Skaps ordförande:
Alla älskar en upphovsperson?

Musikskapares förutsättningar förändras konstant, det vet Skapmedlemmar mycket väl. Föreningen behöver därför både ha ”fingret på pulsen” – både på musikskaparna och branschen, samtidigt som vi håller ett öga på framtiden. En del av de strategier vi sätter idag kan därför i vissa fall komma kollektivet tillgodo först om flera år. Vi ser bland annat stor efterfrågan på fördjupande kunskap kring hur musikskapare bör arbeta med sin ekonomi och många vill förkovra sig i upphovsrätten, avtal och de komplexa regelverk som påverkar professionella skapare i en global och digital samtid. Skap kommer därför att erbjuda ett ökat antal workshops, utbildningar och kunskapsöverföring – vår kunskapsbank Musiklivet ska vara en uppsamlingsplats för den kunskap som Skap faktiskt genererar.

För att medlemmar och nyfikna ska få ytterligare insyn i hur vårt arbete kommer att fortskrida satte sig Skaps kommunikationschef Mathias Strömberg med föreningens arbetande styrelseordförande Alfons Karabuda och pratade samtid och framtid över en låda sushi i föreningens konferensrum på våning 14 i Stimhuset. 

Mathias: ”Alfons, du kanske kan inleda med att berätta lite hur du ser på Skaps roll framöver?”

Alfons: ”Skap ska vara såna som lyssnar till utveckling och anamma den i sitt eget skapande såväl som i ett ekosystem i behov av modernisering. Där tycker jag att vi varit väldigt duktiga när vi lierat oss med uppstartare och utvecklare. Det är lätt att se oss som en del av den, vad man nu ska kalla den, ’kreativa bubblan- där vi är både innovatörer och investerare, eftersom vi som musikskapare är de som investerar den första kronan genom att skapa det som ligger till underlag för hela ”branschen”. Skulle man jämföra med företagsvärlden hade vi blivit överlägset rikast på vårt skapande, men så är det som bekant inte. Vi får fortfarande som bäst dela på runt tio tolv procent av det värde vi faktiskt genererar.

M: ”Ja för även om det är svårt att värdera konstnärligt skapande är det ju tydligt att tiden våra medlemmar lägger ner på sitt skapande nervärderas.”

A: ”Absolut. Vi sitter ju och jobbar med saker vi inte vet om vi till sist kommer att få en enda krona för. Dessutom har vi ju genom att avstå ersättning hjälpt många startups också. Spotify är förstås typexempel. De fick använda det vi skapat gratis, eller i alla fall jättejättebilligt, för att vi ville ge dem en chans att komma igång. Och det gjorde de ju.” 

M: ”Men det känns väl ändå som att Daniel Ek någonstans i grunden hade ett musikintresse när han startade? Eller var det bara en uppvisning för att såna som Skap skulle känna sig lite lugnare?”

A: ”Det tror jag nog han var. Men å andra sidan är ju alla intresserade av musik. Och det finns ju de som säger att han redan från början tyckte om musik som var gratis … kanske är det därför man nu i deras kommunikation kan läsa dem klaga över att de har sådana jobbiga kostnader för musiken som hela deras affärsidé bygger på. Mitt tips till Spotify om de vill slippa dessa utgifter är att helt sluta ha musik på sin tjänst.” 

M: ”Ja Eks musikintresse har blivit något som ges mer betydelse i så här efterhand för att det passar det kommersiella och kommunikativa narrativet. ’Vi är musikskaparnas bästa vänner’, typ.” 

A: ”När det gäller Spotify tror jag att det handlade om att musiken var så enkel handelsvara, det var därför det blev som det blev. Den tog liten plats och hade i jämförelse med till exempel film inte så många rättighetshavare att hantera. Musiken var enkel och dessutom något som alla älskar och som är del av precis allt i vår samtid – spel, mode, film, tv. Sociala medier.”

M: ”Vi pratar ofta om att den nya oljan är data, och så är det ju definitivt för Spotify. Precis som för Google, YouTube och Facebook så tycker jag som konsument att jag får en massa gratis men det är ju för att det är  jag som är varan. Spotify har däremot hittat en väldigt lukrativ balans där jag både pröjsar dem pengar och är handelsvaran. Jag lyssnar på musik och samtidigt skördar de mitt användande och kan se musikaliska strömningar och trender långt innan alla andra. Sitter man på alla Spotifydata kan man ju de facto hedgea en musikstil typ två år innan den slår igenom?”

”Ja, datan är den nya oljan. Men innehåll, som musiken, är den nya datan.”

A: ”Ja, datan är den nya oljan. Men innehåll, som musiken, är den nya datan. Så nu handlar det om hur vi raffinerar den, utvecklar och underhåller det ekosystem som får ut musiken till lyssnarna. Ser till att vi har en schysst bransch. Och i stället för att klimatkompensera som företag som bränner en massa fossila bränslen borde musikbranschen upphovskompensera. Det är bara genom att de som skapar professionellt kan fortsätta göra det som vi kan bibehålla en hög kvalitet på modern musik.”

M: ”Om vi fortsätter på den liknelsen … jag vill kanske se Spotify som en bensinmack där jag kan tanka men jag vill inte att de ska äga raffinaderier och tankbilar också. Det känns som att de är på väg att ta över allting, hela kedjan.”

A: ”Ja eller ännu värre: tänk om det inte fanns några andra bensinmackar att tanka hos, du var tvungen att alltid gå till en mack för ditt bränsle? Då skulle detta bli jäkligt dyrt och sjunka i kvalitet rätt så omgående. Det är därför vi upphovspersoner ska vara drivande i hur branschen formas ut i framtiden. Se till att det blir konkurrens och att de digitala tjänsterna får tävla om att använda vårt innehåll. Det är nog nyckeln till framgång här. Samtidigt måste transparensen in för att vi ska kunna jämföra på riktigt. Det är därför vi arbetar så mycket med att få bort NDA:s och med nya EU-lagen kan tvinga våra motparter att öppna sina böcker.”

M: ”Hur är det med bolag som Google till exempel, de pratar ju om transparens och hur de arbetar för mänsklighetens bästa och alla människors fria tillgång till information och så vidare. Samtidigt är de otroligt måna om att ingen får reda på exakt hur de tjänar sina pengar. Det låter jättefint allting men de är ju trots allt världens mest framgångsrika bolag, så varför undrar inte fler hur de tjänar sina pengar? Youtube är en vinstmaskin av aldrig tidigare skådat slag men tack vare lite trolleri med olika bolag har de konstant fått det att se ut som att just innehållet inte genererar någon vinst. I den mån man kommer åt några siffror alls, då.”

A: ”Jag tror att det är lite samma sak där, att de har haft en inställning i början att de ska göra gott och vara det där företaget de fortfarande beskriver sig som. Det är nog inte enbart en cynisk affärsmodell som går ut på att inte bry sig utan man har nog trott på det man gör. Däremot är det är nog lätt att bli fartblind. När man blir stor så är det svårt att se andra ur ett jämnbördigt perspektiv, man växer sig stor och ser alla andra som utmanare eller konkurrenter. Man har också så mycket mer att förlora än alla andra då vi pratar om gigantiska intäkter de skulle behöva dela med sig av. 

Nyckeln handlar om kunskap och information, man måste kunna få tag på den. Som när vi går och handlar. Vi är vana att man ska kunna läsa exakt vad produkter innehåller och var de är tillverkade och av vem. Så varför är det inte så med digitala musiktjänster och upphovsrätt? Jag tror att folk skulle uppskatta en kravmärkning här, där de vet att pengarna går till de som skapat musiken och inte en massa mellanhänder. Men jag tror att det ligger en bit in i framtiden, det kommer att bli en konkurrensfördel att visa upp att man bryr sig om kreatörer och konstnärer på samma sätt som man bryr sig om till exempel etiska och ekologiska produktionsmetoder. Därför behöver ju lagar förändras så att det inte går att slingra sig ur.”

M: ”Det är lite intressant med att ett par av de demokratiska kandidaterna  i det amerikanska presidentvalet faktiskt vill stycka upp big tech i framtiden. Med svenska mått mätt är de ju snarare mittenpolitiker som strävar efter att stora företag inte ska kunna undfly vare sig regler eller skatter. Och när Zuckerberg blev utfrågad i kongressen nyligen gick en del stenhårt åt honom, men det känns som att han fortfarande inte har några som helst svar på hur de ska se till att Facebook filtrerar lögnaktiga annonser till exempel. Men oavsett om det blir maktskifte i höst eller om fem år lär det ju hända saker med de amerikanska jättarna som har haft lite vilda västern nu i många år.”

A: ”Absolut. Jag har ju varit på Capitol Hill och träffat en del amerikanska folkvalda och det är väldigt tydligt där att det är först när deras egna positioner utmanas som de börjar bry sig. När exemplen kom upp med den mediadebatt som varit där politiker som är pro Google hamnar på första sidan bland deras sökresultat och de som varit anti Google hamnar på sid 98, då blir det rätt tydligt hur de kan styra debatten till sin fördel. När det blev tydligt att politikerna riskerar att utnyttjas av big tech började de reagera. Tittar man på EU så var det ju framför allt när man såg vad dessa storbolag egentligen tillförde – ingen skatt, väldigt få jobb – det europeiska samhället, jämfört med exempelvis innehållskreatörerna som en sundare debatt tog fart, och i förlängningen ett helt nytt regelverk för att skydda oss.

Den processen blev dock allt annat än enkel och tidvis var den som bekant ganska smutsig. Vi hade inte klarat den utan så stark internationell organisation och upparbetad respekterad position i Bryssel. Vi är beroende av att vara lika globala som våra motparter och som det är nu får vi nödvändig information snabbt och från flera håll tack vare att vi har ledande roller i ECSA och IMC där mängden och kvalitén på informationen är väldigt hög. Man måste upp i en kritisk massa för att kunna påverka, helt enkelt, det räcker inte med lilla Sverige. Vi är för få. Dock har vi genom ordförandeskapet i ECSA haft stort inflytande i Europa och det är ju ett väldigt högt betyg för Skaps arbete. I vår kampanj för direktivet var det ju vi som bildade Authors Group tillsammans med journalisterna, författarna, dramatikerna och regissörerna i Europa. Nu tar vi också plats i IMC, där inte bara upphovspersonerna organiseras utan även musikfestivaler, musiker, EBU, musikhögskolor och instrumenttillverkare. Där vi kan bli ännu bredare i vårt arbete för musikvärlden. Vi behöver reflektera och representera ett allmänintresse och inte enbart musikskaparnas särintresse för att kunna påverka på riktigt.”

M: ”Kan man säga att det inte var lika viktigt innan Sverige gick med i EU, eller ännu längre tillbaka, att påverka upphovsrätten globalt eller europeiskt? Nu ligger marknaden för allas fötter, dels bildas svenska musikföretag som skaffar huvudkontor i New York, Berlin och London men även för musikskaparnas skull. Och inte enbart stora musikskapare som lite slarvigt klumpas ihop som det ’svenska musikundret’ utan alla fantastiska smala musikskapare som kan nå ut på ett sätt de inte gjort tidigare. För dem känns det som att upphovsrätten har aktualiserats.”

A: ”Ja av flera skäl. Förut togs besluten nationellt – det fanns på ett helt annat sätt en Svensk musikbransch, det var nästan en annan värld. Att det har förändrats och expanderat betyder inte att vi inte ska göra något i Sverige men för att kunna göra svenska musikskapare rättvisa på ett bra sätt behöver vi ett försprång, det är vår uppgift. När folk frågar mig varför vi tar dessa internationella uppdrag svarar jag att det helt enkelt är ’där’ vi kan påverka vad som händer här hemma.” 

M: ”Skap representerar på sätt och vis redan upphovspersoner från andra länder men rent hypotetiskt skulle Skaps medlemskår kunna utvidgas med internationella upphovspersoner? Nordiska? Europeiska?”

A: ”Ja absolut, vi har faktiskt i våra antagningsregler att man ska ha varit Stimansluten eller liknande organisation så det är ju fullt möjligt redan. Sen är ju det vi gör också väldigt nationellt betingat: att veta vilka studior som är bra för en viss typ av produktion, bidra med kontakter i branschen eller upplysa om hur det fungerar med Skatteverket här i Sverige. Det är klart att vissa saker ska värnas genom det nationella särintresset och med det stärka internationellt musikarbetet. Vi ska inte heller glömma att det handlar om ett nätverk där vi kan lära oss av varandras misstag och framgångar så att vi inte all behöver gå igenom samma processer eller på samma minor.”

M: ”Finns det några extra intressanta exempel som du kan prata om?”

A: ”Det finns mycket. När det gäller att stå upp för sina rättigheter är till exempel fransmännen ofrånkomligt väldigt duktiga. Och våra kollegor i Storbritannien är duktiga på ett annat sätt, de är väldigt duktiga på att tjäna pengar på ett sätt utanför systemet för de har inte så mycket bidrag där som vi andra. Annars är det Sverige som lyfts fram ganska ofta på de internationella konferenserna, naturligtvis främst tack vare musiken vi levererat men även genom tech som Spotify och så vidare. Där kan folk också bli väldigt överraskade att de obligatoriska estetiska ämnena i skolan plockats bort, ’det är ju som att gå tillbaka hundra år i tiden?’ säger de förvånat.

När vi i Sverige släpper de där bitarna kan det vara så att till exempel östeuropeiska länderna plockar upp dem, skapar sig ett försprång och om tjugo år kommer och förklarar för oss hur saker och ting ska gå till för att få hela musiklivet att fungera. Vi ska inte luta oss tillbaka helt enkelt, och det är de signaler vi får när vi samtalar med våra utländska kollegor. Sen ska jag ju inte sticka under stol med att när Skap dessutom får förtroendet att agera ordförande blir vi ju ’första stopp’ för de flesta av denna typer av frågor. Föreningen får väldigt bra utväxling om man jämför med vår insats!”

”skaparna, de som genererar precis allt innehåll som de här företagens affärer bygger på – de anses fortfarande som konstnärliga flummisar i marginalen”

M: ”Skulle du beskriva Sverige som ett land som har blivit för business? Alltså generellt, inte nödvändigtvis bara musikbranschen. Ibland får jag intrycket att det är själva affären som uppmärksammas och inte skapandet som gjort affären. Som med Spotify, eller diverse andra företag som vi inte behöver peka ut … de får uppmärksamhet, de får investeringskapital, de får exportpriser och så vidare. Men skaparna, de som genererar precis allt innehåll som de här företagens affärer bygger på – de anses fortfarande som konstnärliga flummisar i marginalen.”

A: ”Jag skulle nog säga att det handlar om långsiktighet och kortsiktighet, inte business. Affärsmässighet är ju av godo för oss alla när den är långsiktig. Förr i tiden byggde ju skivbolagen ofta karriärer, de skapade artister som de sen följde. Så fungerar det ju inte längre. Nu blir folk imponerade av riskkapital och kortsiktig lönsamhet. Anledningen till att katalogtjänster gör succé är för att de står på axlarna på de som under decennier skapat innehållet i kataolgerna. Därför tänker inte jag hylla de som når kortsiktig framgång med vår hjälp. För femtio år sen var det andra företag – de senaste tio åren är det Spotify och Google och så vidare. Om tio år är det något annat. Det är på många sätt ointressant att lyfta fram dem, genom sin vinstmaximering tar de slut på resurserna i stället för att bygga upp nästa generation musikskapare.”

M: ”Det kommer hela tiden nya spelare som kan lösa nästa kvartals budget eller ge fin avkastning för investerarna de närmaste åren. Men de devalverar värdet på en faktiskt insats. De säger ’det är ju bara en låt’ och struntar i allt som förekommit den: att dess skapare har lärt sig ett värv och hittat ett sound, sitt egna specifika uttryck. Som Pollock svarade när han fick en fråga om hur lång tid det tagit honom att måla sina färgstänktavlor: ’hela livet’. Det är så väldigt svårt att sätta pris på konstnärliga uttryck och om man dessutom kräver att de ska generera kapital omgående missar man liksom hela poängen med kutlur. Det känns som att vi som organisation kan hjälpa till med att lyfta fram detta ytterligare gånger?”

A: ”Ja men man ska inte vara så naiv att man tror att det räcker med att säga det en gång så har det gått in. Vi har fört en kamp sen 1926 med samma mål: att värna de som skapar. Det borde ligga i allas intresse.”

M: ”Har Sverige blivit mer kortsiktiga?”

A: ”Ja det tror jag som sagt, men det kommer ju alltid motkrafter. Kanske är slow TV med älgfilmerna ett tecken på det. Och en sak är också viktig att tänka på och det är att vara långsiktig innebär inte att vara långsam. Vi kan vara lika tuffa, hårda och snabba som de vi väljer att jobba med – men samtidigt långsiktiga.”

M: ”Vad är din åsikt om Brexit? Vi har många svenska artister som tittar väldigt mycket på det landet och är stora där och så vidare. Och tvärtom.”

A: ”Ja, om det bara hade varit upphovspersoner som röstade om Brexit hade det varit 99% emot. Men det finns en problematik, så klart. Det vi gör i ECSA är att vara tydliga med att vi är en Europeisk organisation, inte en EU-organisation. Vi har berett britterna med extra observatörplats som gör att de kommer att kunna vara med på ett bra sätt även i framtiden. Vi måste helt enkelt underlätta för både våra medlemmar och britter att fortsätta kunna turnera, spela in och verka i respektive länder.” 

M: ”Vad som än händer med EU kommer alla dessa saker fortsätta vara viktiga?”

A: ”Ja, det får aldrig bli så att man på grund av nationella restriktioner inte har råd att utföra sitt yrke som upphovsperson och artist på grund av regelverk hos tullar och flygbolag, till exempel. Det är ingen bra grej för någon.”

M: ”Som Skapkanslist har det hänt att man fått förklara att det finns ett andra kanslier som stöttar oss, och dig, i alla frågor som har med de respektive organisationerna att göra. Och att dessa är jäkligt duktiga. För att liksom påminna om att det internationella engagemanget inte stjäl tid från Skap utan snarare ger tid att fokusera på det som är viktigt för våra medlemmar nationellt. Vad säger du om detta? Att det finns tunga organisationer som ombesörjer dig när du jobbar internationellt?”

”Jag ser mig som ett förtroendevalt verktyg som med hjälp av kanslier och tjänstemän kan få saker att hända. Jag är förstås en stark anhängare av demokrati och inte en ensamvarg som ska ’köra mitt race’”

A: ”Först och främst vill jag säga att det hjälper enormt mycket att alla de här uppdragen har samma mål, att det egentligen är ett enda uppdrag som handlar om att bygga oss som kollektiv så starka som möjligt. Jag ser mig som ett förtroendevalt verktyg som med hjälp av kanslier och tjänstemän kan få saker att hända. Jag är förstås en stark anhängare av demokrati och inte en ensamvarg som ska ’köra mitt race’. I förhandlingar kan jag nog verka hård och vass men det handlar ju om att göra det i enlighet med uppdraget, att se till att få effekt för dem jag representerar. Där har man ju en fördel av att vara van med att sitta inlåst i en studio i tjugo timmar för att bli färdig med ett verk – man jobbar helt enkelt på tills det är så bra det behöver vara. Samma sak gäller förtroendeuppdrag. Jag jobbar hårt och tycker det är värt det.”

M: ”Man kan väl dessutom egentligen säga att du arbetar med din hobby? Att det gör det lite enklare?”

A: ”Man kan säga att jag verkligen brinner för detta och de flesta som har med mig att göra vet det. Jag kanske inte alltid är bäst men jag försöker vara det och annars skulle jag inte ha förtroendet att utföra de här uppdragen. Det måste vara så för det granskas hårt hela tiden, så vore jag inte aktiv som ledare och gjorde mitt jobb skulle jag aldrig ha blivit omvald.”

M: ”När jag började på Skap för något år sen hade jag en bild av att Skap var i mitten och sen var det ringar ut i världen där våra nordiska samarbetspartners är en ring ut, ECSA två och IMC tre och så vidare. Men nu när jag lärt mig ekosystemet känns det snarare som en tratt. Det går att pressa saker, idéer och frågor mer effektivt genom systemet, att stor kontaktyta skapar tyngd längre ner i tratten där det till slut ska komma ut guld i form av viktiga förändringar. Direktivet är väl det färskaste exemplet men det finns ju flera saker som det om ersättningsnivåer för digitala tjänster och allt möjligt.”

A: ”För mig handlar det om att jag har tagit på mig ett ansvar och att detta först är för Skap. Då vill jag vara så användbar som möjligt. Och jag har alltid trott på att köra fullt ut och sen sluta, i stället för att enbart förvalta. Jag vill ju sätta mig i studion igen och fortsätta göra musik.”

M: ”Det finns inget självändamål att vara expansiv?”

A: ”Absolut inte.” 

M: ”Vi tjänstepersoner är ju också tacksamma för alla de inspel som kommer oss tillgodo, som samtalen med systerorganisationer kring hur de sköter sina kanslier, administration, eller kommunikation och så vidare. Verksamhetsplaner, arbetssätt. Det är mycket research som kommer Skap tillgodo, en extremt bra förmån med att verka internationellt.”

A: ”Verkligen, och sen kan jag ju påminna om att det är betydligt lättare att ta hand om de här uppdragen nuförtiden än det var till exempel i början av mitt ordförandeskap i ECSA. Då var vi hela tiden tvungna att träffas för att kunna avhandla allt som vi nu kan ta via digitala konferenser. Detta är mycket tack vare tekniken men också för att vi har ett upparbetat förtroende som gör att inte alla behöver vara med på allt. Man vågar delegera. Procentuellt sett är de fysiska mötena betydligt färre än de via länk nu – något som både jag och miljön är väldigt tacksamma för.”

M: ”Men det blir sällan bra fototillfällen med dig sittandes vid en skärm … man vill ju gärna att folk som följer oss ska förstå hur många möten som genomförs varje månad för Skaps räkning …”

A: ”Absolut, men ärligt talat, hur kul är det egentligen med ytterligare konferensrumsbilder med folk som sitter och har möte? Det vore ju nästan lika trist som att dag efter dag, utan ljud, såg mig sitta och komponera i min studio.”