponerar ensam och långsamt. Nästan all musik i filmen är ren och skär improvisation.
Vad tänker du själv om resultatet?
— Jag tycker musiken går väl hand i hand med vad vi önskade av den. Mitt stora nyckelord igenom hela processen var melankoli, då det var den känsla som jag fick första gången jag tittade på filmen. Vi började diskutera huruvida man kan göra filmens melankoli mer vacker och mindre mörk. Hur kan man hjälpa betraktaren att vila och acceptera sorgen istället för att motarbeta den? Den kompositör som jag kom att tänka på var Jan Johansson, en pianist vars musik jag vuxit upp med och som enligt mig är den svenska melankolins mästare. Han blev en stor inspiration faktiskt.
Du har gjort musik till fler filmer, bland annat Minnas Paris. Hur skiljer sig filmmusiken från annan musik du skapar?
— Det är en kollaborativ process och man är långt ifrån ensam i sitt skapande vilket är skönt, men man har heller aldrig veto på något vilket kan vara fruktansvärt frustrerande. Det tog ganska lång tid för mig att acceptera min roll som filmkompositör, men när jag väl gav vika blev allting väldigt roligt och ganska lätt. Sedan är det ju viktigt att man står på sig lite ibland och är envis.
Text: Hannah Kirsebom/KWD
Foto: Gianluca Grasseli