JÄMLIKT SKAPANDE

EN UNDERSÖKNING OM MUSIKSKAPARES VERKLIGHET UTIFRÅN ETT JÄMSTÄLLDHETSPERSPEKTIV

AV ANNA INGLER

Ladda ner rapporten som pdf här!

2. Bakgrund till rapporten

Rapporten Jämlikt skapande är resultatet av en undersökning som genomförts på uppdrag av Skap – Sveriges kompositörer och textförfattare. Undersökningens syfte är att kartlägga medlemmarnas, och andra musikskapares verklighet utifrån ett jämställdhetsperspektiv, genom att synliggöra konkreta exempel på situationer, miljöer och händelser i musikskaparnas vardag som orsakar en diskriminerande arbetsmiljö. Ett uttalat mål med undersökningen är att ge Skap mer och fördjupade kunskaper om hur verkligheten för musikskaparna ser ut, som i sin tur kan utgöra kunskapsbas och underlag för att ge riktning för föreningen i sitt fortsatta jämställdhetsarbete. Förhoppningen från Skaps sida har varit att åtgärder som är formulerade utifrån ett perspektiv som är förankrat och reellt kan göra verklig skillnad för individer i utsatta situationer, och för musikbranschen i stort. Undersökningen är med andra ord ett led i ett längre förändrings- och påverkansarbete

Jämlikhet innebär att alla individer, oavsett grupptillhörighet, ska ha lika rättigheter och möjligheter. Jämlikhet omfattar alla diskrimineringsgrunder, dvs ålder, sexualitet, etnicitet, kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, religion och funktionsnedsättning. En förenklad beskrivning av lagens definition av diskriminering är att någon missgynnas eller kränks. All orättvis behandling är inte diskriminering enligt diskrimineringslagen.

Diskriminering kan till exempel innebära att du blir utsatt för sexuella trakasserier. Det kan också innebära att du blir orättvist behandlad på jobbet, i skolan, när du åker buss eller där du handlar. Lagen om diskriminering reglerar inte det som händer mellan privatpersoner när det till exempel handlar om hur grannar eller släktingar behandlar varandra. Inte heller innehållet i reklam, TV, radio, sociala medier och tidningar omfattas av diskrimineringsförbudet. Det finns däremot andra lagar och regler som sätter gränser för ageranden mellan privatpersoner, för vad som får skrivas och sägas i media och andra former. Utsätts man för diskriminering så har man möjlighet att själv väcka talan i en domstol. Man har också möjlighet att vända sig till en antidiskrimineringsbyrå eller till ett fackförbund. (do.se)

Initiativ som #metoo (2017) har hjälpt till att belysa trakasserier och diskriminering som har visat sig vara vanliga strukturella problem i människors vardag, inte minst i arbetslivet. Inom Skaps intresse- och verksamhetsområde blossade i Sverige vid samma tid hashtaggen #närmusikentystnar upp. Uppropet undertecknads av över 2000 kvinnor i musikbranschen. Det finns, med andra ord, mycket som motiverar det förändringsarbete som den här undersökningen är en del av. Däremot kan varken rapporten eller undersökningen ge en heltäckande bild av den oerhört komplexa verkligheten.

3. Förutsättningar

Diskriminering sker överallt, och i alla delar av samhället. Samhällsnormerna påverkar alla delar av våra liv, inte minst yrkeslivet. Många situationer och sammanhang som beskrivs i den här rapporten kan därför upplevas som generella och allmängiltiga, dvs inte specifika för just musikbranschen och musikskapare. Däremot har yrket som musikskapare vissa specifika förutsättningar som är av relevans att lyfta i sammanhanget. Arbetet innebär ofta att man har flera yrkesroller samtidigt – man kan exempelvis vara låtskrivare, musikproducent, artist och skivbolagsägare på samma gång. Gränserna mellan olika roller inom yrket är inte sällan luddiga. Detsamma gäller gränsen mellan kreatör och musikbransch. Eftersom man är frilansare är man ofta ensam gentemot något som uppfattas som en ”bransch”. Branschen i sig bygger också i stor utsträckning på kontakter och relationer.

Undersökningen är gjord med utgångspunkt hos Skaps medlemmar som då undersökningen påbörjades utgörs av 1476 musikskapare. Könsfördelningen är 72% män och 28% kvinnor. Medelåldern är ca 54 år.

En fokusgrupp med personer som arbetar som musikskapare etablerades i syfte att genom samtal kartlägga situationer och sammanhang där diskriminering uppstår, eller riskerar att uppstå. Gruppen bestod av tio personer, varav sju är medlemmar i Skap. Ytterligare tre personer som inte är medlemmar bjöds in för att bredda perspektivet och erfarenheterna ytterligare. Inom gruppen fanns en blandning av ålder, genretillhörighet, erfarenhet, kunskaper, etnicitet, sexualitet, könsöverskridande identitet och arbetsort. Vad gruppen saknade, däremot, var perspektiv för funktionsvariationer och religion. Samtliga i fokusgruppen identifierar sig som kvinnor och är i åldern 18-55 år. Samtliga identifierar sig som låtskrivare. Nio av tio kallar sig musikproducent, nio av tio artist, åtta av tio vokalist. Åtta av tio kallar sig textförfattare. Sex kallar sig instrumentalist. En kallar sig rappare och en filmtonsättare. En medlem har eget skivbolag. Sammantaget är detta alltså inte ett representativ urval av Skaps medlemmar, utan en grupp som är utvald i syfte att identifiera diskriminering som sker i arbetslivet som musikskapare. Fokusgruppen träffades i helgrupp vid två skilda tillfällen, då de ombads att diskutera fram alla möjliga tänkbara situationer, sammanhang och händelser i deras yrkesliv som utifrån deras erfarenheter bidrar till diskriminerande beteende och arbetsmiljö. Medlemmarna i fokusgruppen intervjuades dessutom enskilt för att bidra med fördjupad förståelse av problemen.

Fokusgruppen deltog genom frivilligt deltagande och avlönades baserat på en rimlig arbetstid.

Som ett komplement till fokusgruppen gjordes även en enkätundersökning som riktade sig till alla musikskapare, oavsett kön. Enkäten skickades ut till alla Skaps medlemmar (genom Skaps medlemsbrev), men även till andra musikskapare. Totalt 87 personer svarade på enkäten. Av dessa var 47 % män och 46 % kvinnor (4,5 % angav annan eller ingen könstillhörighet). Medelåldern bland de svarande får anses vara hög: 61% var över 40 år. Av männen var 85 % över 40 år. Av dessa var 18 % över 70 år. Av kvinnorna var 46 % över 40 år. Av de svarande var 98 % födda i Sverige (95 % har minst en förälder född i Sverige och 83 % har båda föräldrarna födda i Sverige). 57 % angav att de jobbar heltid eller nästintill heltid med att skapa musik. 76 % anser sig vara professionella utövare eller experter inom sitt område. 59 % har varit verksamma som musikskapare i 20 år eller mer. Genre-tillhörigheten bland de svarande var blandad. Med liten marginal hör flest svarande till inom genren pop/indiepop (23 %). Övriga genrer som angavs var: visa/singer-songwriter (14 %), jazz (11 %), elektronisk musik (9 %), konstmusik (8 %), film- och teatermusik (6 %), folkmusik (5 %) och rock/hårdrock (3 %). 15 % av de medverkande valde att inte specificera genretillhörighet.

4. Metod

Undersökningen och kartläggningen som ligger till grund för denna rapport har genomförts med inspiration från aktionsforskningen. Aktionsforskning (från engelskans action research) är en pragmatisk metodik, där fokus ligger på att lösa identifierade problem. Oftast används metodiken i syfte att lösa problem inom organisationer för att optimera effektivitet. Det är en metodik som lämpar sig väl om man önskar förändring. Förändring är inte bara önskvärd när man vill lösa problem, utan ger också möjligheter att upptäcka nya kunskaper och alternativa handlingsmetoder.

Figuren nedan visar de olika faserna i metodiken. Arbetet med fokusgruppen (och enkätundersökningen) hör hemma i fasen observera och identifiera problem, medan föreliggande rapport befinner sig i fasen analys. Enligt modellen bör det härnäst sättas upp en plan för förbättringsaktioner, som sedan ska implementeras i arbetslivet, som i sin tur i bästa fall leder till praktiskt förändrat handlande i arbetslivet. Efter en rimlig tidsperiod kan cykeln starta upp igen med den första fasen observera och identifiera problem.

Detta sammantaget innebär att metoden kan utföras hur många gånger som helst tills man uppnår ett önskat resultat. I det här fallet är en helt diskrimineringsfri tillvaro en inte helt realistisk målbild, utan kanske snarare en utopi, men ambitionen borde ändå kunna vara att kontinuerligt samla mer kunskap och att genom konsekvent och genomtänkt förändringsarbete på sikt kunna göra skillnad. Inom klassisk aktionsforskning tänker man sig att de som i praktiken ska genomföra den önskvärda förändringen (i det här fallet Skap, musikskaparna och musikbranschen) ska komma till en gemensam problembild och insikt om vad som är bästa sättet att uppnå förändringen. Arbetet med fokusgruppen i den här undersökningen kan ses som ett första steg i en sådan process, dvs identifierande av problembild. Detta är själva grunden för en fortsatt process. I avsnitt 6.2 presenteras förslag på såväl tänkbara förändringsaktioner som hur musikskapare ska kunna involveras i det slutgiltiga fastställandet av Skaps nästa steg i detta arbete.

5. Bakgrund till rapporten

(Alla citat från deltagare i fokusgruppen.)

Många exempel på händelser, situationer och sammanhang där risk för diskriminering som musikskapare föreligger som framkommer i undersökningen är kopplade till normstrukturer som råder i samhället i stort. Vi kan därför ibland inte isolera identifierade beteenden till endast musikbranschen, utan måste förhålla oss till de generella
normer som råder och som ger upphov till diskriminerande attityder och handlingar mot de som inte passar in i en given mall i en given situation.

Som vi redan varit inne på, sker diskriminering på många olika sätt. Två exempel som den här kartläggningen inte lägger särskild fokus på att belysa är olikheter i diskriminering mellan olika musikgenrer och intersektionalitet. Personer kan tillhöra flera målgrupper samtidigt och ha behov som kräver en kombinerad insats. De intersektionalistiska resultat som skymtar igenom i rapporten är viktiga men kan inte ge någon representativ bild av verklighetens komplexitet.

De situationer, händelser och sammanhang som identifierats utifrån samtalen med fokusgruppen, som har framträtt mest tydligt och återkommande och som får anses särskilt alarmerande, grupperas i det som följer som tio teman (5.1-5.10).

”För mig handlar det inte så mycket om sexism, snarare om att bli nedtryckt.”

5.1. Att bli tilldelad egenskaper och värden

Något som genomsyrar hela undersökningen är upplevelsen av att bli tilldelad egenskaper och värden som är baserade på fördomar. Detta kan exempelvis gälla vad för typ av musikaliska kunskaper man har som kvinna; det antas att dessa är sämre än vad de är i verkligheten. Det gäller också speciellt med avseende på tekniska kunskaper. Vad gäller roller och status i olika grupper eller sammanhang, antas det ofta att man är ”flickvännen” eller ”endast sångerska”, trots att man kanske i själva verket är chef eller arbetsgivare.

Effekten av detta är att man känner sig tvungen att hävda sig, och visa upp sina kunskaper eller sin status som ett bevis på vad man är värd. Detta upplever man inte att ens manliga kollegor behöver göra. Detta förekommer i något högre utsträckning hos yngre personer, som det verkar, men det händer även i högre ålder.

”Vi blir konstant förminskade till ett ’tjejband’ och behöver fronta hela den feministiska rörelsen. Alla är med och eldar på det. Journalister, fans och äldre män.”

Det framkommer att det också är vanligt förekommande att man förmodas ha kunskap om saker som endast baseras på ens könstillhörighet. Exempelvis kan det tas för givet att man kan allt om feminism, bara för att man är kvinna. Många upplever också att det finns sociala förväntningar på kvinnor som inte finns i samma utsträckning på män, till exempel förväntas kvinnor ta socialt ansvar, skapa bra stämning i en grupp, och agera projektledare.

Som kvinna och mamma upplever man att man förväntas vara med barnet mer än pappan, och att man som mamma blir uträknad ur arbetslivet snabbare och lättare än vad pappor blir.

”Jag har alltid känt mig som en artist men det är svårare att kalla mig låtskrivare. Jag känner att jag måste be visa vad jag kan, ha meriter innan jag blir betrodd. Ännu svårare att kalla mig producent. Det är som att det kommer med ett kollektivt ansvar att vara oklanderlig och som att man blir en ofrivillig talesperson för alla kvinnor eller rasifierade.”

5.2. Ord och handling går inte alltid ihop

I viss mån innan, men definitivt efter initiativ som #metoo och offentliga röster som vittnar om diskriminering och trakasserier på arbetsplatsen, har många arbetsgivare skyndsamt upprättat policyer i syfte att säkra en trygg och säker arbetsmiljö, som alla på arbetsplatsen förväntas följa. Vanligt är att man i policydokument skriver fram att man har ansvar som enskild individ att säga ifrån när man bevittnar trakasserier. Brukligt är att man formulerar nolltolerans mot diskriminerande beteende eller handlingar. Uppföljning av dessa skrivningar, dvs att de de facto följs i verkligheten, är dock något som anses bristande, eller till och med icke-existerande. Detta gäller särskilt med avseende på sanktioner eller konsekvenser i de fall man inte följer den beslutade policyn. Avsaknaden av uppföljning och av tydliga konsekvenser vid diskriminerande beteende leder till misstro till såväl bransch som kollegor, och orsakar osäkerhet och otrygghet.

”Så många grisar som får härja fritt – både bransch och musiker.”

Man kan lätt konstatera att företag, organisationer och varumärken vill offentliggöra sina värderingar utåt för att attrahera icke-normativa personer till sig och för att inte halka efter i den jämlikhets- och jämställdhetsinriktade samhällsdebatten. Det här anser de flesta vara något positivt. Däremot upplever man att organisationer eller företag misslyckas att ta tillvara på mångfalden om det i organisationen saknas tillräcklig kunskap om dessa personers uttryck, kamp och vision, eller när man helt saknar kunskap om hur man i praktiken inkluderar dessa personers perspektiv i verksamheten. Detta upplevs då istället som ett exploaterande av icke-normativitet (privatliv, sexualitet, könsidentitet eller annat), för det egna varumärkets vinning.

”En gång när jag var med i TV och sjöng på en låt i ett framträdande kommer programledaren fram till mig efteråt och säger framför alla ’om du knullar mig så gör jag dig känd’ medan han fysiskt trycker upp sig mot mig. Jag kollade på bandet som hade bjudit in mig. Känslan av att allt hänger på responsen från mig. Om jag reagerar med att bli arg och ledsen, kommer någon stödja mig? Kommer någon backa mig? Tystnaden. Folk vred på sig.”

5.3. Det hänger på relationer och kontakter

Många anser att den enskilt viktigaste faktorn för att få jobb är de relationer och kontakter man har. Detta gör det svårt för många att komma in i musikbranschen, och kan leda till att samma personer får uppdrag om och om igen. Många anser att detta skulle kunna motverkas med hjälp policyer för inkludering på musikbolag som anställer musiker.
Rädsla för att skada en relation eller ett kontaktnät gör att hotfulla eller diskriminerande beteenden bland kollegor och personer inom branschen bortses från eller ignoreras. Detta får som konsekvens att beteendet tillåts fortsätta och att fler drabbas. Det blir en dålig spiral som blir svårare och svårare att bryta ju längre tid som går.

5.4. Luddiga gränser

Många upplever att det finns ”oklara rum” där det inte är tydligt om syftet med sammanhanget är ett arbetsrelaterat möte eller social tillställning. Otydlighet kring intentioner från både bransch och musiker återkommer ofta. Det är inte heller ovanligt att man upptäcker att en person är ute efter något romantiskt eller sexuellt när man initierat kontakt i tron att det handlar om jobb.

Uppträdanden live, fotograferingar och videoinspelningar, prisgalor, studion eller replokalen är situationer och miljöer som upplevs som extra utsatta. Det upplevs svårtatt veta vart gränsen går mellan privatliv och yrkesliv.

”I möten med folk så är jag alltid ifrågasättande om varför de vill ses. Vill veta vad deras intentioner är. Man måste hela tiden ta hänsyn till att de kan mena något annat. Jag tvingas tänka som tjej först, innan jag tänker mig in i det professionella. Man vet att folk ser en så. Jag får många kommentarer om mitt utseende. Måste ofta säga att jag har pojkvän.”

5.5. Branschen och musikskapandet

Många upplever att det av olika anledningar lätt uppstår friktion mellan traditionell musikbransch och musikskapare. Något som återkommer i undersökningen är man upplever att branschen inte har förståelse för kreatörens kreativitet eller kreativa process. Det handlar ofta om att branschen vill att musikskaparen ska rätta sig efter en stereotyp. Många upplever att det bara kan få plats med en ”typ” samtidigt. Om man som kvinna gör popmusik blir det per automatik en indirekt en tävling mot alla andra som stöps in i den mallen. Det finns en känsla av att behöva slåss för det lilla utrymme som finns tillgängligt för den stereotyp branschen anser att man tillhör.

”Jag signade till ett stort bolag när jag var 17 år. Min A&R tyckte att mitt kreativa uttryck varför komplicerat och ville att jag skulle vara en poptjej och jämförde mig med andra poptjejer. Jag hoppade av hela kontraktet på grund av detta. Då säger han ’det här är ditt livs misstag’ och river sönder kontraktet framför mig och skrattar.”

”När jag var signad hade jag gärna velat ha en manager. Alla branschpersoner ville ha nåt ut av mig. Det blev obekvämt. De ville ändra mig.”

I låtskrivarsammanhang upplever man att det är svårt att stå upp mot textidéer som går emot ens moral.

”På ett låtskrivarcamp sa en kille i en session ’ibland vill jag bara ta en pistol och skjuta min flickvän i ansiktet’. Alla grabbar i rummet skrattade med, vissa genuint och andra obekvämt men ingen sa ifrån. Jag och den andra kvinnliga låtskrivaren blev väldigt obekväma men sa ingenting för att ingen av oss ville ändra stämningen i rummet och riskera att gå miste om workflowet vi hade gemensamt som grupp.”

Många upplever vidare att branschen anspelar på ens dröm om att få jobba som musikskapare, och att man slänger sig med uttryck som ”det är en möjlighet för dig”, för att få en att arbeta gratis eller ställa upp på saker man egentligen inte vill vara med på.

Sammantaget gör detta att det skapas en uppdelning mellan bransch och kreatör – en känsla av vi mot dem – som upplevs som kontraproduktiv.

”När jag var på möte på ett stort skivbolag sa A&R:en till mig ’nu ska jag berätta för dig hur det ligger till. Du är skitsnygg men du skriver skitdåliga låtar. Men jag är beredd att ge dig en chans och kan sätta ihop dig med våra bästa killar’. Idag jobbar jag som låtskrivare åt världsartister, så jag tror inte det handlade om att jag var dålig på att skriva låtar.”

5.6. Vem får synas?

Brist på förebilder nämns ofta som en viktig och stark bidragande faktor till varför det inte finns en större mångfald hos musikskapare. Vilka som syns som musiker på till exempel festivaler och på TV – exempelvis i programmens husband – spelar stor roll. Även om festivalerna upplevs som mer jämställda nu än tidigare är det fortfarande väldigt mansdominerat och vitt på TV. Rollen som musikproducent avspeglas alltför ofta av vita män också. Den som inte syns finns inte. Att synliggöra kvinnor och andra minoriteter i roller som traditionellt sett ägs av vita män gör att rollerna neutraliseras och folk slutar höja på ögonbrynen och ifrågasätta om en kvinna är musikproducent exempelvis. Intressant nog upplever de flesta i fokusgruppen att det var relativt lätt att börja se sig själv och identifiera sig som musikskapare. Problematiken uppstår senare, oftast i kontakt med musikbranschen.

”En person på [en man på ett av de större musikbolagen] var väldigt respektlös som inte ansåg att jag var tillräcklig. Han tyckte inte att jag skulle skriva om transrelaterat innan jag hade genomgått min korrigering. Han tyckte inte att jag hade rätt att uppleva de här sakerna eftersom han ansåg att jag hade gått igenom det. Han var en vit hetero cis-man. Också fått höra att jag inte kan vara en pionjär för kvinnor eftersom jag inte är tillräckligt kvinna.”

”När jag började pratade man inte om låtskrivare. Jag såg det inte som ett yrke. Visste ingen tjej som jobbade som låtskrivare. Producent? Ännu värre.”

5.7. Yrkesskicklighet & kompetens

Det framkommer tydligt att det är vanligt förekommande att ens kompetens ifrågasätts. Särskilt stor är misstron mot kvinnor i tekniska roller som i exempelvis inom musikproduktion, inom ljudteknik och instrument. Den här typen av misstro sker i många olika rum: i studion, i möten med branschen, eller i musikaffären.

”När jag anställt en man upplever jag ofta att i möten med media samt i branschsammanhang utgår dessa från att jag haft rollen som sångerska fast jag kanske både producerat, mixat och varit inspelningstekniker och min man liga kollega varit musiker eller tekniker etc.”

För att kunna utvecklas i sitt yrke, utveckla sina färdigheter och sin kompetens krävs tid att öva och testa. En vanlig uppfattning är att det aspekten av musikskapandet inte tas hänsyn till, utan att det tvärtom finns förväntningar att man ska leverera från dag ett. Från branschen är det vanligt att man får ytterst kort tid på sig att slå igenom. Gör man inte det så är chansen förlorad. Detta skapar stress, ångest och otrygghet hos musikskaparen.

”Det är så få kvinnor på de mest streamade låtarna. Det måste ju handla om diskriminering. Det handlar inte om att kvinnor skriver sämre musik.”

Många vittnar om att tid, kraft och energi går till sådant man gärna hade sluppit, som att värja sig för diskriminerande behandling, tolka om någons intentioner är sanningsenliga, eller att undvika att bli feltolkad av andra. Upplevelsen är att män i högre utsträckning slipper lägga energi på sådant, och att de därmed kan lägga mer tid och energi på att öva och bli bättre på sin profession.

”Jag har förlorat två stora tv/film-jobb. En gång sa regissören att han ville ha en manlig tonsättare istället på grund av att min musik var för emotionell. En annan gång ville den tilltänkta manliga tonsättaren samarbeta med en kvinnlig tonsättare (mig) och då förlorade han (och jag) jobbet.”

5.8. Rättigheter & avtal

Vid avtalsskrivning med en part från musikbranschen misstänker musikskaparna i fokusgruppen ofta oärlighet kring vad som står i avtalet. Ofta presenteras avtalet på ett slarvig och oklart sätt. Många vittnar om känslan av att ha blivit lurad, speciellt när man skrivit på som oerfaren i ung ålder. Ofta handlar det om att man känner sig okunnig om vad man har rätt till och hur det ”brukar gå till” i en avtalssituation.
Undersökningen visar att det är vanligt förekommande att man blir utesluten från credd, eller får fel credd, för ett utfört jobb. Det händer exempelvis att man blir omnämnd som vokalist eller artist när man i själva verket har skrivit och/eller producerat materialet. Det kan leda till att man förlorar makt, ställning, får ett sämre CV, och därav färre jobberbjudanden. Det händer även att det uppstår otydlighet kring uppdelning av en låt mellan musikskapare, vilket också kan leda till utebliven credd. Långt utdragna processer och oklarheter kring vem som bär ansvar är vanliga anledningar. Samtliga detlagare i fokusgruppen säger att de helst inte vänder sig till någon på arbetsplatsen eller från musikbranschen när det uppstår obehagliga situationer. Hellre vänder man sig till en privat vän. Negativa erfarenheter av branschens bemötande och beteende i kombination med känsla av utsatthet och rädsla för diskriminering, bidrar till ett minskat förtroende.

”Om det händer något som känns fel så vänder vi oss till varandra (i bandet). Kan inte säga något till föräldrarna och har inget förtroende från musikbranschpersonerna.”

Fokusgruppen vittnar vidare om avsaknad av kunskap om egna rättigheter och skyldigheter som arbetstagare och/eller arbetsgivare. Som musikskapare tar man ofta olika roller i olika sammanhang, ibland som medmusiker för någon annans projekt; ibland är man själv uppdragsgivaren. Det leder lätt till missförstånd och tvister.

”På frågan om jag som sångerska aldrig blir dålig i halsen [föranlett av prat om Tinder] ’Nej just det du suger så mycket kuk så du har ju sperma i halsen.’ Blev stum och visste inte vad jag skulle svara. Var dessutom själva artisten som jag var anställd av, dvs min arbetsgivare, som sa det och jag var rädd att bli av med jobbet.”

5.9. Media & internet

Många upplever att de creddas fel eller ibland inte alls i media. Vidare upplever man porträtteringen i media som stereotypisk och vinklad efter rådande normer, vilket man menar ökar fördomar.

”Jag vill inte prata om min roll som förälder. Vill inte adressera mitt privatliv. Jag är konstnär, och i mitt konstnärskap uttrycker jag det jag vill säga. Upplever en viss förväntan utifrån att tala om min roll som moder plötsligt vilket åsidosätter mitt konstnärskap. Detsamma gäller konstant förväntan att tala om att jag är kvinna samt huruvida jag är feminist osv. Låt mig bara få vara artist, producent, låtskrivare och konstnär!”

Sociala medier har blivit ett viktigt verktyg för att nå ut till lyssnare och för att profilera sig. Oftast är aktivitet på sociala medier ett krav eller en förutsättning som musikskapare för att nå ut med sin musik. Samtidigt upplever man att risken är stor att bli utsatt för hat och sexism, eller att få oönskade sexuella inviter.

”Jag och mitt band vann ett stort musikpris och det blev en stor grej på grund av att ett ’tjejband’ vann över killarna. Det ledde till en massa hat på sociala medier vilket fick mig att må väldigt dåligt”

5.10 Konsert & turné

Det sammanhang som visar på överlägset flest situationer och händelser av diskriminerande karaktär är under konserter och turnéer. Många vittnar om diskriminerande handlingar och dålig behandling i mötet med arrangörer, från män i publiken och från ljudtekniker. Alkohol och sena kvällar är givetvis faktorer som spelar in här. Det förekommer att man som musikskapare får betalt i alkohol istället för pengar, speciellt tidigt i ens karriär. Detta leder inte bara till ohälsosamma vanor, utan ger också skeva föreställningar om ens värde.

”Jag är rädd att få sparken om jag varit ’jobbig’ och berättat om personer som betett sig dåligt. På turné är det artisten som har makten. Jag berättar inte som saker som händer för jag vill fortsätta jobba med artisten (som musiker). Jag blir tyst.”

5.11 Resultat från enkät

30% anser att de inte får credd i media när de tycker att de förtjänar det.
På frågan om det händer att ens kompetens blir ifrågasatt svarade 24% att det händer ofta och på frågan ifall man blir misstrodd om att det är en själv som har utfört ett jobb så svarade 17% att det händer ofta.
30% tyckte det var svårt att förstå avtal.
32% ansåg att de gått miste om upphovsrätt som de har rätt till.
36% har inte blivit creddade när de borde blivit det.
26% anser att de måste rätta sig efter rådande normer för att få fortsätta ett samarbete med en musikbransch-part.
17% anser att de måste rätta sig på grund av att publik och fans förväntar sig det.
På frågan om det händer att man blir diskriminerad i arbetslivet på grund av sitt kön så svarade 55% av de som identifierar sig som kvinnor, annan eller ingen könstillhörighet att det händer ofta. Av männen var den siffran 2%.
Av de som svarade att de har en könsöverskridande identitet eller uttryck svarade 53% av dessa att de inte upplever diskriminering i arbetslivet på grund av det och 33% upplever diskriminerande behandling.
På frågan om det händer att intentionerna vid ett möte varit andra än förväntat, alltså om förväntningen är att prata jobb men det visar sig att personen är ute efter något av romantisk eller sexuell karaktär, svarade endast 2% att detta händer. Det skiljer sig något från fokusgruppens upplevelser och det kan förklaras av att av personerna som svarade på enkäten var majoriteten män i högre medelålder.
På frågan om beskrivande ord för musikbranschen var det främst negativa ord som skrevs, 175 stycken. Ord som tuff, hård, svår, ojämnställd, orättvis, falsk, förvirrande, kortsiktig och opålitlig återkom ofta. Antal positiva ord var 33 stycken med ord som rolig, kreativ och kul. Det skrevs 13 ord med neutral eller svårtolkad karaktär som DIY (do it yourself), föränderlig och omfattande.

6. Analys

6.1 Avslutande reflektioner

Själva kärleken och dragningen till musik är där allt börjar. Det är första steget till att bli artist, låtskrivare eller producent – att skapa sin egen musik. För att kunna arbeta som musikskapare och göra det till sin profession går de flesta till musikbranschen med sin musik som helt enkelt får i uppdrag att vara den part som ska sälja den. Det är ofta i mötet med branschen som många börjar erfara negativa upplevelser. Det är i mötet med branschen och på det sätt som ens musik och man som musikskapare tas emot som blir avgörande för hela ens uppfattning om branschen. Första mötena med branschen kan påverka hela ens karriär som musikskapare.

Ofta handlar musik om självupplevda händelser som yttrar sig i låttexter; konstnärligt uttryck som skapats av människor med känslor för andra människor med känslor. Alla har rätt till sitt eget uttryck, och alla har rätt att ta del av det. Det borde vara självklart att det ska vara tryggt att få uttrycka sig helt fritt.

Självklart måste det få vara en ekonomisk affär att sälja musik; annars hade ingen kunnat leva på det, varken kreatör eller bransch, och naturligtvis finns det olika affärsidéer, och -modeller, för olika typer av musik. Ibland är det konstnärliga uttrycket hela poängen och meningen med verket som skapats; ibland är det inte lika viktigt. Ibland överlappar det – en låttext som berör något av allvarlig karaktär läggs i en ljudbild av mer lättsam karaktär, eller vice versa, ibland i syfte att nå en bredare publik. När musikbranschen ingår samarbete med musikskapare ligger ofta fokus på musikbranschens intressen i att reproducera sådant som man vet säljer. Syftet är att tjäna pengar. Så förhåller det sig i alla vinstdrivande organisationer. Men den uppenbara risken är att kreatörerna förlorar makten över att få bestämma över sitt eget musikaliska uttryck. I detta ligger också att musikskapare och bransch ingår kontrakt, och att båda parter förhandlar om bästa möjliga affär. Ofta har musikbranschen ett övertag redan där, i kunskap och erfarenhet, men besitter också ett maktövertag i kapital. Detta övertag ställs mot musikskaparens vilja att nå ut med sina verk till en publik. Många gånger går det fel redan här, och många musikskapare får känslan av att bli lurade och utnyttjade.

Det är därför inte förvånande att fler och fler idag väljer att hitta sina egna vägar och skapa sin egen bransch. Idag finns bättre förutsättningar än någonsin att ta kontroll över processens delar och göra mycket själv. Många berättar om värdet i att skapa egna rum, att omge sig med likasinnade, att skapa separatistiska rum och avskärma sig från den traditionella musikbranschen eller skapa parallella branscher som handlar på ens egna villkor.

Vem är det som egentligen bestämmer över hur musiken ska låta i slutändan, kreatören eller branschen? I samtalen framkom att många upplevde det svårt att avgöra vem som i slutändan egentligen är uppdragsgivare. Är det den som skapat musiken, eller är det branschen som får i uppdrag att sälja den? Många verkar tycka att denna luddighet i maktförhållande ändras i takt med att intäkterna från musiken ökar. När man som kreatör tjänar mer blir det lättare att få igenom sina konstnärliga idéer. Kanske beror det på att man då har bevisat för branschen att musiken går att sälja. Men betänk då möjligheten att branschen inte alltid vet vad lyssnarna vill ha. Tänk om kreatörerna faktiskt vet bättre. De står ju faktiskt närmast sina fans och sina upplevelser och annat som förmedlas i musiken. Går vi miste om massor av potential här?

Några saker har varit särskilt utmanande med uppdraget att genomföra denna undersökning. Det har varit svårt att få med så många diskrimineringsgrunder som möjligt och kunna tillhandahålla en tillräckligt djup analys av dessa. Att kartlägga olikheter mellan musikgenrer och roller har varit även det varit komplicerat, dels eftersom det är luddigt vart gränserna går, men också för att frågeställningarna i undersökningen har varit breda och ibland lite för generella.

Under arbetets gång, och utifrån de teman som beskrivs ovan, har jag kunnat identifiera några återkommande faktorer som verkar kunna leda till en diskriminerande miljö. Dessa har visat sig mer frekvent i undersökningen än andra.

Brist på kunskap
Det som genomsyrade alla diskriminerande beteenden som framkom i undersökningen var brist på kunskap, både hos den som blir utsatt och den som utsätter. Det rör sig om bristande kunskaper i exempelvis HBTQ-frågor och i diskrimineringsgrunderna.

Relationsberoende
En annan vanligt återkommande aspekt var relationsberoendet i musikskaparnas yrke. Utan rätt relationer och kontakter är det svårt att få jobben. Därför är det svårare att säga ifrån i situationer eftersom man då riskerar att skada en viktig relation.

Alkohol och droger
Som musikskapare är närvaron av alkohol och droger vanligt i vardagen; i studiomiljö, konsertmiljö och på branschträffar. Vid berusning försämras förmågan att bedöma situationer hos den som är utsatt såväl som hos den som utsätter.

Att vara ensam
Som ensam musikskapare är man mer sårbar. Många vittnar om att det hjälper att vara minst två i obekväma situationer, dels för att den som utsätter oftast inte vågar gå lika långt då, dels för att man själv känner sig stärkt tillsammans med någon som man vet kommer stå upp för en.

Ung ålder
Många har vittnat om att de utsattes mer för diskriminerande behandling vid ung ålder, på grund av att de vid det laget hade bristande erfarenhet från både från branschen och från livet i stort. Däremot framkommer det att fler av de som är unga idag verkar ha bättre koll på när diskriminering sker, och kan således uppmärksamma att det sker.

Avsaknad av empati
Avsaknad av empati hos den som utsätter hänger högst troligtvis ihop med brist på kunskaps. Om man saknar förståelse för vad man utsätter någon för känner man heller inte empati nog för den utsatta för att upphöra med sitt beteende. Fokusgruppen upplever att avsaknad av empati inte bara gäller den som utsätter, utan även från personer runt omkring, exempelvis arbetskollegor.

6.2 Förslag på förändringsaktioner

Efter denna första kartläggning skulle jag rekommendera Skap att välja ut specifika delar av det som utredningen identifierar att sätta fokus på i arbetet vidare. Med specifika avgränsningar och ett snävare fokus blir det lättare att skapa aktiv handling. Dessutom kommer det att underlätta uppföljning över tid. Min erfarenhet säger att resultaten oftast blir bättre om man fokuserar på någon specifikt, än när man har ett brett anslag och genomför generella insatser. Viktigt för Skap är att komma ihåg att det såklart finns andra aktörer på marknaden som också arbetar för jämställdhet. Min rekommendation är att Skap hittar och vid behov kompletterar befintligt arbete som redan görs, och driver arbetet vidare tillsammans med andra aktörer. Den problematik som undersökningen fokuserar på är inte isolerad och inte specifik för en enda del av musikbranschen – inte ens i samhället – så för att öka möjligheterna till faktiskt förändring bör åtgärder samordnas, och samarbete måste ske över gränserna.

Med det sagt skulle Skap kunna vara en tydlig aktör i det stora arbetet och specialisera sig ännu mer på just musikskaparnas problem och utmaningar i sina yrkesroller. Den kunskapen kan sedan förmedlas vidare till resterande delar av musikbranschen, och användas i påverkansinsatser riktade mot den. Kunskap är essensen av allt. Ju mer kunskap man har om jämlikhet, diskriminering och inkludering, desto mer jämlikt tenderar man att agera. Att utbilda medlemmar, bransch och andra parter blir således ett naturligt nästa steg i förändringsarbetet.

I detta sammanhang skulle jag också vilja rekommendera att Skap knyter till sig experter på området, som kan agera rådgivare till föreningen. På så vis försäkrar föreningen sig om att rätt oberoende kunskap och trovärdiga analyser förmedlas. Det är också viktigt att komma ihåg att arbetet integreras och förankras på bästa sätt inom föreningen, så att förändringsarbetet kan upprätthållas och att organisationen kan arbeta konsekvens utifrån de värderingar man antar, och på så sätt bibehålla förtroendet från medlemmarna.

Nedan följer konkreta förslag på åtgärder som kan vägleda föreningen i det fortsatta arbetet. Förslagen kan delas in i två delar. Den ena delen innehåller åtgärder som kan genomföras mer eller mindre omgående, s.k. omedelbara åtgärder. Den andra delen är mer långsiktig, och skulle kunna utgöra underlag för en långsiktig plan för området, om föreningen så önskar.

6.2.1 Omedelbara åtgärder

En del åtgärder skulle Skap kunna genomföra utan vidare undersökningar. Här nedan listas några förslag på sådana.
● Skap bör stötta musikskaparna vid kontraktsfrågor. Man kan till och med tänka sig att Skap tar fram mallar för kontraktsskrivning. Man kan också ta fram guidelines som man kan rätta sig efter i studion så att det blir mer neutraliserad process. Guidelines för förhandlingar skulle också kunna tas fram.
● Skap skulle kunna ta aktiv roll i att utbilda om frågor som rör jämställdhet för existerande medlemmar, och andra berörda parter.
● Skap bör se över sin egen medlemskår, och införa åtgärder för att bredda den så att den bättre reflekterar det faktiska musikskaparkollektivet i samhället.

6.2.2. Långsiktiga åtgärder

En långsiktig plan tar Skap förslagsvis fram tillsammans med en blandad fokusgrupp, bestående av musikskapare med olika könstillhörigheter. Möjligen kan också representanter från musikbranschen ingå. Enligt aktionsforskning bör beslut tas gemensamt så att både problemformuleringar, åtgärdsförslag och förändringsidéer står på gemensam grund. I den långsiktiga planen borde Skap även låta göra en opinionsundersökning som genomförs av en utomstående part med minst 1000 respondenter. Detta skulle ge en bättre och mer objektivt grundad förståelse för problemen. En sån undersökning kan användas som ett viktigt hjälpmedel för att skapa en bredare förståelse för problemen hos berörda parter, förslagsvis i kombination av debattartiklar och pressmeddelanden.
● Som del i ett långsiktigt arbete skulle Skap kunna djupdyka i varje diskrimineringsgrund med enskilda fokusgrupper, då en del perspektiv och erfarenheter saknas i den här rapporten.
● Skap skulle kunna undersöka problematiken kring intersektionellt förtyck närmare.
● Varje tema i resultatdelen (5.1-5.10) skulle kunna undersökas fördjupat.
● Jämställdhetsfrågor ses lätt som en fråga för endast kvinnor, vilket det inte är. I fortsättningen bör Skap inkludera fler män i arbetet, för att skapa samsyn och förankring.
● Viktig är att föreningen inkluderarar ett jämställdhetstänk i alla aspekter av verksamheten. I förlängningen formaliserar det diskussionerna, och kortar ner avståndet mellan de redan invigda och de som inte vet lika mycket. Enstaka och isolerade åtgärder ger inte samma effekt, då sådana riskeras att behandlas som en särskild fråga för några få utvalda, och inte en fråga som är viktig och självklar för alla.
● Många upplever att just musikbranschen saknar kunskap om diskriminering och inkludering. Skap skulle därför kunna vara en drivande part i att förmedla mellan parterna, utgöra en bro mellan den kreativa sidan och branschen för att på så sätt söka skapa bättre förståelse mellan parterna. Speciellt viktigt är det att branschen förstår de utmaningar musikskaparna står inför.
● En kartläggning skulle möjligen behövs för att få kunskap om vilka åtgärder som görs av andra aktörer och i andra branscher, såväl i Sverige som internationellt. Det skulle kunna ge föreningen kunskap om vilka åtgärder och insatser som fungerar, och vilka ”success cases” som skulle kunna implementeras. Initiativ som syftar till att öka jämställdhet har funnits länge, så genom att göra en omvärldsanalys på nuläge och en tillbakablick skulle Skap snabbare kunna hitta vägar fram.
● Det är vanligt att jämställdhetsprojekt drivs som just projekt, med ett start- och slutdatum. För att skapa förändring behöver man dock, menar jag, arbeta konsekvent och långsiktigt. Viktigt således är att ta vara på initiativ som redan skett, lära av dem, och fortsätta arbeta framåt. Det finns många positiva exempel att fokusera på.
● För långsiktighet i arbetet bör Skap bli bättre på att engagera yngre personer som är nästa generations medlemmar.